Trots snacket om papperstidningens död lever och frodas den finlandssvenska tidskriften. Hur kan det komma sig? Och hur ser kulturtidskriftens framtid ut?
Ungefär så löd introduktionen till det samtal som Tidskriftcentralen ordnade under konstens natt i Helsingfors förra torsdagen. I panelen satt förutom undertecknad även Trygve Söderling (Nya Argus), Hilda Forss (Presens) och Andrea Svanbäck (Filmjournalen).
Syftet med diskussionen var att fokusera på möjligheter och ljuspunkter i utgivningen och inte enbart på den knapra ekonomin. Det konstaterades också att små tidskrifter just på grund av sin litenhet kan vara relativt okänsliga för ekonomiska bakslag – då budgeten till 95 procent består av envist engagemang och ideellt arbete blir det så. Här kan man även spåra en anledning till att flera finlandssvenska tidskrifter passerat hundraårsstrecket.
Samtidigt är det inget som säger att det ideella engagemanget alltid är oföränderligt och starkt. Som Svanbäck påpekade kan tidskrifter uppleva periodvisa kvalitetssvackor beroende på hur engagemanget ter sig. Medarbetare och redaktörer kommer och går, traditioner kan fungera som stöd, men också ge upphov till den bekvämlighet som döljer förnyelsebehov. Som Söderling påpekade behöver det heller inte vara en katastrof att en trött tidskrift går i graven. Kanske är det till och med en förutsättning för att det skall kunna uppstå nya tidskrifter, med nya idéer? Forss, som representerade den tre år unga litteraturtidskriften Presens, berättade om hur tidskriftens skribenter och redaktion sammanställer spellistor på Spotify som publiken kan använda som komplement vid läsaningen. Den sortens innovation verkar oftast nykomlingar stå för.
Det ska påpekas att Ny Tid, med sin veckoutgivning och sin relativa storlek, skiljer sig från många mindre kulturtidskrifter och i högre grad känner av samma problem som dagstidningarna. Tar man sedan en titt på de ungefär 150 finländska tidskrifter som får statligt understöd inser man också att verksamhetsförutsättningarna kan vara väldigt olika, men generellt stämmer det att tidskriftsfloran lärt sig suga näring ur en mager jordmån. Det är en trygghet, men att en del av vegetationen kunde överleva i ökenliknande förhållanden utgör ändå ingen anledning att hymla med att tidskriften fortfarande är kultur- och mediepolitiskt undervärderad.
För att uppvärdera kulturtidskriften borde vi kanske börja betrakta den som en sorts inverterad form av public service. Tidskriften har nämligen uppenbara likheter med Rundradion vad gäller demokratiskt uppdrag och spegelvända olikheter i publicistisk praktik.
Likheterna handlar om att både Yle och kulturtidsskrifterna verkar i offentligheten på villkor som i huvudskak inte är kommersiella, och med centrala roller i det demokratiska samtalet.
Olikheterna handlar delvis om storleksskillnader men mest om arbetssätt. Yles uppdrag är mycket brett men tonvikten ligger fortfarande på nyhets- och samhällsbevakningen, för vilken medievärldens mest strikta riktlinjer föreskriver saklighet, oberoende, balans, mångfald och det som ibland kallas ”objektivitet”.
Kulturtidskrifterna är å sin sida antingen tematiskt eller ideologiskt avgränsade. Det betyder inte att kulturtidskrifter inte kan underkasta sig journalistiska ideal, men de fokuserar snarare på analys, åsikter och debatt. Olika röster ges relativt fritt spelrum och mångfald och balans uppstår snarast genom själva mångfalden av tidskrifter.
Karikerat kan man säga att public service ofta agerar budbärare, granskare och moderator i offentligheten, medan kulturtidskriften har rollen som agitator eller filosof samt som plantskola för idéer och skribenter. Medan Yle ska syssla med både högt och lågt kan kulturtidskriften ofta uppfattas som elitistisk. Men den kan knappast klandras för ambitionen att föra ett djupare offentligt samtal. Tvärtom måste allmänintresset i detta samtal erkännas.
Fredrik Sonck
