Fascism i buddhistisk kåpa

Det låter som en omöjlighet, men har blivit ett faktum. I Burma går buddhistmunkar i spetsen för en islamofobisk och nationalistisk extremiströrelse.

Majsolen lyser utanför men dr Maung Zarni skräder inte på orden under sin föreläsning på Stockholms universitet: ”I Burma existerar en ursprunglig rasism som riktar sig mot de etniska minoriteterna! Aung San Suu Kyi är själv rasist!”

Det blir blicktyst i föreläsningssalen. Får man säga så? Är Zarnis avsikt att punktera helgonglorian som Suu Kyi omgetts med, eller vill han ruska om, inte bara oss i publiken utan också politikerna som så villigt tar till sig regimens försäkringar om demokratiska reformer? För faktum är att världen de senaste åren har välkomnat ett civilt styre i Burma. År 2010 ägde allmänna val rum och Aung San Suu Kyi, ikonen för ”det nya Burma”, befriades från sin husarrest. Både hon och den betydligt blekare presidenten Sein Thein har figurerat i nyhetsprogrammen där de flitigt setts skaka hand med världens statsmän. Och även om generalerna fortfarande bedöms vara de verkliga makthavarna har de i någon mån trätt tillbaka. Kanske försöker de dra lärdom av vad som sker i omvärlden? Det kan inte ha förbigått militärjuntan i Burma att krigstribunaler pågår i grannländerna. I både Bangladesh och Kambodja döms forna makthavare till hårda straff.

Men alltmedan internationella handelsavtal ingås och sanktioner hävs når oss också bilder av utbrända kvarter och skräckslagna flyende människor. Och ord som ”etnisk rensning” och ”folkmord” ingår allt oftare i nyhetsrapporteringen från Burma. Det talas till och med om en ny sorts fascism – en buddhistiskt präglad fascism.

Neo-fascism

Det kan kanske låta överraskande. Många förknippar buddhismen med helt andra fenomen än våld och intolerans, men den nu snabbast växande rörelsen i Burma är de facto en militant organisation som utgår från de buddhistiska klostren. Den väletablerade Burmaexperten och journalisten Bertil Lintner skriver i en artikel i Svenska Dagbladet om en ”extrem nationalism som hotar de som inte är buddhister och tillhör den burmanska folkmajoriteten”.

Speciellt utsatta är Rohingyafolket som dök upp i nyhetsflödet för ett par år sedan, enligt FN världens mest diskriminerade folk, lika oönskade i sina hemtrakter i Arakan (omdöpt till Rakhine av militärjuntan), som i grannlandet Bangladesh där deras muslimska trosfränder finns. Och en framträdande roll i förföljelserna spelas av den buddhistiska organisationen 969 som med ett militant budskap manar invånarna att värna om sin nationella egenart och stå upp mot muslimerna. Var och en med tillgång till en internetuppkopplad dator kan se deras ledare munken Wira Thu och höra honom tala på Youtube. Rörelsen 969 har beskrivits som ”neo-fascistisk” och som det mest tydliga uttrycket för en framväxande fundamentalistisk buddhism. Wira Thu har själv kallat sig för en burmesisk Usama bin Ladin. Samtidigt är det också omvittnat att militära styrkor och polis i flera fall låtit bli att ingripa vid attacker som riktats mot muslimer och lämnat död och förödelse efter sig.

Skapa syndabockar

Men varför lyckas 969-rörelsen appellera till folk? Exilburmesen Maung Zarni, som är forskare vid London School of Economics, ger följande analys i en intervju för webbtidningen Vice: ”Vi burmeser tenderar att ha fördomar mot människor med mörkare hudfärg. Detta är typiskt för Sydostasien där ljus och blek hud anses ha status och är mer önskvärd. 969-rörelsen utnyttjar de historiska och kulturella fördomar som vi som samhälle har mot mörk hudfärg. Även när det rör sig om ett land som är det fattigaste i Sydostasien är det lätt att appellera till ekonomisk nationalism. 969 säger till människor att de är fattiga för att deras tillgångar är bortrövade av de ´islamska blodiglarna´”.

Zarni beskriver hur religiösa och konservativa strömningar tagit över i ett land som blivit alltmer isolerat, de flesta av invånarna har aldrig varit utanför Burma. I avskildheten har intoleransen mot det främmande vuxit och risken är att denna utnyttjas av skickliga demagoger som söker makt. Många har varnat för att förföljelserna kan utmynna i etnisk rensning. Muslimerna beskrivs som inkräktare och munken Wira Thu kallar dem ”galna hundar”.

Ändå har det inte funnits några radikala muslimska grupper i Burma och islam har aldrig utgjort något ”hot” – än så länge antas nästan nittio procent av befolkningen i landet vara buddhister. Rohingyas beskrivs av Zarni som hederliga och hårt arbetande. Varför blir de då svartmålade och förföljda? Enligt honom handlar förföljelserna mot muslimerna och Rohingya om att skapa syndabockar. Spänningar och aggressioner förskjuts och kanaliseras mot de svagaste grupperna i samhället som dehumaniseras och stöts ut.

Historiska förklaringar

Men våldet kan också ges historiska förklaringar. Redan det brittiska kolonialväldet byggde på ett missbruk av statens våldsmonopol och då generalernas terrorvälde tog vid endast 15 år efter kolonialmaktens fall bröts inga mönster. På samma sätt som engelsmännen en gång gjorde, stärker juntan sin makt genom att spela ut landets etniska och religiösa grupper mot varandra.

Skillnaden var att både Rohingyafolket och kristna grupper som Kachin och Karen varit engelsmännens bundsförvanter mot Burmas majoritetsfolk burmanerna. Det är därför inte svårt att tänka sig att hatet mot kolonialherrarna även kom att spilla över på deras medhjälpare. Genom att kämpa på engelsmännens sida hoppades de etniska grupperna på att få stöd för sina autonomisträvanden.

På den punkten blev de emellertid grymt besvikna. Genom fredsavtalet i Panglong 1947 blev de visserligen lovade suveränitet inom en tidsrymd på tio år, men löftet infriades aldrig och spänningarna i de etniska områdena har fortsatt. De största grupperna Shan, Karen, Chin och Kachin har under mer än ett halvsekel kämpat för större autonomi, och den diskriminering och hänsynslösa behandling de utsatts för har upprepade gånger påtalats i rapporter exempelvis från Human Rights Watch.

På senare tid har eldupphöravtal ingåtts med de flesta grupper. Det är bara i den nordliga provinsen Kachin som striderna fortfarande rasar mellan regeringstrupper och Kachin Independence Army trots eldupphöravtal tidigare i år. 80 000 människor befinner sig på flykt och vågar inte återvända hem på grund av rädsla för nya strider. Journalisten Bertil Lintner beskriver kriget i norr som ett kolonialt krig. Regeringen vill inte släppa greppet om den rika provinsen som gränsar mot Kina. Av stor strategisk betydelse är rörledningar och järnvägar genom detta område – de ska i framtiden sköta frakten av både varor, gas och olja till Kina. De etniska grupperna vill idag skapa en federal stat där de olika grupperna kan ingå på lika villkor med burmanerna.

Realpolitiken väntar

Aung San Suu Kyi har anklagats för att tiga i Rohingyafrågan och många som arbetar för mänskliga rättigheter känner att hon sviker dem. Men efter att ha läst Suu Kyis böcker är det ändå inte många som skulle anklaga henne för rasism. Det må stå för föreläsaren Zarni, som gärna tar till drastiska formuleringar.

Däremot är hon sin faders dotter i högsta grad. Aung San, hennes pappa, var mannen som ledde Burma till självständighet från britterna 1947 och grundade också Burmas armé. Tragiskt nog sköts han till döds samma år men han förblev folkets hjälte även under militärjuntans regim. Idag ses hans bild över hela landet tillsammans med dotterns.

Aung San Suu Kyi har därför ett kluvet förhållande till det militära. Dels var militären hennes fångvaktare under närmare 20 år, dels är den bärare av faderns minne. Enligt Zarni manipuleras Suu Kyi av generalerna som vädjar till hennes lojalitet med armén. Samtidigt som förföljelserna pågick i Rakhine i maj 2013 bevistade hon en militär parad, vilket väckte en del kritik.

I juni deklarerade Aung San Suu Kyi sin vilja att kandidera i presidentvalet 2015. President Thein Sein meddelade att han inte ställer upp för omval och inte heller motsätter sig Suu Kyis kandidatur. Aung San Suu Kyi tvingas nu lära sig realpolitikens balanskonster.

Grannen i norr

I Kina följer man utvecklingen i Burma med oro. Kineserna har länge drömt om tillgång till Indiska oceanen och de har låtit dra en rörledning från Bengaliska viken över gränsen till Yunnan i södra Kina. De etniska grupperna har opponerat sig starkt mot ledningen som går tvärs genom deras områden. Tusentals människor har tvingats flytta och striderna blossade upp i Kachin. För Kina är stabilitet i området av central betydelse och frågan är hur grannen i norr kommer att agera i fortsättningen. Den globala ekonomins tyngdpunkt har förskjutits mot öster och Burmas geografiska position, inklämt mellan stormakterna Kina och Indien, blir alltmer delikat.

Kinas växande dominans i området oroar också USA som sedan en tid lägger allt större utrikespolitisk fokus på Stillahavsregionen och Sydostasien och dessutom också flyttar fram sina militära positioner i Asien. Under en föreläsning på ABF i Stockholm konstaterar Bertil Lintner att Burma idag befinner sig i korselden av ett kallt krig där USA vill stävja Kinas växande makt i Sydostasien. Glöm demokratiseringsprocessen, säger han, Vietnam och Indonesien är exempel på hur USA även tidigare har satt säkerhetspolitiska skäl framför demokrati.

Risken är att makt- och säkerhetspolitik samt ekonomi får överskugga frågan om mänskliga rättigheter. Vilket rent konkret innebär att Burmas minoritetsfolk får förlita sig på sig själva.

Gunilla Karsten