Monomani är enligt nationalencyklopedin ett tillstånd där någon på ett överdrivet sätt ägnar sig åt ett intresse, en fix idé. I Sami Saids andra bok handlar det om skrivandet och om färdigställandet av det manus som senare ska komma att bli debutromanen.
Lusten att skriva omvandlas till besatthet och bokens jag pendlar mellan tvivel och hybris. Andra människor visar sin skepsis när han berättar att han skriver. Har han publicerat någon bok ännu, frågar de. Svaret blir uppriktigt nej. Föräldrarna undrar försiktigt vad det egentligen ska bli av honom. Svaret blir att när han är färdig med romanen, då ska han styra upp sitt liv.
Saids debutroman Väldigt sällan fin (2012) blev i Sverige hyllad av kritiker och tilldelades Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut. Själv hade jag svårigheter att förstå storheten i Saids stil och upplevde den i vissa fall som oredigerad, i värsta fall slarvig. Uppföljaren är skriven på samma vis, men här har jag något lättare att acceptera de korta meningarna och den talspråkliga tonen. Texten är nämligen skriven som ett brev till jagets brevvän Sara.
Monomani är ett slags metaroman, där Said leker med sitt författarjag, som här också heter Sami. Brevet till Sara skrivs i syfte att förklara varför han har slutat att höra av sig till henne. Han har blivit tvungen att offra vissa saker för att ha tid att färdigställa sitt manus. Bokens Sami spenderar dagarna på biblioteken i sin hemstad, äter ensidig kost och straffar sig själv, när skrivadet inte går som han vill, med choklad- och teveserieförbud. Hela livet upptas av arbetet med romanen. Allt annat som författaren tar sig för, som trevande kontakter med andra människor, sker alltid utifrån skrivandets villkor. Han börjar till exempel träffa en kvinna, eftersom han har hört talas om att en musa kan ge inspiration. Deras möten gör honom bara uttråkad och rastlös, hon pratar för mycket och hennes sällskap påverkar arbetet med romanen på ett negativt sätt. Således måste hon försvinna ur hans liv.
Även de mer förtrogna vännerna, Oskar och Sara, måste till slut rensas bort. Skildras detta som en förlust för jaget? I vilket fall märker jag det inte. Precis som i Väldigt sällan fin, så fungerar de personer som tillåts komma jaget lite närmare mest som kulisser, för att han inte ska stå helt ensam på scenen. Sara i Monomani blir, liksom Anna i debutromanen, aldrig mycket av en egen person. Jag får aldrig veta vem hon är och varför han har valt att börja skriva till just henne. Jag kan förstå den uteblivna gestaltningen i ett brev riktat till någon särskild, men i romanform blir det tveksamt. Istället läggs känslorna direkt på Sara: ”[d]u har saknat mig, eller hur?” Då Sami manar fram Saras längtan, får det mig att undra var hans egen längtan finns. Förutom den till skrivandet då. Men så är den nästan sjuka besattheten också poängen. Said försöker aldrig tvinga läsaren att känna sympati inför sitt subjekt. Frågan varför jaget alls har brytt sig om att bygga upp en relation till Sara, kvarstår dock.
Jag känner igen mycket från debutromanen. Vi befinner oss inne i Samis tankevärld. Men för att vara en så subjektsnära skildring kommer man sällan särskilt nära. Det är ingen enkel bild av jaget som skrivs fram, men den är inte heller särskilt komplex, snarare skulle jag kalla den ytlig och undflyende. Som om författaren sysslade med något slags anti-identifieringsprojekt. Det är intressant, men också en smula irriterande. Jag hoppar nästan till vid utsagan att filmen Donnie Darko är ett mästerverk. Förklara varför, om jag får be.
Författaren i boken sjunker så djupt ner i sin monomani att jag tvivlar på att han när manuset är färdigställt kommer komma upp därifrån. Utan skrivandet skulle han inte vara någonting. Det är han knappast heller med skrivandet: ”Jag bara existerade. Som ett träd. (…) Levande bara nätt och jämnt.” Som om hans varande hängde på en skör tråd.
För att vara en bok som i så stor utsträckning handlar om skrivandet av en roman får jag veta försvinnande lite om romanen det skrivs på. Den som egentligen är allt. Varifrån kommer den brinnande skrivarivern? Finns den där i brist på någonting annat? Kanske handlar det om att inte kunna släppa någonting som man en gång har bestämt sig för. Det skrivande jaget har gått så långt in i tunneln att det har blivit omöjligt att vända om. Hänförelsen är på sätt och vis rörande. Jag kan som skrivande person förstå situationen och (tyvärr) också känna igen mig i den, men denna minst sagt inåtvända skildring av en författares besatta arbete blir ändå alltför distanserad för att hålla mitt intresse uppe. Ibland kommer jag på mig att undra varför han ger sin läsare den och den informationen. Det var ett problem jag också hade med Väldigt sällan fin, alla de stycken som med lätthet hade kunnat strykas. Jag menar inte att Said ska leverera ett kort och koncist svar på vad meningen med skrivandet är, men jag önskar att han hade grävt lite djupare. Möjligen fungerar Monomani bäst som ett komplement till Väldigt sällan fin, för den som gillade den boken. Möjligen gör jag rätt i att inte ta bokens Samis besatthet på alltför stort allvar. Möjligen är det så enkelt som att den egentliga sensmoralen består i att det i ett litterärt syfte ändå aldrig lönar sig att sluta äta choklad.
Elin Rosén
Sami Said: Monomani.
Natur & Kultur, 2013.
