Auguste Renoirs bildkonst är så lockande och sensuell att det är helt naturligt att man vill gå in i den, bli ett med den. Regissören Gilles Bourdos (Disparus, A Sight for Sore Eyes) söker dock inga enkla vägar när han tar itu med stoffet.
Filmens Renoir (Michel Bouquet) är en matt och sjuk gamling som tillbringar sina sista år i det fridfulla Côte d’Azur, fjärran från vimlets yra. Då en ung rödhätta, André (Christa Théret), även kallad Dedé kommer cyklande till målarens gods vet vi genast att hon är predestinerad att bli hans sista kärlek. Hon sitter modell för den gamle Renoir som trots att han fortfarande sörjer sin hustrus bortgång blir mer och mer förförd av sin nya musa. Också två av målarens söner blir förälskade i Dedé – en manlig voyeurism som involverar tre generationer.
I övrigt innefattar Renoirs hushåll idel kvinnor, före detta modeller som blivit pigor. Filmens tre manspersoner blir formligen dränkta i den blomstrande, närmast hedniska kvinnligheten. Det är särskilt påtagligt i de scener där reumatikern Renoir och hans son Jean (Vincent Rottier), som blev sårad i kriget, rent bokstavligt bärs upp av kvinnohänder, mitt i den frodiga naturen.
Det pågående första världskriget skymtar jämt i bakgrunden. Denna kontrast ger filmen ett välbehövligt djup. Det går inte att avfärda den som gubbsjukt trams. Renoirs konst kan inte göra den plågsamma omvärlden obefintlig, men den återger en befriande atmosfär av joie de vivre dit man gärna vill fly.
Bakom kameran står Mark Ping Bin Lee (In the Mood for Love, Norwegian Wood) som skapar underbara impressionistiska scenerier och tycks leva sig in i själva måleriets väsen. Alexandre Desplats musik är ljuvlig. Skådespeleriet håller hög nivå, särskilt Michel Bouquet imponerar som Renoir. Ändå känner jag mig frustrerad när sluttexterna rullar på. I dem nämns bland annat att målarens son Jean blev filmmakare. Faktum är att Jean Renoir gjorde över 40 filmer. Några av dem (Den stora illusionen, Spelets regler) räknas till de bästa som någonsin gjorts. Bourdos melodram som annars har ett sällsynt långsamt tempo tar plötsligt slut när Jean efter fredsslutet reser till Paris för att leta reda på Dedé, senare känd som skådespelerskan Catherine Hessling. Kanske ligger problemet i att dessa personer står oss alldeles för nära i tiden. Ur den synpunkten hade Peter Webber det lättare då han fantiserade fram sin Flicka med pärlörhänge som handlar om den gåtfulle Johannes Vermeer.
Zinaida Lindén
Renoir. Frankrike, 2012.
Regi: Gilles Bourdos. Manus: Gilles Bourdos, Jérôme Tonnerre. Foto: Mark Ping Bin Lee. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: Michel Bouquet, Christa Théret, Vincent Rottiers, Thomas Doret
