Fredrik Sonck
Frånsett att Räsänen representerar regeringsmakten är uttalandet i det perspektivet inte speciellt kontroversiellt. Det anmärkningsvärda är att de sakfrågor Räsänen lyfte på folkmissionsdagarna handlade om abort, eutanasi, skilsmässor och homosexualitet och att den sekulära staten ingalunda vill tvinga mödrar att abortera sina foster eller obotligt sjuka att begå självmord. Och om Räsänen en dag skulle upptäcka att hon känner dragning till en annan kvinna lägger sig lagen inte i om hon undertrycker de känslorna.
Det är här som skillnaden ligger: lagar som möjliggör abort, homoäktenskap eller eutanasi förtrycker inte den som tror att detta är synd, medan en politisk läsning av Bibeln de facto kan fungera repressivt.
På den här grunden kan man alltså underkänna en stor del av det som Räsänen står för. Men resonemanget riskerar också att lämna den sekulära medborgaren med den överdrivna liberalismens dunkande baksmälla. Om man ska säga något gott om Kristdemokraterna är det ändå att partiet i högre grad än andra högerpartier vill se samhället som något annat än en marknad och en massa oberoende individer. Också om man till exempel förespråkar eutanasi gör man det alltför lätt för sig om man kokar ner frågan till att enbart handla om personlig frihet. Att kristet tänkande debattörer ofta hamnar fel behöver inte utesluta religiösa grundvärderingar om människolivets helighet ur debatten.
Det vår samtid upplever är ett kristet paradigms tillbakagång och ett sekulärt, individcentrerat paradigms uppgång. I brännpunkten mellan dessa ligger i synnerhet frågor om homosexualitet, eftersom utlevd homosexualitet av bokstavstrogna snarare betraktas som ett brott mot gud än mot människor (här finns en nyansskillnad i jämförelse med t.ex. abort och eutanasi).
Den homofobi som Räsänen och andra Bibelviftare ger utryck för är både beklaglig och förkastlig. Men det är också fullständigt klart att en sekulär, homotolerant syn tids nog kommer att avgå med segern i vårt land. Det betyder knappast att själva heteronormen kommer att avskaffas, men nog att vi står inför en situation där religionen blir en underdog i samhället.
Därmed uppstår också frågan om vilken roll en ny sekulär hegemoni skall tillmäta den gamla hegemonin, eftersom religionen knappast försvinner helt. T.ex. Jürgen Habermas har under de senaste decennierna gjort en omvärdering av religionens roll – gravt förenklat ser han den som ett kompletterande värdesystem i ett samhälle som annars i allt för hög grad präglas av ekonomiska värden. I det post-sekulära samhället menar Habermas att sekulära och religiösa människor måste lära sig att tolerera varandras existens också i offentligheten. En liknande slutsats drar Rolf af Hällström i Kyrkpressen (också han med en parallell till Habermas). Det är säkert riktigt. Det sekulära samhället måste förstå att en religiös tro kan vara uppriktig in i hjärteroten för den som bär den, och att den inte ska innebära ett automatiskt omyndigförklarande.
Om det sekulära samhället kan praktisera den respekten vore det sannerligen en seger som kyrkan aldrig mäktade med som herre på täppan. Men det betyder ingalunda att man behöver dra på silkesvantarna när politiker och präster visar prov på intolerans. I vårt samhälle, och i vår lagbok, syns fortfarande otaliga spår av det gamla paradigmets dominans. Och av rena rättviseskäl måste en del av dessa städas bort.
Fredrik Sonck
