I år är det 150 år sedan Salon des Refusés slog upp sina portar i Paris; denna skandalomsusade utställning innebar inledningen på ett av de mest vitala och spännande kapitlen i måleriets historia, med namn som Monet, Manet, Degas, Cézanne, Gauguin och Renoir.
Initiativet till den alternativa salongen togs av ingen mindre än Napoleon III själv. Han hade en släkting som hade blivit refuserad av den officiella Parissalongen och var förmodligen inte alls nöjd. Och Napoleon var inte ensam, det fanns ett utbrett missnöje med att Parissalongen gång på gång refuserade framstående konstnärer.
De refuserade fick således ställa ut i ett annex till den officiella Parissalongen, trots att många kritiker förlöjligade Refusés. I synnerhet en målning – Manets Frukost i det gröna (Le déjeuner sur l’herbe) – väckte anstöt. En naken kvinna frukosterar i det gröna med två påklädda herrar. I bakgrunden ser man en halvt påklädd (eller avklädd) kvinna.
Émile Zola som var konstkritiker för en större tidning hörde, inte oväntat, till dem som försvarade Manets målning:
”Denna lunch i det gröna är Édouard Manets största verk, ett verk där han förverkligar drömmen som alla målare har: att placera sina figurer i sin naturliga prakt i ett landskap. Vi känner kraften med vilken han besegrade denna svårighet. Det finns några löv, några trädstammar, och, i bakgrunden, en flod som en kvinna badar i. I förgrunden sitter två unga män mittemot en andra kvinna som just lämnat vattnet och som torkar sin nakna hud i det fria. Denna nakna kvinna chockerade allmänheten… Min Gud! Vilken oanständighet: en kvinna utan en tråd på kroppen mellan två klädda män! Sånt har man aldrig sett tidigare! – tror man. Denna tro är ett stort misstag, för i Louvren finns det mer än femtio målningar med en blandning av nakna och påklädda människor. Men ingen som går till Louvren tar anstöt av detta.”
Manets roll under framväxten av den impressionistiska rörelsen är välkänd. Han inspirerade och startade den impressionistiska revolutionen och sågs upp till av de andra impressionisterna. Han fortsatte att göra skandal med sina målningar, vilket visar att rörelsen inte enbart handlade om skildringen av ljuset, utan också om skildringen av bourgeoisiens och proletariatets verklighet.
Även om impressionisterna inte var någon fast organiserad rörelse fungerade de som en revolutionär och politiskt progressiv gruppering. Mycket tack vare den försynte revolutionären i rörelsens mitt, Camille Pissarro.
Det var Pissarro – och inte Manet – som insåg den revolutionära och sociala potentialen i impressionismen trots att de enskilda individerna sannerligen inte var några revolutionärer. Flera av dem var i likhet med Auguste Renoir konservativa. Edouard Degas, till exempel, läste varje dag Drumonts reaktionära tidning Le Libre Parole men var samtidigt revolutionär i sin skildring av balettflickorna. Det är inte glamouren han skildrade utan den vanliga ballettproletären, ty de var proletärer. Hans målning av familjen Bellini avslöjar obarmhärtigt högborgerligt hyckleri helt i Balzacs anda!
Även den ostentativt högborgerlige Renoir skildrade i Moulin de la Galette de vanliga arbetande människorna. Han har en vidunderlig förmåga att skapa rörelse och stämning i sina målningar, medan Monet är den som driver fram den tekniska revolutionen i sitt sökande efter att skildra ljuset och fånga en vattenväxts rörelser under ytan.
Men egentligen var det bara Camille Pissarro som hade en klar politisk och social agenda och lyfte fram det politiskt radikala i den impressionistiska rörelsen. I sitt måleri skildrade han det arbetande folket i Millets anda och han såg målandet som en social och politisk handling. Ändå skulle han under sin livstid få ett mycket mindre erkännande än de andra och först under 1900-talet senare hälft nådde han den berömmelse han förtjänade.
Men redan under sitt liv erkändes han som en stor mästare av sina kollegor. Det fanns också kritiker som redan då insåg att han var en mästare i klass med sina medimpressionister. Albert C Barnes skrev att hans känslighet för färgens karaktär var överlägsen Monets. Själva teckningen är ofta mer kraftfull och suggestiv och kompositionen mer solid och säker.
Belackarna anklagade å sin sida Pissarro för att hans motivval var prosaiskt: det enkla arbetande folket, lantarbetare. Men just där hittar vi hans poesi. Pissarro ansåg att samhället på hans tid var korrupt och det bara kunde återfå en moralisk kompass genom kontakt med naturen.
Varför tog det sådan tid innan Pissarro nådde berömmelse?
Kanske var han för välbalanserad och normal. Han hade inte förkrympta ben, skar aldrig av sig örat eller rymde till Tahiti från sin familj.
Ändå är han den intressantaste och den mest gedigna av impressionisterna. Han var den som förenade en politisk medvetenhet och aktivism med sitt konstnärliga skapande. Han hade också en ledande position i gruppen och försökte verka för gruppens enhet. Pissarro agerade till och med facklig kämpe, drömde om att skapa ett konstnärernas fackförbund och grundade en löst sammanfogad organisation 1874. Gruppen fick namnet ”Societé anonyme des artists, peintres, scupteurs, graveurs etc.” Pissarro hade bagarnas fackliga organisation som modell när han skapade den, även om Renoir och Degas protesterade mot de revolutionära idéerna.
En annan av hans idéer var att göra konsten tillgänglig för massorna genom billiga reproduktioner. Även här var han minst 50 år före sin tid. Dessutom hjälpte Pissarro osjälviskt in nya medlemmar i gruppen, som Gauguin vars karaktär han ogillade men som han ändå stödde.
Då han erbjöd sig att ge den sjuke Van Gogh bostad, sade madame Pissarro ändå nej eftersom hon oroade sig över vilken effekt en obalanserad och sjuk man kunde ha på hennes barn.
Och även om han aldrig rymde till Tahiti var hans liv inte helt utan dramatik. Efter att ha flytt till England under tysk-franska kriget 1870–71 återvände han för att upptäcka att flera hundra dukar i hans ateljé hade förstörts av de preussiska trupperna som använt huset som stall. Paret Pissarros äldsta dotter dog vid nio år ålder och hela livet fick han kämpa med dålig ekonomi.
På senare år har det debatterats vilken roll Pissarro spelade i den impressionistiska rörelsen. Man är numera av den åsikten att den var avgörande – att han målade på ett impressionistiskt sätt före alla de andra.
”Vi kanske alla härstammar från Pissarro” sade Cézanne på äldre dagar. Cézanne kanske ångrade den kyla han visat mot Pissarro under Dreyfus-processen. Han visade sin uppskattning för den avlidne vännen genom att i förordet till katalogen för sin utställning 1906 skriva ”Cézanne eléve de Pissarro” – Cezanne, Pissarros elev.
