Under de fem senaste åren har vattensektorn kommit att växa till den största inom den utvecklingspolitiska avdelningen på utrikesministeriet. Budgeten har nästan femdubblats.
– Vatten är i centrum av alla utvecklings-frågor, säger Antti Rautavaara, utrikesministeriets vattenexpert.
Då Paavo Väyrynen tog över som ansvarig minister år 2007 var vattenavdelningens årsbudget kring 13 miljoner euro. Idag ligger finansieringen på knappa 60 miljoner. För Antti Rautavaara, rådgivare i vattenfrågor på utrikesministeriet, är vattensektorn egentligen ingen sektor. Alla utvecklingspolitiska trender hänger samman med vatten.
– Till exempel utbildningsfrågor berör främst sju- till sjuttonåringar. Men vatten det gäller alla, från noll till hundra år, dygnet runt, hela tiden, över allt, säger Rautavaara.
Hans centrala arbetsuppgift är att erbjuda stöd och coaching för ministeriets regionenheter, då de beslutat sig erbjuda finansiering för vattenrelaterade projekt. Ingen lätt uppgift, då vattenbranschen berör ett hundratal yrkeskårer. Rautavaaras roll är att vara den enskilda person som har en möjligast heltäckande bild av denna mångfald.
Före sin nuvarande post på UM jobbade Rautavaara först på Finlands ambassad i Etiopien och sedan som finanspolitisk rådgivare på den utvecklingspolitiska enheten. Men det är i vattensektorn som framtiden finns.
Enligt Rautavaara har vi så mycket rent vatten i Finland att det är svårt att uppfatta världens realiteter. Vatten har behandlats som sekundärt också på globala arenor.
– Bland millenniemålen var vatten och sanitet en del av en paragraf. Observera: endast vatten och sanitet, inte vattenresurser! Det finns två sidor av vattenfrågan: sanitet och hygien och sedan förvaltningen av vattenresurserna. Den senare fattades helt bland målen.
För Rautavaara är alla millenniemål beroende av vad som händer inom vattensektorn.
Vattenförsörjnings- och sanitetsproblemen i syd har redan nu nått katastrofala nivåer. Om tjugo år kommer människorna att använda upp till fyrtio procent mera sötvatten än vad som finns hållbart tillgängligt.
Rautavaara poängterar att klimatförändringen påverkar matsäkerheten och att när glaciärerna smälter kan ingen förutspå vad som kommer att hända bland annat de tre miljarder människor som direkt är beroende av floder som får sitt vatten från Himalaya.
Att ändra på megatrender som dessa är svårt då redan det praktiska projektarbetet på fältet haltar. De politiska problemen med att få till stånd förbättringar i vattensituationen är stora, såväl inrikes-, regional- som globalpolitiskt.
I egenskap av vattenrådgivare navigerar Rautavaara på ett antal politiska nivåer, från projekt på den nepalesiska landsbygden, via regionala frågor som samarbetet kring Mekongfloden, till global lobbying för att lyfta vattnet uppåt på agendan. På sistone har människorättsperspektivet på vatten och sanitet blivit en stor globalpolitisk fråga.
På regionalnivå hoppas Rautavara att vatten skulle kunna ses som en förenande faktor, inte som en orsak till kriser. Så som kol och stål i Europa efter andra världskriget, kunde stora vattendrag komma att spela en viktig roll för en positiv regionalpolitisk utvecklingar.
Vatten en offentlig bastjänst
Problemen börjar på marknivå. Inrikespolitisk instabilitet och underprivilegierade gruppers dåliga möjligheter att ta del av utvecklingen är vardagsmat inom vattensektorn. Kvinnors roll och vatten går hand i hand. UM stöder hundratals projekt till vilka initiativet kommit från medborgarorganisationer, men ministeriets fokus ligger ändå på bilaterala samarbetsinitiativ mellan Finland och partnerlandets kommunala sektor. Målet är att bygga upp möjligast heltäckande projekt som gynnar hela vattensektorn i landet, i stället för att sätta in ineffektiv punkthjälp. Det politiska målet för utvecklingssamarbetet är alltid att gå från att stöda enskilda projekt till att få den lokala administrationen att ta över ansvaret.
