1,5K

Karl Ove Knausgård har med Min kamp-serien velat skriva sig fri från sin far och sin uppväxt. Han har försökt täta glipan mellan honom och världen, och mellan litteraturen och verkligheten. Och avståndet till läsaren har aldrig varit mindre, skriver K. A. Andreas Holmström i sin recension av romansvitens andra hälft.

Ambitionen hos Karl Ove Knausgård är att skriva den tid han beskriver; att vara den åldern, känna de känslorna. Han är skicklig på det, och här ligger nog mycket av orsaken till den identifikation många läsare känt med Min kamp-böckerna. Denna igenkänning i karaktären Karl Oves liv, i relation till de reflektioner som författaren Knausgård gör i skrivandets nu, skapar den komplexitet som kan sägas vara kärnan i romansvitens stil. Denna komplexitet finns också i Min kamp 4, om än i lägre grad än tidigare. Här är 14 år, 15 år, 16 år; här finns den obligatoriska fyllan, den lika obligatoriska spyan, och åtrån, åtrån efter den ouppnåeliga Kvinnan: ”Å, här är sången om den unge mannen som älskar den unga kvinnan.”

Knausgårds blick är i hög grad pojkens blick, den blick som gör den 18-årige läraren förälskad i sina elever. När Karl Ove kommer till den vackra lilla byn i Nordnorge, där huvuddelen av romanen utspelar sig, känner han sig fri, han ska äntligen få bli sin egen. Hit kommer han egentligen för att skriva, den praktfulla naturen runtomkring är för honom bara en kliché. Skrivandet går dock inget vidare, lärarjobbet går faktiskt helt okej, allt medan erotiken pumpar och frustar i honom. Turer till grannorter och spritfester avlöser varandra mellan jobbveckorna. Men inuti Karl Ove lever de konstanta avstånden mellan andra och honom själv, och mellan tanken och varandet.

 

På skilda planeter

Författaren i Karl Ove får inte sin förlösning i den fjärde boken, det får han däremot i sängen – fast för tidigt. Detta personliga trauma löper genom hela fjärde boken och blir något av romanens dramatiska kurva, drivet framåt. När ska Karl Ove få till det egentligen, längre än fyra sekunder? Denna tematik kan tyckas passera löjlighetens gräns ibland, men är naturligtvis också en del av Knausgårds sanningsanspråk, att berätta det han aldrig vågat säga, det som varit förborgat i själens mörker. Men stundtals liknar detta anspråk en besatthet, ett självplågeri och ett kamikazeuppdrag. Som när han citerar ur sin fars personliga anteckningsböcker. Fadern beskriver torrt olika händelseförlopp utan sensationer, och sida vid sida läser vi sonens minnen från samma tid. De beskriver helt olika liv, det är som de levde på skilda planeter. Det är obehaglig läsning. Stycket lämnar rum för frågor: vad säger bilden som Knausgård ger av sin pappa om honom själv? Och hur mycket av fadern finns i honom? Stycket slår upp ett tomrum, det sker en tidsförskjutning som gör ont.

Den fjärde boken i Min kamp-serien framstår ändå som den svagaste av de sex delarna. Det bränner sällan till, en distans till karaktärerna uppstår och en viss Knausgård-mättnad infinner sig. Den känns ihålig. Och svaret på varför den känns så får man nog i den sjätte boken: Knausgård ljög. Eleverna på byskolan som han jobbade på fick andra namn, hela byn byttes ut mot fiktion, han blev rädd att skada andra och skapade därför ett avstånd till sitt eget liv. En ängslighet sköt alltså in sitt tryne mitt i Knausgårds sanningsprojekt – hans vilja att visa världen som den är. Men Min kamp 4 är framförallt en del i ett större projekt, en viktig om än smått ihålig beståndsdel av ett mastodontverk som redan har fått en rättmätig plats i litteraturhistorien.

 

Starkt om förälskelse

I Min kamp 5 möter vi Karl Ove under åren 1988 till 2002 då han bor i Bergen, före han flyr sitt liv för Sverige. Fjorton år på 600 sidor, i jämförelse med sex, sju år på 500 sidor i fjärde boken – något som stundtals gör den väl rapsodisk. Den inleds också med något av en brasklapp; författaren minns egentligen bara några få händelser från den här tiden, men nog en massa stämningar. Så det är till minnets bedrägliga domäner vi ska, där potentiella händelser och tankar finns.

