Långt från mindfulness

En ansenlig del av den politiska litteraturen i Sverige utkommer just nu i serieform. Liv Strömquist, Nina Hemmingsson, Nanna Johansson och Sara Granér är några av stjärnorna: analytiska, skarpa, belästa, allmänbildade, roliga – roligare än just någonting annat.

Lisa Ewalds, född 1987 och alltså lite yngre än Strömquist, Johansson och Granér, debuterar med albumet Allt kommer bli bra och det är svårt att låta bli att genast leta efter likheter. De är också lätta att hitta. De groteska flickorna för associationerna till Nanna Johansson, någonting i den schizoida tekniken i vissa bilder liknar Sara Granér. Ångesten är lite som hos Nina Hemmingsson, sjabbig som sikten i regnvattenstunnan men samtidigt skarp som konservburkens kant.

Det här är tradition förvaltad: den feministiska, samhällskritiska serien går lugnt in i en ny generation. Ewalds debut är trevande i den meningen att hon visar upp flera olika stilgrepp: här finns regelrätta serier, enrutingar, konst, affischer som jag vill ha på min vägg. En sådan bild föreställer en grupp loja lejon, alla med olika fejs och attityd, och texten ”Hakuna matata”. Jag vet inte vad det är som är roligt med bilden, eller om den ens är rolig – men jo, den syftar på kulturella markörer på ett smart sätt, den spelar med en millennievästerlännings töntiga referenser.

Så fungerar en stor del av Ewalds teckningar. Man fattar inte direkt varför man känner sig tilltalad, hon når det inte tidigare förklarade men rätt uppenbara. Bilden av en klassisk 50-talsreklamskönhet med läskiga ögon designade av Ewald och texten ”Dagarna – jag fångade allihop” är en annan oförklarlig hit som jag vill ha som affisch, ett skönt motdrag till carpe diem-matrisen. Andra föremål för attack är till exempel patriarkatet, heteronormen, kommersialismen, tvåsamhetspsykosen, kärnfamiljspsykosen och hormonella preventivmedel för kvinnor. Här finns också en intressant och uppiggande lektion i klitoris anatomi.

Ewald nagelfar porträttet av kvinnan genom att göra collage baserade på gamla, stiliga fotografier och applicera stirriga serieögon och läskiga munnar – med behagsjukan intakt. När hon sedan låter ett porträtt stå som det är, utan någon behandling alls, tittar jag på det länge. Det klassiska porträttet är förändrat, erövrat.

Överlag verkar Ewald vara lätt distanserad från visdomsord och coola livshållningar. Allt kommer bli bra är inte direkt någon guide till mindfulness, snarare en studie i hur o-mindful man kan gå omkring och vara i ett helt vanligt råddigt liv. Det är en bister allmänkritik, en tvärvägran som bådar gott.

 

Anna Friman

 

Lisa Ewald: Allt kommer bli bra. Galago, 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *