I förra numret av Ny Tid skrev Henrika Ringbom en fint formulerad kolumn som bland annat handlade om döden. Om att se på döden som en intressant övergång och om hur de som tror på reinkarnationen har en mer avslappnad inställning till döden ”…man närmast kilar vidare.”
När jag skriver det här tycker jag fortfarande om Ringboms kolumn, men jag kommer inte i första taget att glömma hur svårt det var för mig att redigera den.
I fredags var jag på begravning. Min vän dog nyligen, efter en exceptionellt kort och intensiv sjukdomstid. Jag känner: nu kom döden alltför nära inpå. När den som gått bort dessutom var fem år yngre än jag själv, med en dotter som inte ens fyllt två och en fru som han hann vara gift med i tre månader – ja, då tar känslorna av sorg och förtvivlan över totalt. Tankar om livets orättvisa – hur hans tid på jorden blev för kort, varför forskarna inte tagit fram botemedel mot de svåraste formerna av cancer – kommer hela hans närmaste krets att kämpa med länge ännu.
Jag tänkte ändå att den här kolumnen skulle handla om den där gnuttan av hopp.
Den lilla familjen bor på en mellanstor ort och de har alltid känt av det stöd man i bästa fall kan få från ett aktivt lokalsamhälle där man – åtminstone som det ser ut för mig som utomstående – inser vikten av att ta hand om de sina. Jag skrev ”inser vikten” – nej, det handlar om att vilja.
När sjukdomen i början av året kom tillbaka och spred sig snabbt – då trädde inte bara den närmaste familjen fram för att hjälpa. Vänner och arbetskamrater både från Finland och Sverige ställde upp. På hemorten hjälpte familjens vänner – de lokala konstnärerna och teaterfolket. Hjälpen handlade om att komma på spontana besök, passa barnet, knacka på med lite medhavd hemgjord lasagne – om att vara där och finnas till.
I slutet av fjolåret kom först glädjenyheten: det unga paret skulle gifta sig, men bara någon vecka före vigseln kom chocken: cancern hade åter spridit sig. Men bröllop blev det och nu ställde alla i lokalsamhället upp i ett sällan skådat knytkalas. Alla som kom hämtade en för- eller huvudrätt. Den lokala teatern bidrog med ljusstakar, dekor, belysning och ljudåtergivning medan besticken lånades av de lokala marthorna. Och på bröllopsfesten gjorde brudparet, gästerna, musikerna och skådespelarna kvällen magisk. Men alla som deltog frågade sig nog några gånger under kvällens lopp: ska han klara sig?
I maj stod det klart, sjukdomen var alltför svår. Han dog tidigt på morgonen, men längs med hela dagen kom vänner, arbetskamrater och släktingar och tog farväl. Det blev en likvaka, en sådan som jag läst om i böcker, sett på film – en likvaka av det slag som väl var vanligare förr i tiden.
Den dagen talades det, man mindes, gav sitt stöd åt frun – hon som precis blivit änka. Man drack lite vin, tände några ljus. Vid midnatt bars han ut ur hemmet – och nedför de tre våningarna gick följet ut på gatan och tog farväl.
På begravningen var det stor uppslutning – det utvidgade lokalsamhället var där igen. Släkten, studiekompisarna, arbetskamraterna från teatern, bandmedlemmarna från min väns rockband som nu spelade med en ny basist, dagispersonalen samt de där riktigt gamla vännerna och församlingspastorn från barndomens Stockholm.
Det finns ingenting som kan få honom tillbaka, men alla de små insatserna spelar en enorm roll och sprider en gnutta lycka mitt i sorgen. Det gör livet för alla oss som blir kvar lite drägligare – och kanske gör det honom glad, där han sitter på en molnkant och lirar basgitarr.
Marcus Floman
