Foto: Lilja Kokkola

Hannimari Heino är översättare, poet och lärare i italienska, och har därmed en ganska unik kombination av färdigheter och kunskaper. Men som många andra kulturarbetare har hon svårt att få ekonomin att gå ihop när inkomsterna inte är regelbundna. 

Jag träffade Hannimari Heino första gången för elva år sedan, när jag ledde en läsarresa till Ljubljana och Trieste. Egentligen möttes vi redan på flygfältet när den lilla gruppen samlades, men det var först i Trieste som konturerna fylldes ut. Hannimari deltog i resan eftersom hon höll på att översätta Claudio Magris bok Mikrokosmos, som handlar just om Trieste. Jag hade läst den på svenska, så vi var lika nyfikna på Café San Marco, med sina originella stamgäster, som Magris så magiskt beskriver. När gruppen hittade krogen kom vi vid fel tidpunkt och den var nästan folktom. Som fantasilös realist blev jag besviken, men Hannimari kunde som poet behålla Magris bild och samtidigt komplettera den med konkreta intryck. Hon tittade till och med in på herrtoaletten för att kontrollera något i Magris skildring.

 

Eldsjälar

Medan Hannimari var intresserad av det italienska Trieste var jag framför allt inriktad på det (jugo)slaviska Trieste (området styrdes ju på 40-talet av FN innan en folkomröstning gav själva staden till Italien och den omgivande landsbygden till Jugoslavien). Den slovenska sidan har översättaren Kari Klemelä skrivit om i Ny Tid vid ett par tillfällen. Han har ett förlag, Mansarda, där han ger ut böcker han översatt och när det var nygrundat skrev jag: ”Böckerna är inte bara viktiga utan också vackert formgivna. Det är skönt att det fortfarande finns eldsjälar.”

Drygt tio år efter läsarresan stötte jag på nytt på Hannimari på förlaget Intos julglögg, och vi pratade om vad som hänt sedan senast. Ganska snabbt märkte jag att begreppet eldsjäl passar in på henne, lika mycket som på Kari Klemelä. Liksom dragningen till små förlag – hennes tidigare man var aktiv i förlaget ai-ai där Hannimari också gett ut någon översättning. Också annars arbetar hon mest för små förlag. Hon översätter, framför allt från italienska, men också från svenska (bl.a. Eva-Stina Byggmästar, Ann Jäderlund och Ralf Långbacka). Henrika Ringbom och hon översatte en gång varandras dikter, Hannimaris publicerades då i Kontur som ju distribueras som bilaga till Ny Tid. Hannimaris senaste översättning kom ut i vår på det lilla idealistiska förlaget Savukeidas. Det är några berättelser av en annan berömd triestinare, Italo Svevo, Tupakanpolton nautinnosta ja paheesta.

Att översätta från något annat språk än engelska ger i dagens läge sällan en trygg utkomst.  Ibland får Hannimari arbetsstipendier för översättningar, men det räcker inte så långt. Hur tjäna ihop till levebrödet – det är en återkommande fråga för många kulturarbetare.

 

Små förlag

Jag föreslår en intervju om just detta och då vi träffas har också Hannimaris egen diktsamling alkaa meri just kommit ut. Den har liksom den första, punaisia vesikasveja lammen pinnalla mutta järistys tapahtui meren pohjassa, getts ut av Leevi Lehtos förlag ntamo som verkar enligt books on demand-principen. Den nya samlingen är vackert formgiven, det är viktigt för Hannimari, som också tagit pärmens foto.

Hon understryker att hon lika gärna översätter för stora förlag som WSOY, Tammi och Siltala, men att små förlag är ofta mottagligare för förslag från översättare.

– Det gäller bland annat mitt kanske största och mest betydelsefulla projekt hittills, den antologi med italiensk nutidslyrik som jag redigerade och till stor del översatte för poesiförlaget Nihil Interit. För det projektet skulle det ha varit svårt att engagera någon större förläggare. För att fylla ut tomrummen i litteraturen och lyfta fram områden som annars faller i skymundan gör de små förlagen ett viktigt arbete.

 

Lyckligt lottad, men…

Hannimari understryker att hon känner sig mycket lyckligt lottad när hon till så stor del kan göra det hon verkligen vill göra. Men tidvis blir det svårt att få allt att gå ihop. Huvudinkomsten får hon som lärare i italienska i Borgå, dit familjen flyttade för att det var för dyrt att bo i Helsingfors som kulturarbetare. Lärarjobbet ger lön och trygghet under terminerna. Men under somrarna är det svårare. Den här sommaren var det meningen att hon skulle undervisa i italienska vid sommaruniversitetet i Kotka i två månader, men på grund av för få anmälningar har kursen ställts in.

Vad ska hon göra nu? Nästa lön får hon i oktober. Biblioteksersättningen hjälper en smula, men inte tillräckligt. Att gå till socialbyrån är ingen vits, något utkomststöd tror hon inte hon får så länge hon äger sin bostad och arbetslöshetsersättning kan hon inte få, så länge hon har egen firma – som existerar för att hon ska kunna sälja konstkort, bland  annat i Kiasmas butik.

– För att få arbetslöshetsunderstöd borde jag alltså upphöra med min firma och därmed med konstkorten, en del av mitt kunnande som varit viktig för mig, men som inte bidrar nämnvärt till utkomsten. Är det en vettig sysselsättningspolitik?

Heino ordnar också ordkonstkurser, alltså kurser i kreativt skrivande, där hon använder tvärkonstnärliga metoder genom att kombinera t.ex. ord och bild eller ord och rörelser. Dessutom har hon privatelever och skriver i tidningar. Hon kan alltså göra mycket som hon gärna gör. Ändå drömmer hon ibland om ett jobb från 8 till 16, om att kunna planera sitt liv för ett halvår framåt.

 

Ta en poet!

Men det finns också ljusglimtar. Ett nytt engagemang är poesiföreningen Nihil Interits projekt Ta en poet! där hon och sju andra lyriker uppträder i skolor, bibliotek och på andra ställen. Tanken med projektet, som finansieras av undervisnings- och kulturministeriet, är att ge mänskor möjligheter att lyssna på poeter, men också att ge de medverkande poeterna publikkontakt och ett ekonomiskt bidrag som har en viss betydelse, 200 euro per uppträdande ungefär en gång i månaden.

Till slut: varför blev det just Italien? 

– Efter studenten var jag au pair i Italien i ett år och blev helt tagen av den humana livsstilen, av mänskors förmåga att vara tillsammans. Också skönheten, estetiken, konstskatterna, landskapen spelade en stor roll. Samhället är sedan en annan sak, det är lätt att marginaliseras och falla. Men det finns en hel del motkrafter, det kollektiva engagemanget för medmänskorna är ett annat än hos oss.

Nuförtiden har Heino sällan råd att resa till Italien, hon får nöja sig med sina elevers rapporter.

 

Peter Lodenius


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.