Finland stöder peruansk fiskodling

av Otso Harju

 

Det är inte bara Europa och USA som skriker efter mera fisk. Också i Sydamerika har den snabba tillväxten skapat en enorm inre marknad, bland annat för den dyrbara arapaiman. Med hjälp av finländsk expertis försöker man anpassa den gigantiska sötvattenfisken för odling i de svalare höglandstrakterna i centrala Peru.

Kaija Saarni, från det finländska Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet VFFI, är ansvarig forskare  för det projekt som skall utveckla fiskeodlingen i de fattigare djungelområdena på det peruanska höglandet. I samarbete med landskapsregeringen i San Martin och den offentliga fiskeodlingsinstitutionen Ahuashiyacu, jobbar VFFI vid Amazonflodens källor med att förädla arapaiman till en möjligast odlingsbar form. Projektet, som finansieras av Utrikesministeriet, är nu inne på sitt tredje och sista år.

VFFI har ett långtgående kunnande om fiskförädling för odlingsbruk, säger Saarni. Lax och sik har hos oss tämjts och lärts att äta i fångenskap.

– Vi vet hur man förädlar en fisk så att den tål sjukdomar, växer, lär sig äta och i princip blir som ett husdjur, menar Saarni.

Arapaiman är en enorm fisk, med en enorm potential. Fisken lever naturligt i Amazonasregionen, växer snabbt och producerar mängder av förstklassigt, fettsnålt och proteinrikt kött. Av kommersiella producenter beskrivs den som en delikatess. Utöver sin väldiga storlek har arapaiman även andra biologiska fördelar, säger Saarni.

– Fisken är inte speciellt kräsen vad gäller vattenkvaliteten, eftersom den inte är beroende av hur mycket syre som är bundet till vattnet.

Till skillnad från de flesta andra fiskar kan arapaiman nämligen andas luft, vilket är ett trumfkort i varma och syrefattiga vatten i Amazonas. Fisken är i dag så gott som utrotad i det vilda, men odlas i både Brasilien och de östligare delarna av Peru, i trakten kring staden Iquitos. Det peruansk-finska projektet strävar efter att få odling att lyckas också i högre belägna trakter, och vill utveckla en mera systematisk förädlingsprocess.

Det svalare vattnet har däremot medfört nya typer av problem, och förädlingsarbetet har inte varit en dans på rosor. Bland annat har bristen på tidigare forskning varit tydlig. Till skillnad från exempelvis den finska laxen har arapaimans potential som odlingsfisk inte utretts systematiskt, trots dess kommersiella värde.

– Vår lax och regnbåge är imponerande på grund av sin väldigt lilla miljöbelastning, säger Saarni.

Ifall man strävar efter att minimera miljöpåverkan måste det göras en hel del forskning först. Exempelvis måste man ta reda på vilken typ av foder som arapaiman kan utnyttja allra bäst, så att så lite näringsämnen som möjligt går till spillo och rinner ut i vattnet.

 

Levnadsstandard och efterfrågan

Det finländska deltagandet går inte ut på att bidra med pengar för all utrustning eller på att utföra hela det praktiska förädlingsarbetet, förklarar Saarni. I stället satsar man på capacity building, att utveckla färdigheter. I praktiken betyder detta undervisning i hur man planerar forskningen så att den blir statistiskt pålitlig. Bland annat vill man säkra en så stor genetisk mångfald som möjligt, genom att fånga vilda fiskar.

Forskaren Tapio Kiuru var projektets ursprungliga primus motor och ställde upp ambitiösa mål. På grund av tidsbrist och den vilda arapaimans sällsynthet lyckades man inte uppnå dem fullt ut, fast man kommit en bit på vägen. Man lyckades fånga fiskar från ett par olika stammar och har genom DNA-prov försäkrat sig om att de inte är besläktade. Genom selektiv förökning skulle endast de bäst växande fiskarna få reproducera sig.

Men att få fisken att föröka sig visade sig vara ett större problem än väntat. Efter den i sig mödosamma processen med att identifiera fiskens kön lämnas en hane och en hona i fred i en stor bassäng. Inom ramen för pilotprojektet har själva befruktningen lyckats, men hittills har man inte fått ungarna att växa.

– Arapaiman är en nyckfull fisk. Om man stör modern tar hon ungarna i skydd i sin mun, och om hon blir ännu mer stressad så äter hon dem.

Hittills har odlingarna i San Martin inte producerat fiskar som kan säljas vidare. Även för den finländska expertisen är arapaiman alltså än så länge alltför vild.