Karl Ove är nitton, tjugo, han ska bli vuxen, han vill bli författare. Han kommer in på den nystartade Skrivarakademien i Bergen, så trots det allomfattande dåliga självförtroendet måste han väl ändå ha någon talang, tänker han. Men känslan av misslyckande förföljer honom, på akademien beskyller de honom för att skriva klichéer, och kvinnorna fortsätter att gäcka honom. Och han krökar och krökar, både fram till, och bort från, de himmelsvida känslorna som lever i honom. Det omvälvande och obegripliga i ungdomens stapplande in i vuxendomen genomlevs. Allt det nya i stadslivet, världen som ligger blottad men ändå oåtkomlig, all tid som finns att insupa och leva upp. Detta är avgörande år för vår hjälte. Han blir förälskad i Ingvild, och brädad av sin egen bror, han träffar sedan Gunvor som han blir tillsammans med, och inte minst – han kliver längre in i litteraturen och språket tack vare den nye vännen Espen. Mycket öppnar sig för Karl Ove, samtidigt som den plågsamma motsättningen fortsätter att leva i honom, något som tydligt manifesteras hos hans käresta respektive hans gode vän. Espen står för det inre, Gunvor står för det yttre, han är sinnet, hon är kroppen, han är teorin, hon är praktiken.

Sådana motsättningar blir lätt litterära, just klichéer som studiekamraterna och lärarna beskyllde honom för. Men Knausgård fyller hela denna diametrala kliché med så mycket blod och kött att den bara går att ta på allvar. Och en sådan sak som en förälskelse skildrar Knausgård med nuets intensitet, han är där. Det känns att han är övertygad om formuleringens förmåga att göra ord av känslor, att göra kött av det andliga. Och han gör det utan att reprisera sig, vilket får en att reflektera över Knausgårds dramatiska sinnelag, hans litterära smartness. För han har, antar jag, ansträngt sig för att skildra dessa tre kärlekar så olika. Eller varit så närvarande i passionen under skrivandet att den bara kunde skildras på dessa unika sätt. Det vill Knausgård åtminstone att läsaren ska tro.

Men han rör sig också tydligt i en klassisk romanstruktur i denna femte bok, kanske alltför tydligt. Dramatiken byggs upp med hjälp av framåtrörelser på både stora och små plan. Hur ska det gå på skolan imorgon, vad kommer att hända när han super in sig i minnesluckans land ikväll, och vad ska hända med Karl Oves förhållanden, hur blir framtiden? Det är skickligt, och även en anledning till att Knausgård blivit omfamnad av massorna; framåtrörelsen, drivet.

En annan dramatisk nerv i Min kamp-sviten är när tidssjok från de olika böckerna möts. Sådana fusioner sker flera gånger genom romanserien. Den första boken skildrade ju barndomen, och när pappan dör i bok fem skapas en annan tidslegering och sammanlänkning med den första bokens skildring av samma händelse. Samma förlopp fast med olika tonlägen och perspektiv ger en komplexare bild av samma skeende. Det bidrar till att Min kamp vidgar seendet, den vägrar att ge bara en bild, en blick. Och i bok fem ger det en rikare beskrivning av romanens primus motor, pappan.

 

Äckel för svaghet

I de inledande böckerna har det sipprat in tankar och reflektioner om andra världskriget, judeutrotningen och nazismen. I Min kamp 5 blir detta skrämmande aktuellt när Karl Ove arbetar på ett hem för funktionshindrade, ett förakt för svaghet som tidigare antytts får spelrum, både hos honom som ung och hos samhället. Karl Ove beskriver hemmet som ett lager för oönskade människor, han känner avsky och äckel. Det är sorgligt, måhända mänskligt. Knausgård drar återigen fram censurerade vrår ur jaget, träder fram naken på schavotten. Och med sig drar han delar av västvärlden.

Vad de första böckernas offentlighet innebar för Knausgård och hans familj är i mångt det nav kring vilket Min kamp 6 rullar. Först hur farbrorn, kallad Gunnar, reagerar på Min kamp 1 om hans brors död – och hur förödande detta blir för Karl Ove. Sedan hur hustru Linda reagerar när hon läser Min kamp 2 om deras förhållande: ”En sak är säker, det är att alla illusioner om vårat förhållande försvinner från nu”; och hur hon sedan sköljs in i en psykisk sjukdom. Däremellan en inkilad 400 sidor lång essä som cirkulerar kring Hitler, hans kampf, och den europeiska utvecklingen från 1800-talet och framåt. Och, naturligtvis, det flöde som kallas vardag; tankarna, barnen, bestyren; alla stora och små händelser.

