3,K

Genidyrkan, exotism, fantasy och panteism. Peter Nyberg undersöker romantiken i vår tid.

När Paul Pot, Susan Boyle eller Jonathan Antoine för första gången kliver upp på scenen och med utpräglade operaröster sjunger sin publik till tårar – är talangen gudagiven eller är den ett resultat av deras gener? Programledarna antyder att sångarna är genier och det romantiska påståendet förbluffar mig. Till en början.

Den unge Werthers lidanden sätts upp på tre separata teatrar och förlaget Daidalos publicerar en illustrerad utgåva av Goethes prosaverk. Om kvällarna fylls tevetablån av monster och deras banemän. På soffbordet ligger resekataloger fyllda av exotism. En retorisk formel i många politiska debatter hänvisar till en abstrakt, passerad guldålder och kontrasterar den mot nuet. På radion sjunger Tomas Andersson Wij om ”Sturm und Drang”. Svenska Akademien gav för något år sedan ut en box med Stagnelius samlade verk. Populärkulturen är uppbyggd runt dyrkan av genier.

Till och med motreaktionen är densamma som i 1700-talets slutskede. Romantikerna vände sig från upplysningens krassa fabriks- och penningvärld. Vårt samhälles grund vilar på siffror och ekonomiska effektiviseringar, vilket skapar en psykisk stress. Allt flera människor befinner sig på flykt från en ohanterbar verklighet.

* * *

Men tanken måste fördjupas, hållbarheten testas. Jag vet ju att det även i efterhand är problematiskt att peka ut de grundmoment som gör att en viss tidsperiod kallas ”realism” eller ”romantik” eftersom idéströmningar lever sida vid sida med sina motpoler. Vid ett akademiskt samtal är det lockande att montera ner en enskild epok och laborera med dess beståndsdelar. Avgränsningarnas rationalitet och exakthet är dock relativa. Inte desto mindre kan det vara intressant att utkristallisera en uppsättning tendenser.

Den romantiska idéströmningen uppstod under senare delen av 1700-talet som en reaktion mot upplysningens tro på förnuft och materialism. Att världen fungerade mekaniskt blev för stelbent för romantikerna, vilka istället ansåg att känslan skulle fungera som tillvarons nav. Således omvandlades de tidigare strikta estetiska reglerna, i exempelvis klassicismen, till mer individuellt töjbara formvärldar – det konstnärliga geniet fick i kraft av sin gudagivna förmåga rätt att göra som han behagade.

I dag har vi vidgat synen på geniet till att omfatta flera nivåer i samhället. Det svenska skolverket skickade hösten 2012 ut ”superpedagoger” till tio grundskolor i extra stor kris. Deras uppgift var att reda ut problematiken som de ordinära lärarna inte klarade av och att träna dem så att eleverna i slutänden skulle få högre betygssnitt än tidigare. På samma sätt reser ”superkockar” med kamerateam runt och moderniserar förfallna restauranger. Entreprenörssamhället har bildat ett särskilt skrå för den här typen coacher, rådgivare och experter. Skråets medlemmar menar sig lite bättre än andra förstå ett visst sammanhang och griper i kraft av sin genialitet in för att ställa till rätta det som vanliga människor förfelat.

Dyrkan av genierna är annars tydligast inom de folkliga konstarterna, filmen och musiken. I romantisk mening är till exempel Bob Dylan, Lady Gaga, Bruce Springsteen och Madonna genier, omhuldade vart de än kommer i världen. Detsamma gäller de stora skådespelarna och filmskaparna. Föds då alla tillvarons genier i USA? Givetvis inte. Men amerikanerna är tvivelsutan bäst på att exponera sina stjärnor och skapar därmed den norm inom vilken genialiteten definieras.

Genidyrkan är väl exploaterad också inom idrotten. Allra mest uppenbar blir den paradoxalt nog inom lagsporterna. Enskilda fotbollspelare som Zlatan, Ronaldo, Eto´o tjänar upp till 20 miljoner euro för att spela i sitt lag och hyllas världen över.

