Hur är det, nog måste det vara nån mer än jag som är trött på det evinnerligt återkommande pratet om allas vår rätt av att bli sedda? För all del, ingen vill väl behandlas som luft men för det första: noga taget är vi väl ändå alla väl medvetna om att långtifrån alla blickar är kärleksfullt bekräftande, noga taget har vi ju alla också erfarenhet av kritiska, förminskande eller rentav hånfulla blickar? För det andra: är det inte en orimligt passiv roll man nöjer sig med när man går där och väntar på att bli sedd? Är det inte att ta till tacka med att vara objekt snarare än subjekt?
För vad då? För att sedan stå där och bli kränkt för att man inte blir sedd – eller inte sedd så som man skulle vilja?
De senaste årens många misärmemoarer är skrivna av personer som velat bli sedda. Märk väl: sedda precis som de själva vill. Hellre skulle vi tala om människans rätt att bli hörd. Regina af Geijerstam, svensk professor i romanska språk, och gift med poeten och essäisten Carl-Erik af Geijerstam, berättade en gång på sin ålders höst om sitt första besök i Finland. Hon var mycket ung, hon fick träffa många kulturpersonligheter och satt mestadels tyst men mitt i ett samtal i ett större sällskap hade Carl-Eriks vän och kollega Rabbe Enckell vänt sig till henne och frågat: ”Och vad tycker Regina?” Hon hade blivit alldeles tagen för ingen hade nånsin förut frågat efter just hennes åsikt.
En tysk filosof, Oswald Hanfling, har resonerat om vad det vill säga att vara en person: ”Personer är varelser som vi respekterar på bestämda vis och som förväntas respektera oss på motsvarande vis. Till skillnad från ’ting’ hör de till en moralisk gemenskap, ett nätverk av moraliska relationer förknippade med rättigheter och skyldigheter.” Det intressanta med Hanfling är att han egentligen skriver om robotar – han vill pröva tanken att man kan vara en person även om man inte är mänsklig i biologisk bemärkelse – och för att komma bort från den opersonlighet man förknippar med det konstgjorda föreslår han att robotarna ska ses som individuella varelser med vanliga engelska namn som Jane.
Jag tror att det är viktigt att Hanfling inte kan utveckla sitt resonemang utan att ge robotarna namn. En annan filosof, Charles Taylor, som vill se identitet som ett dialogiskt begrepp, har särskilt betonat namnets funktion. Mitt namn är det jag kallas och en människa måste ha ett namn för att kunna kallas, tilltalas, inbjudas att göra sig hörd: ”Och vad tycker Regina?”. Att kunna dras in i ett samtal är en förutsättning för att utveckla mänsklig identitet och därför får jag i allmänhet mitt namn av de allra första människor som tilltalar mig.
Att bli sedd är bara envägs, vad vi behöver är samtal, samvaro, sammanhang.
Och ett samhälle där människor inte bara svarar utan också tar an-svar.
Merete Mazzarella
