Ärkekapitalism och terrorromantik på Viirus

Viirus Där vi en gång flått är en halsbrytande drift med vår omänskliga samtid, även om kapitalismen och dess konsekvenser inte känns som något nytt tema, skriver Anna von Bonsdorff. 

Där vi en gång flått tar med teaterpubliken till ett framtida Helsingfors i dystopisk anda, där hänsynslösa kapitalister gör storvinst på stadens kopparfyndigheter. Lauri Majala har både regisserat pjäsen och skrivit texten, som översatts till svenska av Linda Wallgren. Trots den gäckande namnmässiga anspelningen finns inget direkt samband mellan Viirus och Teater 90°:s uppsättning och Kjell Westös Där vi en gång gått. Förutom då att handlingen i båda fallen är knuten till huvudstaden.

Där vi en gång flått utspelas till stor del på Hotell Heartbreak, dit också publiken välkomnas av Oskar Pöystis ruggiga portier. Janne Vasamas fulsnygga hotellmiljö med kombinerad lobby och bar bär på hög igenkänningsfaktor. Långt bak på scenen har ett hotellrum inretts och avgränsats med en glasvägg, vilket också möjliggör full insyn i vad som försiggår där. Ljud och ljus fungerar väldigt bra tillsammans och ger upphov till allt från den rätta hotellstämningen till öronbedövande smällar.

På Hotell Heartbreak dyker den ena kufiska figuren efter den andra upp och demonstrerar vad man gör för pengar, men också vad pengar gör med en, vilket blir både viktigare och intressantare i pjäsens kontext. Även Adam Smiths osynliga hand som tar och ger spökar med i dialogen.

Marko, som spelas av Peter Kanerva, är den ekonomiska framgången personifierad. Han har lyckats sko sig ordentligt på en kopparaffär, sedan Viktor Idmans politiker skrivit under det högst ifrågasättbara affärskontraktet. Men Markos saga är inte bara en vals på frasande sedlar, för självömkan lurar alldeles bakom hörnet. Celia Hakalas Sirkku är å sin sida en alldeles vanlig medelmåtta med drömmar om mera pengar, helst sådana som man inte behöver jobba för. Då hon kommer i kontakt med Marko genomgår hon en stor personlighetsförändring och ”Vargsången” från Ronja Rövardotter som sjungs av Sirkkus fragila mamma, Jessica Raita, får en alldeles ny innebörd.

Hämndlystna djur

Robert Kock. Foto: Cata Portin
Robert Kock. Foto: Cata Portin

Gänget som huserar på Hotell Heartbreak kan på ett ungefär delas in i nedbrutna och genomkorrumperade individer, och man undrar lite försynt vart det som kallas civilisation tagit vägen. När måttet blivit rågat är det därför djuren som skrider till handling. En räv utan svans, en skinnlös björn och en vingklippt örn utgör terroristgänget som ska ställa storpamparna, byråkratarmén och övrigt skurkaktigt folk mot väggen, en gång för alla. Djuren blir ett upplyftande och smått absurt inslag som vänder upp och ner på perspektiven. För medan människornas beteende blivit allt mer omänskligt och obegripligt utgör djuren en kontrast som vinner både sympati och förståelse.

Där vi en gång flått utvecklas till våldsam, stundvis aggressiv och väldigt fysisk teater som skådespelarna visserligen behärskar, och det ibland texttunga manuset lättas upp av musiknummer som framförs med glans, men mängden figurer och kortare scener som avlöser varandra gör helheten något utdragen och ojämn. Jag får känslan av att se på en tv-serie med vissa arketypiska och välbekanta figurer som är dragna till sin yttersta spets.

Själva kapitalismen och dess konsekvenser känns inte som något direkt nytt tema. Det som däremot fungerar bra är driften med samtida fenomen. Sirkkus vackra dröm om att flytta ut till en herrgård i Sibbo för att odla egna grönsaker är som hämtad ur en präktig och sund livsstilsblogg. Scenen där en konstnär (Pöysti) med kraftig fransk accent demonstrerar människans marknadsvärde har också en ironiserande underton, liksom Markos smygtittande på allt vulgärare dataklipp.

Slutet övergår, något överraskande, i en musikalversion av romantiserad gevärsterrorism, vilket både lyfter och lättar upp stämningen. Visst är framförandet medryckande då det viftas med vapen och utlovas revolution, men ska kapitalismen faktiskt fortfarande bekämpas med sprängladdningar och gevärspipor i första hand?

Anna von Bonsdorff
Foto: Cata Portin

Där vi en gång flått. Text och regi: Lauri Maijala. Översättning: Linda Wallgren. Scenografi: Janne Vasama. Ljuddesign: Kristian Ekholm. Ljusdesign: Petri Tuhkanen. Musik: Ylermi Rajamaa (Peter Kanerva, Robert Kock). På scenen: Maria Ahlroth, Celia Hakala, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Peter Kanerva, Robert Kock, Oskar Pöysti, Jessica Raita.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *