Svinen i floden – om Kinas vattenkris

av Karin Tötterman

I norr är Kina torrt, i söder finns det gott om vatten. Det är anledningen till att Kina satsar ofantliga belopp på ett kontroversiellt infrastrukturprojekt som ska leda gigantiska vattenmassor från Yangtzefloden norrut. Miljökämpen Ma Jun är kritisk:

– Man kan se det här projektet som katastrofhjälp. Det köper oss tid, men vi måste använda den tiden till att byta fokus och övergå till att spara och återvinna vatten.

I mars detta år drabbades Shanghai med omgivning av en förorening av det mer spektakulära slaget. Glöm smoggen, glöm den förgiftade och fejkade maten, glöm tungmetallerna som rusar i ådrorna. Här handlade det om 16 000 döda svin som flöt omkring i Huangpu, floden som Shanghai tar sitt dricksvatten ifrån. Ja, sexton tusen.

Det visade sig att grisfarmer uppströms från staden i brist på bättre alternativ hade dumpat självdöda grisar i floden. Även de, då det gäller miljöproblem, rätt luttrade kineserna fick skrämselhicka av incidenten, trots stadsmyndigheternas försök att övertyga invånarna om att vattnet fortfarande gick att dricka.

Nåväl, svinen bärgades ur floden och gjordes av med på annat sätt. Veckorna gick och saken blev inaktuell. Men den bisarra händelsen fick leva kvar som ett kapitel i debatten kring vattensituationen i landet.

 

Historisk vattenbrist

Kinas oöverträffade och numera världsberömda ekonomiska tillväxt har lett till miljöförstöring i massiv skala. Inte minst landets vattenresurser är hårt pressade. Både överförbrukning av vattenresurser och grava föroreningar har lett till att ungefär två av tre kinesiska städer drabbats av vattenbrist och att 300 miljoner landsortsbor lider brist på rent dricksvatten. Enligt landets ministerium för vattenresurser är upp till 40 procent av de kinesiska floderna allvarligt förorenade. Eftersom detta är myndighetssiffror kan man räkna med att de åtminstone inte är överdrivna. Flera av Kinas stora floder når inte längre havet, och grundvattnet har sjunkit så lågt att extra djupa brunnar måste borras för att komma åt vattnet– något som blir ekonomiskt omöjligt för fattiga jordbrukare.

Dessutom är vattenresurserna i landet ojämnt fördelade – södra Kina har visserligen gott om vatten, men norra Kina – som bara har 11 procent av landets vattentillgångar – hyser 42 procent av landets befolkning och 45 procent av dess jordbruksområden. Här är vattenbristen historisk, och kronisk.

Peking är, till exempel, en av de globala storstäder med minst vattentillgång per person, men det är ingenting stadsborna märker av. Kranvattnet flödar som vanligt, det kostar lite och används frikostigt i stadens alla konstrabatter. Området hyser ett dussin skidorter med konstgjord snö samt runt hundra golfbanor. De kinesiska myndigheterna gör alltså sitt yttersta för att stadsborna inte ska känna av vattenbristen och behöva oroa sig. Det har man hittills gjort genom att leda vatten till staden från glest befolkade närprovinser. Inför OS 2008 pumpades 300 miljoner kubikmeter vatten från närliggande provinser till Peking – en åtgärd som visade sig vara överdriven, då OS inte drog så många turister som beräknat, och då många migrantarbetare ombads flytta ut ur staden och åka till sina hemprovinser under spelen.

 

Vattenavledning

Men att kanalisera vatten från de likaså torra närprovinserna och de fattiga jordbrukare som bor där är ingen långsiktig lösning. Så Kina har valt att förlita sig på ingenjörskonsten. Den så kallade syd-nordliga vattenavledningen är ett jätteprojekt som årligen ska leda ungefär 45 miljarder kubikmeter vatten från Yangtzefloden norrut. Det motsvarar med råge den totala vattenvolymen i Finlands största insjö Saimen som innehåller 36 miljarder kubikmeter vatten.

Projektets två första delar beräknas vara klara år 2014, och en tredje, mycket kontroversiell västlig rutt som omfattar dammbyggen och tunnlar genom det bergiga Västkina, är fortfarande i planeringsstadiet och beräknas bli klar kring 2050. Tanken om att leda vatten från det vattenrika syd till det torra nord föddes redan hos Mao Zedong år 1952, och åtnjuter därmed både historisk förankring och politisk legitimitet – en stor fördel när det gäller ett projekt som innebär att flera hundra tusen människor blir tvungna att lämna sina hemtrakter för gott. Det beräknade priset på 50 miljarder euro – över dubbelt mer än kostnaden för världens största dammprojekt, de tre ravinernas damm vid Yangtze i sydvästra Kina – är högst sannolikt rejält i underkant. Kritiker menar också att en massa vatten kommer att gå till spillo som en följd av avdunstning och förorening. De påpekar att avledningsprojektet kan leda till olika slag av miljöproblem samt en ökad risk för jordbävningar. Förespråkare menar att Yangtze är så rik på vatten att 96 procent flyter ut i Stilla havet, och att projektet kan vara en lösning på vattenproblemen i norr.

Ma Jun, grundare av och ordförande för den oberoende miljöorganisationen Institute of Public and Environmental Affairs (IPE), och utsedd till en av världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine, har däremot en krass syn på projektet:

– Norra Kina och många av dess städer befinner sig i en nödsituation. Så man kan se det här projektet som katastrofhjälp. Men projektet täcker knappt den nuvarande bristen, för att inte tala om det ständigt ökande vattenbehovet. Vattenavledningsprojektet köper oss tid, men vi måste använda den tiden till att byta fokus och övergå till att spara och återvinna vatten. Vi kan inte bara tänka, ”okej, nu har vi löst vattenproblemet och behöver inte längre tänka på vattenbrist eller föroreningar”.

 

Avsaltning

Vid sidan av vattenavledningsprojektet går Kina i täten när det gäller avsaltning av havsvatten. Det sker i enorma fabriker som drivs med kol – något som ironiskt nog bidrar till nedsmutsningen och skyndar på klimatförändringarna som bidragit till torkan. Ma Jun är skeptisk till tendensen att ständigt försöka hitta nya tekniska lösningar på Kinas miljöproblem:

– Jag håller verkligen inte med dem som ser avledningsprojektet som ett nytt världsrekord i ingenjörskonst. Vi borde inte fira detta, vi borde ta oss en rejäl funderare. Hur hamnade vi i denna situation, varför måste vi genomföra ett projekt som detta – trots de stora miljömässiga och samhälleliga problemen det innebär? Och vad kan vi göra i framtiden för att undvika ännu större problem?

Men att införa ett genomgripande miljötänk i ett land som Kina är inte helt lätt. Trots att centralmyndigheterna är väl medvetna om problemen, och trots allt vackert prat om större fokus på miljöproblem och vattenbrist, har de faktiska resurserna koncentrerats till olika sätt att öka vattentillgången – inte till att spara och återvinna vatten.

Ma Jun menar att det första man borde göra är att stoppa nedsmutsningen. En stor del av landets industri, jordbruk och avloppsvatten från bosättning uppfyller inte landets egna miljönormer. Det har å sin sida att göra med att lokala myndigheter alltid lägger stor vikt vid ekonomisk utveckling och tillväxt. Följer man miljöreglerna och kräver att industrin renar upp efter sig, kommer det att kosta pengar – vilket betyder sämre tillväxt, lägre skatteinkomster, färre jobb, och i slutändan färre möjligheter för lokalpolitikerna att göra karriär. Alltså finns det få incitament för lokala ledare att idka påtryckningar på förorenande industri.

 

Ny medvetenhet

Ma Juns organisation arbetar med att kartlägga industriföroreningar och ställa företag till svars för brott mot miljölagar, samt med att hjälpa företagen att redovisa sina miljöstrategier. Han är inte optimistisk när det gäller utvecklingen, men ser ändå några ljusglimtar:

– Jag tror att vi står inför ett mycket allvarligt vattenproblem, och jag tror inte vi har nått den kritiska punkten än. Jag tror det kommer att bli värre innan det blir bättre. Kinas befolkning beräknas nå sin topp år 2030, så fram tills dess kommer vi att bli allt fler och vattenförbrukningen kommer att följa den kurvan. Därtill är utsläppsmängden långt över vad miljön klarar av att hantera, och upprätthållandet av miljölagarna är svagt. Men trots allt detta tror jag att de sociala framsteg som gjorts i Kina har skapat nya möjligheter, såsom en växande miljömedvetenhet hos folk.

Enligt Ma Jun har också myndigheterna börjat förändra sina strategier och blivit mer öppna när det gäller miljöfrågor.

– Vår organisation, en liten NGO, har lyckats sätta press på över 920 förorenande företag och få dem att uppge sina problem – och fixa dem. Det har skett enbart tack vare ökad transparens.

De döda grisarna i Huangpufloden var alltså, om ni ursäktar ordvitsen, en droppe i havet när det gäller Kinas vattenproblem. Men de var ytterligare en väckarklocka för en befolkning som börjar inse vidden av problemet.  De blir allt mer medvetna om att miljön, vare sig det handlar om luft, vatten eller jord, inte i all framtid kan användas som avloppskanal och avskrädeshög. Och det kommer att bli allt svårare för lokala myndigheter att sopa miljöproblemen under mattan.

Karin Tötterman
Foto: World Economic Forum/Wikimedia Commons

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.