* * *

Inom de klassiska konstnärliga domänerna råder en stark tro på det skapande geniet, även om de mest framstående kreatörerna då som nu betonar hårt arbete som källa till all inspiration. En skillnad mot romantikens genidyrkan är att vi i lägre grad accepterar tanken att geniets förmåga kommer från Gud. Nu kommer den snarast från generna. Men förklaringsmodellerna ligger nära varandra, vi accepterar den abstrakta förklaring som just vårt samhälle erbjuder.

Under romantiken förde tron på geniet med sig en starkare centrering på individen: den individuella känsloupplevelsen gjordes, ofta på bekostnad av intellektuellt skarpsinne, till existensens nav. Företeelsen är snarlik vår tids egocentrering på Internet. På Facebook drabbas jag av lägesrapporter av typen: ”knäckte just en öl”, ”pannkaka till middag” eller ”dags att städa vardagsrummet”. Alltet förefaller vara centrerat kring individens privata göromål och av något skäl anses det upplysande att berätta om dessa i det offentliga rummet. Om andras världar bryr man sig dock mest genom en slentriantryckning på ”gilla”-knappen. Beror det på en allt för högspänd upplevelse av det egna jaget?

Självmordet i Goethes Den unge Werthers lidanden är resultatet av en absolut låsning vid de egna emotionerna och en följd av oviljan att kompromissa om sina känslor. Werther vill ha och älska Lotte till fullo. Känslorna knyter sig därför fullkomligt när hon gifter sig med Albert och den enda utvägen som Werther ser är självmordet. Handlingen är ett resultat av den absoluta jagcentreringen: om jag inte får som jag vill tar jag livet av mig.

Man skulle kunna se bloggar och sociala nätverk som säljplattformar för egot, platser där man utifrån sina behov bekräftas och genom bekräftelsen upplever en orkan av känslor med jaget som epicentrum. Det djupt personliga omvandlas till en sensationell statusuppdatering som genererar tröstande eller uppmuntrande kommentarer och ”gillanden”. Därefter måste allt mer integritet avstås för ytterligare uppmärksamhet. I Stephen Gyllenhaals verklighetsbaserade film Girl Fight drivs de psykologiska mekanismerna till sin spets i ett tjejgäng som använder Facebook och Youtube för att bekräftas och bli populära, vilket leder till att en flicka blir misshandlad och filmad i syfte att exponeras på sistnämnda forum. Gyllenhaal belyser flickornas sorgligt desperata strävan efter uppmärksamhet till vilket pris som helst. Reaktionen utlöses av en alltför narcissistiskt präglad kultur.

I Christopher Laschs The Culture of Narcissism från 1979 förutspåddes ett samhälle där en alltför tjänarlik föräldrageneration skulle komma att producera narcissistiska personligheter. I Generation Me (2006) och The Narcissistic Epedemic (2010) bygger Jean Twenge vidare på Laschs rön och ger föräldrarna skulden för den unga generationens jagcentrering. Genom att maximera barnens självförtroende på ett orimligt sätt förankras de inte i verkligheten utan centrerar sin egen betydelse i alla givna sammanhang. Twenges slutsats är att barn uppfostras till narcissister.

Genialitet, känslostorm och narcissim. Vem är geni och vem skriver att det är dags att städa vardagsrummet, vem bestämmer vad som är vad? Kanske är modernismens förhållningssätt att låta verket stå för sig och ha sina egna inneboende regler en utväg. Betraktaren, tolkaren bestämmer. Men återigen: Är vi inte alla genier om vi kan bestämma reglerna för ett konstverks genialitet?

* * *

Jag vaknar i vinterdunklet och tänker på monster, på deras sätt att lura i mörkret och på sovrummets svärtade hörn, jag tänker att det när som helst kan kliva fram en skepnad, jag tänker att nästan vad som helst kan materialiseras ur de där hörnen. Sedan går jag upp och duschar och äter frukost och väntar på ljuset.

Edgar Allan Poes bestående bidrag till vår tids underhållning trodde jag under en lång tid var hans skräckberättelser, men när jag läser tevetablåerna förstår jag att det snarare är deckaren han formgav för framtiden. C. Auguste Dupin är den första djuptänkande utredaren och Morden på Rue Morge urbilden för ”det slutna rummet”-mysteriet. Utan Dupin knappast någon Sherlock Holmes och utan Holmes hade den populärkulturella bekämpningen av brott sett annorlunda ut. Det ter sig naturligt att deckaren skapades av den författare som framför andra intresserade sig för människans natur och psyke. Den intill handikapp specialiserade och undersökande detektiven granskar inte bara yttre tekniska faktum utan också människans inre mörker. Steget mellan detektivberättelsen och skräckberättelsen blir därför ofta litet hos Poe. Novellen Det skvallrande hjärtat saknar om man så vill övernaturliga inslag. Mördarens skuldkänslor gestaltas genom att han börjar höra den mördades hjärta slå när polisen förhör honom och därför erkänner han sitt dåd.

Men Poe var inte enbart psykologiskt sofistikerad utan också klassiskt brutal, och använde sig av mönster från tyska och franska skräckhistorier. Hans kanske mest namnkunniga efterföljare, Stephen King, menar att han ”betraktar skräck som den förnämsta av våra känslor, och följaktligen försöker jag sätta skräck i läsaren. Men skulle jag finna att jag inte kan sätta skräck i honom, försöker jag ingjuta fasa i honom, och de gånger jag finner att jag inte kan ingjuta fasa försöker jag åtminstone få läsaren att bli chockskadad.” Devisen passar även in på Poes samlade författarskap.

I den romantiska sonderingen av människans nattsida fungerade monstren som symboler. Ur Mary Shelleys penna sprang den likaledes klassiska Frankenstein eller den moderne Prometeus, om en varelse hopsatt av likdelar. Titelns andra del indikerar att varelsen är en symbol för människans övermod, vi inbillar oss att vi liksom Gud kan skapa nytt liv. På samma sätt fungerar den moderna zombien. I en serie filmer, där den konstnärliga höjdpunkten i mitt tycke nås i Danny Boyles 28 dagar senare, skildras hur människan i sitt övermod skapat virus eller genmanipulerat varelser som genom bett gör människor och djur till zombier.

Dracula såg för första gången nattens stjärnljus i Bram Stokers romantiska klassiker. I grevens efterföljd kom vampyren och varulven. Det är ingen slump att vampyrer inte tål dagsljus eller att varulvar bara siktas vid nymåne eftersom människans nattsida illustreras genom monstren. Redan från början omfattades Dracula av en förförisk nyans, och i vår tids böcker och filmer har draget förstärkts. Vampyren är sexig. Dessutom odödlig, stark, livsfarlig och perfekt i sin populärkulturella utformning. Varulven däremot är människan förvandlad till djurisk vrede. Sex och våld är i Sigmund Freuds tankevärld de två grundläggande drifterna i människan, vilka sublimeras i olika former av accepterat samhälleligt beteende, såsom exempelvis fascination för vampyrer och varulvar.

Det finns i vår tid, liksom under tidigare epoker, en mängd olika berättelser om alternativa världar. Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Ringtrilogi var en starkt drivande kraft när mängder av fantasyromaner och mytologier började transformeras till filmer: Harry Potter, Eragon, Beowulf, Chronicles of Narnia, Golden Compass och Clash of the Titans. Syftet med dessa alternativa världar, som vi träder in i genom spel, filmer och böcker, är att ge en tids respit från vår egen verklighet. Det är uppenbart att den långvariga ekonomiska krisen med vidhängande neddragningar i samhällets sociala säkerhetssystem leder till en ökad önskan att befinna sig någon annanstans. När vår egen verklighet krackelerar är det skönt att närma sig en ny, där tillvaron är enkel: det onda är genuint ont och det goda förses med samma värderingar som vi själva har.

* * *

Eskapismen omfattar också en längtan till andra mer verklighetsnära världar. Under romantiken var exotismen en följd av européernas koloniala erövringar och de skrönor som fördes hem av sjömän och andra resande. Att berätta om de exotiska eskapaderna var ett av få privilegier sjömännen hade när de nådde hamn. Som i allt muntligt berättande förenklades och stiliserades förhållandena. James Fenimore Coopers Den siste Mohikanen är bara ett av många exotiska äventyr under romantiken. På en viktig punkt skiljer sig dock Cooper från de flesta av sina författarkollegor, indianerna var ädla hedningar. En majoritet av äventyren innebar att de civiliserade (vita) ledde och de lägre utvecklade (mörkhyade) följde efter eller blev dödade om de gjorde uppror.

Även i vår tids reseberättelser är förhållningssättet förvånansvärt vanligt. När jag öppnar resekatalogen saluförs exotismen med liknande stilmedel som romantikens sjömän använde. Till skillnad från den tidens människor kan de flesta i den rika delen av västvärlden faktiskt ta sig vart som helst i världen, något som de senaste decennierna har lett till ett anmärkningsvärt uppsving i resandet. Intresset exploateras givetvis av tidskrifter och teveprogram där en representant för vår kultur leder oss till en exotisk plats där lokala sedvänjor pekas ut så vi kan förfasas över matvanor, förundras över levnadsvillkor och längta till den paradisiska turisttillvaron på orten. Vårt sätt att leva görs till civiliserad norm.

Inte bara när det gäller monstren skapas således ett tydligt vi mot ett tydligt dem utan också människorna som lever under andra villkor än våra kategoriseras som ”dem”. Men jag tror inte att det längre handlar lika mycket om européen mot vilden, utan om rika kontra fattiga, om de som har mot dem som inte har. Vi rika kan leva på semesteranläggningar och låta sämre bemedlade passa upp på oss med drinkar, mat och tilltugg. I många länder markeras skillnaden mellan de rika och de fattiga genom stängsel eller murar som vaktas av hotellets personal. Det vi verkligen borde skrämmas av är det utanför stängslen, det som vi bara tillåts se med hjälp av censurerande och ledande guider. Det vi verkligen borde förfasas över är givetvis oss själva.

* * *

På kvällen framför teven ser jag en reklamfilm för den tredje delen i filmatiseringen av bröderna Grimms sagor: Hans och Greta. I den här versionen har barnen vuxit upp, försetts med vapen (Hans märkligt lik en fallos) och spränger hart när alla kvinnor och häxor de träffar på.

Bröderna Grimm letade egentligen inte så mycket efter sagorna, deras egentliga arbete bestod i att hitta en uppsättning språkliga och nationella särdrag som var typiska för det tyska folket. Sagoskatten, som ironiskt nog är den starkast levande kvarlåtenskapen efter bröderna, var en sidosyssla, en form av vetenskapligt restmaterial som de insåg underhållningsvärdet i. Från början var sagorna för vuxna: häxan knuffades in i ugnen och grillades, vargen dödades och sprättades upp av jägaren, den onda styvmodern fick dansa i glödgade skor av järn tills hon dog. Jag vet inte om bröderna drog slutsatser om den tyska folksjälen utifrån sagosluten och om de i så fall kunde se drygt åttio år in i framtiden.

Över lag eftersöktes det nationella språkets närhet till urspråket med särskild frenesi under romantiken. Vid någon tidpunkt har alla Europas länder kommit fram till att just deras språk ligger närmast detta sägenomspunna urspråk. De senaste åren har jag upplevt det som att vi återigen söker efter en nationell identitet, att det typiskt svenska efterfrågas, inte sällan med en naiv nationalism i grunden. Flera av Sverigedemokraternas retoriska medel har handlat om att det fanns en god tid, en Bullerbyvärld, att Sverige en gång var ett lyckligt (och invandrarfritt) land där alla hade det bra. På deras bilder kan vi se röda stugor, grusvägar och lyckliga barn. Mot detta kontrasteras nuets invandrarfyllda betongghetton. Liknande retorik ägnar sig Jan Björklund åt när han diskuterar skolfrågor. En gång fanns en extraordinär svensk skola (motsägelsefullt nog när socialdemokraterna var som starkast), men numera är den förstörd till följd av sossarnas flummiga idéer. Vi bygger upp. De förstör.

