Jeanie Finlays dokumentär om lurendrejarna Gavin Bain och Billy Boyd är välgjord men alltför jämntjock, skriver Per Sandström.

”Are you the next Eminem?” Så heter talangtävlingen som är startskottet för dokumentären The Great Hip Hop Hoax, som visades på Kärlek och Anarki förra veckan och hade världspremiär i början av september.

Filmen handlar om två skottar som i jakt på framgång byter identitet och land för att lyckas i hip-hop-världen. Som ”Kalifornienkillarna” Silibil n’ Brains säljer de ett koncept baserat på deras tolkning av amerikansk collegekultur. De andas USA och slipar bort allt som har med kiltar och haggis att göra. Tricket går hem och i London gnuggar skivbolagsdirektörerna händerna. Året är 2004 och det här är precis vad den engelska publiken vill ha: Två sköna, hårfagra rappare från staterna med så stora brallor att det ryms en liten familj i dem. De får ett förskott på 50 000 pund, blir intervjuade i MTV och är förband åt D12. Men som vanligt har framgången ett pris, och den stora lögnen blir allt svårare att hantera.

 

Ingen kontext

Dokumentären som form blir allt mer populär i biosammanhang, i norden inte minst sedan Oscarsstatyetten för Searching for Sugar Man. Det finns också vissa ytliga likheter mellan Malik Bendjellouls musikdokumentär och Jeanie Finlays The Great Hip Hop Hoax, men där Bendjellouls aktivt har arbetat med formen så har Finlay valt en mer traditionell och säker linje. The Great Hip Hop Hoax berättas i högt och klassiskt dokumentärtempo, à la Discovery.

Korta monologer levererade av Gavin Bain och Billy Boyd alias Silibil n’ Brains blandas med monologer av personer i deras omgivning. Bildmaterialet består av animationer, tidigare tv-intervjuer och rapduons eget material då de på sant Jackass-manér filmat sina två år av high living i London.

En och halv timme senare har man sett en välgjord dokumentär som lämpar sig utmärkt som samtalsämne i fikarummet. Men de korta monologerna gör att man tröttnar som åskådare. Konsekvensen blir att jag kommer att sitta med min kaffekopp och berätta skrönan om Silibil n’ Brains, men inte om dokumentären. För att ge sken av en viss intellektuell kapacitet kommer jag att säga något i stil med: ”Silibil n’ Brains fick mig ändå att fundera, då berättelsen säger något om vårt samhälle. Jag tror den säger något om den populärkulturella drömmen som kan få oss att göra vad som helst för dessa 15 minuter av berömmelse.”

Efter dessa ord kommer det att bli tyst i fikarummet. För djupare än så kommer jag inte i mina tankar och dokumentären placerar inte heller sig själv i en samhällelig kontext. Detta kan förvisso vara helt okej – ibland ska en bra historia stanna vid att vara en bra historia – men i det här fallet tappas en del bort i en jämntjock kakofoni av monologer.

 

Per Sandström

 

The Great Hip Hop Hoax. Storbritannien, 2013.
Regi: Jeanie Finlay.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.