 

Var del 1 bara lögn?

En av de största förtjänsterna med Knausgårds prosa är sättet att penetrera och uttömma ett förlopp eller en tankegång till dess yttersta. Konflikten med farbrorn, som sker per mejl och sedan via förlaget, skildras som vore den Hamlet, med ett sådant allvar och genom den inre ödeläggelsen i Karl Oves känsloliv. Han som bara velat skildra sin far, det som han känt och upplevt som sant – och nu säger farbrorn: du ljuger, din pappa bodde inte så länge hos farmor som du påstår, det var inte så smutsigt som du skriver, du städade inte huset, han dog inte så – och du får inte använda hans namn, mitt eller min familjs. Farbrorns kallsinnighet, man kan kalla det hat, gentemot Karl Ove får honom att tvivla på sin bok, och sitt liv, så in i märgen. Som väl är, både för honom själv och för romanen, finns vännen Geir som mest skrattar och klacksparkar åt honom medan han sakligt konstaterar ”skit i det, du kommer att blir rik”.

Men här öppnas det en abyss i texten. Det slår nämligen Karl Ove: tänk om farbrorn har rätt, att det som Min kamp 1 handlar om, hans fars död, är lögn? Att hans minne svikit honom? Då skjuts romanens själva idé – att åskådliggöra sanningen – in i en återvändsgränd. Då har vi bara läst en, visserligen praktfull, dikt. Det svindlar till, man blinkar vitt några ögonblick. Då står man inför ett ännu mer förbluffande verk, det imploderar i sin egen inre söndring, det dör och återföds. Knausgård blir, för att tala med Maurice Blanchots Orfeusmetafor, en författare som vänder sig om och ser sitt verk, som då utplånas. Liknande saker sker genomgående hos Knausgård, ett ifrågasättande och underminerande av textens sanning och minnets pålitlighet. ”Vissa saker kan bara synliggöras genom en överträdelse”, som han själv skriver. Men här sker också en litterär piruett. För Knausgård kunde ju redan då ha dragit tillbaka boken, skrivit om den med sin nya vetskap om sin egen osäkerhet. Fast i det avseendet valde han att låta den vara, för han visste ju att detta skulle berättas om senare i serien. Så det är på ett högst medvetet sätt sanningens dubiösa karaktär blir inkarnerad hos Knausgård.

 

Kopplingen till Hitlers kampf

Faktumet att pappans namn är borttaget ur den första boken och den hålighet det gjorde i verklighetsskildringen, för Knausgård in i den sjätte bokens essäistiska avsnitt ”Namnet og talet”. Dess fria associationsbanor gör den vansklig att redogöra för, och tanken på ”varför” slås man av både en och tre gånger. När kom idén att införliva en närläsning av Hitlers Mein kampf? På grund av titeln på den egna boken, som ju vännen Geir gav förslaget till? Essän luktar efterhandskonstruktion, men trots det lyckas författaren med konststycket att genom skicklighet och stringens ge den ett berättigande. Vad en historiker har att säga om hans redogörelse över den europeiska utvecklingen skulle vara intressant att veta. Men det är onekligen en givande och skarpsinnig framställning om hur ”jaget och namnet” under 1900-talet transformeras till ”massan och talet”; och om hur ”du:et” införlivades i ”vi:et” under Hitler. Samt inte minst Knausgårds konklusioner att om det onda kommer, kommer det i form av ett ”vi”; och att de vetenskapliga framstegen i form av genmanipulation, kloning och hjärttransplantationer i framtiden skulle kunna ses som onda, vara emot själva livets princip. Det är suggestiv läsning, men vad har detta med den övriga kampen att skaffa, och köper läsaren Knausgårds mandat som essäist?