 

Kokainalternativ

I dagsläget producerar Ahuashiyacu, länsstyrelsens fiskodlingsinstitution, unga fiskar som säljs till befolkningen på den omkringliggande landsbygden. Dessa småodlare producerar sedan fullvuxen fisk för eget bruk och för försäljning. Den kommunala institutionen föder i dag upp främst lätta arter så som tilapia och karp.

Levnadsstandarden växer snabbt i Peru, där nästan en tredjedel av befolkningen nu bor kring huvudstaden Lima. Enligt Saarni finns det alltså dubbla orsaker att utöka fiskrepertoaren: arapaima är en värdefull fisk och befolkningen på landsbygden behöver utkomstmöjligheter.

– Precis som vi här i Finland i dag äter lax och inte strömming, vill peruanerna ha uppskattad fisk.

Enligt Saarni är arapaiman förvånansvärt dyrbar i Peru.

– Den ekonomiska tillväxten har skjutit igång efter att landet  frigjorde sig från stormakternas spel då kalla kriget tog slut. Idag syns tillväxten överallt.

Den ekonomiska framgången är synlig i antalet européer i Peru, men på landsbygden är utkomstmöjligheterna ändå få. Enligt den finska projektbeskrivningen är ett av målen att erbjuda en alternativ inkomstkälla till kokainet. Saarni vill påpeka att det självklart inte är möjligt för oss att på något större plan påverka den peruanska samhällsordningen, men att fiskodling i liten skala kan erbjuda ett lukrativt alternativ.

Fiskodlingsverksamheten i San Martin-regionen har än så länge inte varit speciellt utbredd. Förutom den runt trettio år gamla kommunala institutionen har odlingarna i området för det mesta varit familjefarmer. Arapaimans värde gör den speciell. När man ordnade en workshop för lokala fiskodlare visade de ett stort intresse för arten.

 

Akut global fiskbrist

Saarni säger att arapaimaprojektet följer det finländska utrikesministeriets riktlinjer: småskalighet, jämställhet och miljömedvetenhet.

I det perspektivet klingar ordet fiskodling inte alltid speciellt bra, i synnerhet om den sker i tropiska vatten. De sociala och ekologiska konsekvenserna av industrialiserad odling i Mekongfloden i Sydostasien, med pangasius eller hajmal i toppen, har gjort många konsumenter obekväma (för att nu inte tala om odlingen av jätteräkor i mangroveområden). För Saarni är grundproblemet den akuta bristen på fisk i Europa och Nordamerika. De rika länderna köper in fisk för att stilla konsumenternas krav.

– Här finns risken för övertramp så som de kring hajmal och tilapia.

Att fiskodlingen flyttar sig till tropiska områden beror enligt Saarni på våra egna miljöbestämmelser som gör det omöjligt för den inhemska odlingen att växa. Varmvattensfiskar har även en snabbare ämnesomsättning och växer på ett helt annat sätt än i norr. I tropiska vatten kan man odla flera fiskar än hos oss, men samtidigt förlorar man vissa av hälsoeffekterna som kopplas till de trendiga omegafetterna. Saarni ser på hälsoivern med mild skepticism. Rika, ”hälsomedvetna”, konsumenter i både i norr och bland medelklasserna i syd är redo att betala vad som helst för fisk, vilket matar odlingen i fattigare områden.

– Men hälsosamt fett finns endast i rovfiskar från kalla vatten.

Då den sydostasiatiska fiskodlingen för européer ofta känns angelägnare än den sydamerikanska, är situationen i USA en annan. EU:s handelspolitik har hittills varit ogynnsam för sydamerikansk fisk – tullarna har varit höga – medan den nordamerikanska hungern har stillats av bl.a. chilenska laxfiskar. Fiskmarknaden är en het handelspolitisk fråga.

Peru är redan nu de facto världens största fiskproducent, större än Norge, och foderfisket på Stilla havet hämtar in enorma fångster. Industrin i inlandet är än så länge minimal, men lyckas arapaiman på allvar bli en medelklassfisk kommer Amazonflodens betydelse att stiga. Hittills har flodens vattenmassa och små höjdskillnader fungerat som ett naturligt skydd mot stora projekt. Då fiskodlingen växer blir frågetecknen fler.

– Potentialen att producera för global konsumtion finns där, men främst är den egna marknaden stor. Vad som kommer att ske är en fråga om hur det peruanska samhället utvecklas.

 

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.