Innan jag somnar läser jag om barnuppfostran under 1800-talet och om Rousseaus Émile i Populär Historia, en av flera tidskrifter som belyser vårt förgångna. För tjugo år sedan var det den enda populärhistoriska tidskriften i Sverige, men rekonstruktionen av det förgångna blev plötsligt intressant, vilket medförde att också andra medieformer började skapa historia. Framför allt andra världskriget har belysts på alla möjliga och omöjliga sätt, men även andra tider och företeelser finner sina konsumenter. I de historiska reportagen finns en tydlighet där vi och dem är lätta att identifiera. Dramaturgin lösgör en längtan tillbaka till det enkla och förutsägbara liv vi kan iaktta i konstruktionerna av vår historia. Inte sällan fungerar artiklarna på samma sätt som exotismens lockelser: någon pekar och vi förväntas reagera.

Nutidens ångest handlar om val, om att vi har en mängd möjligheter, om att vi förespeglas att kunna bli vad vi vill om vi bara anstränger oss tillräckligt. Det är inte sant men det skapar ångest. Ändå är valen ofta triviala, vi grunnar på vilket abonnemang som är bäst eller vilket elbolag som ska få den äran. Och hur vi än väljer får vi ångest eftersom andra alternativ i efterhand ter sig bättre. Däri längtan efter en tillvaro utan val. En människa som föddes till bonde, dog som bonde under 1700-talet. Valen var ytterst begränsade. Nu är det lätt att intala sig att vallösheten torde ha minimerat ångesten.

Jag tvingar mig att sluta tänka, att ge upp för dagen, att somna.

* * *

Jag vaknar av att min katt stöter huvudet mot min näsa. Inte hårt, men pälsen glider in i näsborrarna och kittlar. ”Din knasboll”, säger jag och klappar henne till kurr. Flisan har en helt egen personlighet och jag tänker på henne som en individ, som en människa. Katten har en själ och den framträder med tydlighet om mornarna innan den har fått mat.

Jag läser i morgontidningen om klimathotet, jag läser att man har släppt ut minkar igen, jag läser att filmen Berättelsen om Pi har slagit publikrekord. Panteismen i Yann Martels bok är fascinerande. I allt finns en själ och denna själ är alltet. Våra former är bara natur. Därför är inget ont, inget är gott. Tingen är. Romantikens naturvurm har inspirerats av det österländska tänkandet, något som i sin tur har påverkat vår tids stora berättelser. Också i filmen Avatar finns en själ som omfattar allt. När Neytiri dödat ett djur ber hon denna allomfattande själ om förlåtelse eftersom hon har dödat en del av den. Den romantiska naturen återspeglar individens inre, naturen blir en spegel av människan, dock blir den inte människan som i det österländska tänkandet.

Berättartekniskt är det ett grundknep att låta miljön återspegla människornas känslor i en scen. Även besjälning är ett klassiskt berättargrepp och kanske är det så att greppet blivit så vanligt att vi även börjat besjäla vår omgivning. Jag besjälar Flisan (inte för att det behövs, just min katt har faktiskt en själ) och därefter är det lätt att besjäla andra djur och växter, att ge dem en betydelse som är större än dem själva. Antalet vegetarianer stiger, allt fler anser sig inte vara kristna men hemmahörande i en mystisk naturlig ordning. Även här finns en längtan, en innerlig strävan tillbaka in i ett ”naturligt” tillstånd där vi förmår samexistera bortom hoten om undergång.

Har vi dragit oss tillbaka från verkligheten i desperation över hur den är beskaffad? De kulturella uttrycken vittnar om en allmänmänsklig frustration. I allt högre grad omvandlas vi från människor till ekonomiska faktorer, därför försöker vi komma undan verkligheten och hårdheten med vilken den är strukturerad. Få av oss är genier, men vi har en möjlighet att låtsas i de alternativa världarna. Tillbakadragandet från verkligheten innebär en skön vila, men nydaning sker inte genom passivitet. Den klassiska romantiken pekar fram mot modernismen och världskrigen. Tendensen att katalogisera människor i vi och dem är farlig och ohållbar eftersom uppdelningen grundläggs i alltför generella antaganden, vilka i förlängningen gör de annorlunda till fiender. Jag tror att vi flyr verkligheten eftersom det ger oss tröst, en stunds respit från plikter och val. Jag tror att vi flyr verkligheten eftersom det effektiviserade livet inte bjuder mänsklig tillfredsställelse.

Jag tror att vi flyr verkligheten.

 

Peter Nyberg