Vem är vandal? Liberalerna och våldet

av David Brolin

Det rasar en debatt om våldet och upploppen i de svenska förorterna. Från liberala kultur- och ledarsidor levereras, som Daniel Strand har uppmärksammat i Aftonbladet 30 maj, en knivskarp åtskillnad mellan våld och politik. Våldet i förorterna – stenkastning, bilbränder och annan materiell förstörelse – avpolitiseras och kriminaliseras. Stenkastarna och bilbrännarna är ”huliganer” och våldet inget annat än ”huliganism”. Det är också Den svenska alliansregeringens linje i frågan. Våld är inte ”acceptabelt som protestmetod”, skriver ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter 2 juni. Han slår fast att det ”enda legitima sättet att förändra samhället är med argument” .

Men det är inte hela sanningen om det liberala ställningstagandet. Liberalismen är ingen fredsideologi och liberaler inga pacifister. De är inte ens särskilt resonabla. När argumenten tryter kommer piskan fram. Liberaler skiljer mellan våld och politik när det passar deras politiska syften – när våldet bedöms som hotfullt (”gatans parlament”). Distinktionen mellan våld och politik döljer en mer grundläggande distinktion mellan våld och våld. Liberaler förkastar ett våldsuttryck men bejakar ett annat.

Låt oss backa bandet. Hur väl rimmar principen om icke-våld och internationell rätt med aktionen mot Usama bin Laden? Många liberaler gav lynchningen sitt stöd. ”Rättvisan hann äntligen ikapp Usama bin Laden” utropade Dagens Nyheter. I Syrien vill rikssvenska folkpartister – bombliberaler – hälla bensin på elden genom att öppna upp för ökade vapenleveranser till den heterogena skaran rebeller.

Men låt oss återgå till händelserna i Husby och den numera ökända moderata förlöpningen, signerad riksdagsledamoten Hanif Bali, om att vräka föräldrar till kravallande ”ligister”. Här var det fråga om att gå från ord till handling: ”Detta är tiden att döma, att döma ut de som är hot mot vårt samhälle. Döma dem som icke önskvärda, döma dem till korrigering.” Hur var det nu igen? Våld är aldrig acceptabelt som medel för att förändra samhället? Vem är den verklige vandalen?

I svensk radio och tv avkrävs människor som försöker begripa kravallerna ur ett socialt perspektiv på svar: ”Är du mot våld?” Ja, vem är inte det? En tankefigur som säger att ”förklara” och ”förstå” är att ”ursäkta” upprepas (se Jens Liljestrand i Expressen 26 maj). Varje förklaringsförsök diskvalificeras därmed på förhand eftersom det är moraliskt förkastligt. Den inställningen kan inte beskrivas som annat än antivetenskaplig och antiintellektuell. Vi skall inte förstå eller söka förklaringar, bara fördöma och bura in! Att identifiera orsaker till varför unga människor bränner bilar är givetvis inte samma sak som att rättfärdiga det.

Men liberalerna har naturligtvis lagt ut sitt tolkningsraster. Upploppen och bränderna ägde enligt den liberala förklaringsmodellen rum för att en grupp kriminella med en stor ”svans” ville jävlas eller bara var uttråkade. Den ideologiska synen på världen vilar på premissen att Sverige är ett liberalt utopia, snarare än det alltmer ojämlika samhälle som OECD pekar ut. Den liberala förklaringen vägrar borra på djupet. Javisst, en del av ungdomarna är kriminella och tveklöst har de ställt till det för sina medboende. Men varför sker bilbränderna just på dessa platser och inte i rika förorter med fungerande social service?

De borgerliga skribenterna tvingas slå knut på sig själva i sina försök att trolla bort den sociala verkligheten. Priset togs av ledarskribenten Hanne Kjöller som i Dagens Nyheter 24 maj jämförde Stockholms nedrustade förorter med Norrland: ”Och om det nu ändå var den typen av påstådd nedrustning som förklarade händelserna i Husby så borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor.” Situationen i Norrland är dock helt annorlunda. Där är makten inte närvarande på samma sätt och polisen ofta kilometer eller mil bort.

Dagens kravaller och bilbränningar har med ett annat slags våld att göra. Delvis med polisvåldet. Som professorn i etnicitet, Stefan Jonsson, påpekat finns ett mycket starkt orsakssamband mellan polisövergrepp (t.ex. dödsskjutningar) och massans våldshandlingar. Så var det i Paris 2005. Så var det i London 2011. Så var det i Husby 2013. Polisens våld blir den gnista som tänder en präriebrand. Vill liberaler diskutera polisvåldet? Högst ogärna. Våld ovanifrån är alltid legitimt. Våld underifrån är det sällan. Inte heller skall den förda borgerliga politiken diskuteras: ”utsåld allmännytta, nedskurna medel till socialtjänsten, höjda pendlingskostnader från ’periferi’ till ’centrum’ beskrivs aldrig som social vandalism” som författaren Ola Larsmo kommenterar i Upsala Nya Tidning 26 maj.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek berättade följande tänkvärda historia efter upploppen i Paris. Den tål att upprepas: ”Det finns en välkänd anekdot om Picasso under andra världskriget. En tysk officer besökte hans ateljé, där han såg Guernica, och chockad av målningens modernistiska virrvarr frågade han honom: ’Har du gjort det här?’ Picasso svarade lugnt: ’Nej, NI gjorde det här!’ Konfronterad med våldsamma utbrott likt plundringarna i Paris förorter frågar många liberaler oss idag (vi få vänstermänniskor som fortfarande räknar med en radikal samhällsomvandling): ’Är DETTA vad ni vill?’ Och vi bör svara som Picasso: ’Nej, NI gjorde det här! Detta är det verkliga resultatet av ER politik!’”

 

David Brolin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.