De förbindelser som i de tidigare böckerna gjorts till Andra världskriget, nazismen och übermensch får här sina utlopp. Och vad gjorde egentligen en nazinål hemma hos pappan, och varför fanns Mein kampf i farföräldrarnas hem? Vid några tillfällen i essän vävs Knausgårds liv också in, plötsligt exploderar han i en minnesbeskrivning från en Norgeresa, det konkreta och vackert sorgliga i hans prosa bereds plats, för att snart föra in essän på sitt spår igen. Den som skummar igenom ”Namnet og talet”, jag gissar att det är en del, kommer möjligen att missa dessa briljanta inslag. Något som de essäistiska resonemangen också innehåller: ”Min grundkänsla är att världen försvinner, att våra liv fylls av bilder av världen, och att dessa bilder ställer sig mellan oss och världen, som på grund av det blir lättare och lättare och mindre och mindre förpliktande.”

 

Selektiva sanningar – trots allt

Stundtals så tycks det mig att Knausgård skyddar sig bakom nödvändigheten i sin verklighetslidelse och sitt autencitetstvång. Som när han genom beskrivningen av sin bästa väns fru – hur underligt hon beter sig, hur underlig hon är – skapar en distans till henne. Han gör henne till text och skjuter henne åt sidan som människa, och omöjliggör på så sätt sin egen relation till henne. Sådant är ju inte ”nödvändigt”, det är ju baserat på ett val.

Det är bara ett exempel, och berättar naturligtvis sagan om Karl Ove som bara kan beskriva livet och inte leva det, det ständiga dåliga samvetets apostel som skriver för att han måste. Det skadar honom, och kanske ingen annan, men denna sanningslidelse blir till en norm som egentligen är baserad på val. Att skyla sig med ”sanningen” blir lätt märkligt, Knausgård har ju till exempel inte beskrivit intima detaljer om sin fru, vilket ändå borde ligga nära till hands i en sanningsredogörelse. För han har ju valt det han vill berätta, valt ett utsnitt, valt en blick. Genom Min kamp-serien har jag, trots, eller kanske tack vare, den till synes minutiösa uppriktigheten och den knivskarpa formuleringen, fångats av en känsla av att Knausgård gör det för enkelt för sig. Han slår snabbt fast sanningar, ställer retoriska frågor som han själv omedelbart besvarar, försöker nyktert täta alla presumtiva luckor i sitt bygge. Det är något dubiöst över detta, en nykterhet som ibland står mig upp i halsen. Men samtidigt är också Min kamp 6 den rikaste och mest generösa av böckerna. Här finns den humor jag saknat tidigare, inte minst genom Geir – hur hopplöst mansgrisig han än är – och här finns naturen, poesin, drömmarna och fantasierna, sådant som pekar bortom det konkreta och materialistiska Knausgård är så upptagen av. Spännvidden i denna avslutande bok är större än tidigare, och den omsluter de andra delarna likt en varm omfamning. Så även om de ”rent biomateriellt vägde 190 kilo” som han skriver om sin familj, går han här kvickt vidare till det egentliga: tankarna, drömmarna, känslorna.

 

Varför han och inte jag?

Min kamp 6 är sammanfogningen och konklusionen av det skönlitterära projekt som dess upphovsman har kallat ett litterärt självmord. Allt i Karl Ove Knausgårds liv har framställts, nagelfarits och rannsakats. Sanningen har trätt in i det skoningslösa ljus som publiceringen, och formuleringen, inneburit. I närläsningen av Mein kampf drar Knausgård linjer av likheter mellan sig själv och den unge Hitler; det inre kaoset och det yttre ordnade, det allvarsraster som världen ses genom, övertygelsen i att vara god och moralisk, och, det gränslösa i det konstnärliga utövandet. I botten av resonemanget finns frågan: varför då han och inte jag? Knausgård vill att vi ska se de strukturer som skapar en människa, och de tillfälligheter som skapar hennes liv. Precis som hela hans boksvit har visat. Knausgård talar om tillvarons väsentligheter, och hans metod är det öppna hjärtats. Det blottar hans ibland tvivelaktiga människosyn, hans löjlighet och allas löjlighet. Men Knausgård talar även om det obetydliga och det rent triviala. Han ger det mediokra och perifera en betydelse och en kropp – allt det som tillhör existensen får en upprättelse från tidens glömska.

 

K. A. Andreas Holmström

 

Karl Ove Knausgård: Min kamp. Fjerde bok. Forlaget Oktober, 2010. Min kamp. Femte bok. Forlaget Oktober, 2010. Min kamp. Sjette bok. Forlaget Oktober, 2011.