– Vattenförsörjningen är en offentlig bastjänst som förvaltningen skall erbjuda, påpekar Rautavaara.
– Vi måste ha en klar strategi för förändring. Det är ingen idé att vi erbjuder stadig teknisk hjälp som lämnar landet i sticket när den tar slut. Vår uppgift är inte att ersätta administrationen som producent av bastjänster.
För Rautavaara strävar utvecklingsprojekten efter att hitta de centrala frågeställningarna inom vattensektorn i ett land, och erbjuda en impuls att förändra den så att landet själv kan ta över. Då Finland fungerar som finansiär kan man i bästa fall få inflytande nog för att tvinga den lokala administrationen att själv ta över sektorn. Då sektorprogrammen är i skick kan pengarna börja ges som budgetstöd.
I den tekniska vattenbranschen sker investeringarna i två cykler: en första, som i hög grad baseras på biståndspengar, och en andra återinvesteringscykel som sker 20-30 år senare, då infrastrukturen behöver förnyas. Tricket är att få partnerlandet att själv ansvara för den senare. För att de skall vilja göra detta skall man nå synliga resultat inom hälsosituationen med de första investeringarna.
För att kunna påverka nationell politik krävs en stark närvaro på gräsrotsnivån. Om man utgår från lokalsamhället, att få människorna engagerade i sanitetsprojekten, kan man uppnå en mycket hög hållbarhet för infrastrukturen.
Finländska intressen
Bakom samarbetsprojekten ligger såväl återkommande dialog på högsta nivå som finländska utvecklingspolitiska ställningstaganden. Enligt Rautavaara går 90 procent av den finländska finansieringen till vad som kallas sköra stater. Inom dessa länder vill man satsa på de fattigaste områdena.
I samarbete med Unicef stöder Finland vattenprojekt även i extrema förhållanden som de i Somaliland och Afghanistan. Här är det omöjligt att jobba genom lokalförvaltningen, likaså att få befolkningen med i långvariga projekt, då hjälpen behövs omedelbart.
Detta är ett politiskt val och Rautavaara frågar sig också varför vissa klagar på att kostnaderna per capita är relativt höga. Om man väljer att satsa på de svåraste omständigheterna och ta såväl kvinnor som utslagna i beaktande så kommer det att kosta, menar han.
Helhetsbilden är ändå mindre altruistisk än det låter. I sista hand strävar man efter att inte bara bli en finansiär för en sektor, utan också en politisk partner för landet. När Finland samtalar med till exempel Etiopien är understatssekreteraren på plats och såväl handels- som säkerhetspolitik står på agendan förutom utvecklingsfrågorna.
För att Finland skall bestämma sig för att finansiera något inom exempelvis vattensektorn måste man hitta en gemensam vision, ”tahtotila” på byråkratspråk. Man fokuserar på att förändra systemet i samarbetslandet så att inverkan av den finländska skatteeuron blir så stor som möjligt.
När ett land så småningom börjar ansvara för sin egen vattenförsörjning, när det når vad som kallas transitfasen, sinar biståndet.
Finländska storföretag inom vatten- och sanitetsbranschen kan sägas ha goda möjligheter att slå sig in på dessa transitmarknader, i synnerhet om det finländska kunnandet har marknadsförts väl under biståndsprocessen. Bland annat i Vietnam har ”finländskt vattenkunnande” varit eftertraktat. På businessidan jobbar Finlands vattenforum rf, ett samarbete mellan den offentliga, privata och tredje sektorn för att främja den finländska vattenbranschen globalt. Rautavaara är ändå inte speciellt villig att gå in på ämnet.
– Vi hoppas… inte har ju vi något med det att göra, men kanske de som främjar finländsk export… Jag skulle se det som att vi håller på med positivt samarbete som möjligtvis sedan förflyttar sig till en kommersiell grund.
Otso Harju
