Vid inlärningen av ett nytt språk förflyttar vi oss till ett rum där vårt modersmål och det nya språket speglar sig i varandra.För exilförfattare blir känslan av främlingskap inför barndomens inlärda språk särskilt påtaglig, skriver Markus Huss.
Att närma sig ett främmande språk är en märklig upplevelse. Jag skriver märklig, eftersom det både är en spännande, men också en delvis skrämmande, destabiliserande upplevelse. Spännande, eftersom det innebär att beträda en okänd kontinent, att ta steget in i en ny värld av ljud och betydelser. Skrämmande och destabiliserande, eftersom vi när vi tar det här steget in i det nya språket, samtidigt måste fjärma oss från våra vardagsjag, från våra identiteter som till stor del bygger på det eller de språk vi vuxit upp med, vårt eller våra språk som vi tar för givna. Fjärma oss från språket som vi självsäkert kan uttrycka oss på, som manifesterar vår tillhörighet i samhället, det som är vår yrkesrolls språk, vår bildnings språk, vår sociala status språk, och så vidare. Att lämna detta språk – om än bara för en stund – är också att börja om på ruta ett.
***
Hur skulle man då kunna beskriva en sådan språkinlärningsprocess? Vad händer med vår uppfattning om oss själva, vårt förhållande till språket, vår syn på det gamla och det nya språket? Innan jag låter två av 1900-talets exilförfattare ta till orda i frågan, ska jag själv göra ett försök.
Alla som någon gång försökt lära sig ett främmande språk i vuxen ålder vet att det i början kan kännas som att famla i blindo, att bara då och då kunna gripa tag i brottstycken som man känner igen. Mödosamt, med hjälp av språkfragment som man översätter till det gamla, i barndomen inlärda språket, försöker man sedan konstruera en förståelig helhet av ordpusselbitar, skärvor av betydelser.
Så småningom, allteftersom språkinlärningen fortskrider, börjar man betrakta verkligheten genom denna nya, fragila glasskiva av tillägnat språk. Fortfarande bryts ljuset på märkliga sätt, prismatiskt, och bländar våra ögon när vi kisar inför den nya värld som det främmande språket gradvis avtäcker för oss. Fortfarande är vi främlingar inför de nya ljuden och tecknen. Samtidigt känner vi hur vi sakta håller på att lämna den oreflekterade språkliga grund som vi hittills stått på, och hur vi lyfts in i ett rum mellan två språk. I detta nya rum som svävar över en osynlig, lingvistisk gräns, befinner sig de båda språken i ett allt intensivare utbyte. Det gamla och det nya språkets ansikten har vänts mot varandra, och vi ser oss själva uppfyllas av deras olika ljudsekvenser och betydelsekedjor som strömmar ur språkens öppna munnar. Vi står i mitten, i detta flöde av gammalt och nytt språk, och ser de båda språkens färger och former, ljud och pauseringar spegla sig i varandra, hur de belyser varandras särdrag och likheter. Vi har blivit bekanta med ett nytt språk, som samtidigt gjort oss en aning främmande för vår barndoms givna språk, vi ser det i ett nytt ljus, kanske förmår vi att uppskatta det på ett nytt sätt.
***
För författare som av olika anledningar tvingats bort från sina språks naturliga geografiska områden, eller mer korrekt, sina språks historiskt etablerade territoriella sammanhang, blir känslan av främlingskap inför barndomens inlärda språk särskilt påtaglig – och detta som ett resultat av ren nödvändighet, inte av ett fritt val. Språket är författares – och naturligtvis även exilförfattares – själva råmaterial, förutsättningen för deras professionella identitet och privata varande, som författare är man sitt språk i dubbel bemärkelse. Det gamla språket, hemlandets språk – som tidigare varit en underförstådd förutsättning för det yrke man utövar – framträder efter uppbrottet och ankomsten till det nya landet som bärare av allt det som man en gång varit, strukturen för alla minnen och fantasier.
Detta språkbagage konfronteras i sin tur med det nya språket, det nya landets tungomål som omsluter författaren från alla håll med sina märkliga ljud, prosodier, syntaxer, hemliga tecken och dolda konventioner – och alla påminner det om det egna främlingskapet gentemot den nya teckendjungeln. Man finner sig omgiven av en främmande grammatisk vegetation. Invånarna av denna teckendjungel, de som är hemmastadda bland alla dessa för författaren okända läten och symboler, betraktar främlingen med avvaktande intresse, ibland misstroende, ibland uppmuntrande – för också för dem är författaren (som de inte vet är någon författare) – ett okänt tecken, ett chiffer som stör det transparenta enspråkiga landskapet.
***
En av Nelly Sachs vackraste dikter, som ofta blir citerad i olika sammanhang, läser jag som en uppmaning till ett majoritetsspråk i den ofta ganska spända situationen när en lingvistisk främling anländer. En människa som talar ett språk som vi inte förstår, vars ord och fraser för oss bara formar en samling lösryckta ljud av olika styrka, rytm och tonfall, framstår som lite mindre mänsklig än någon som talar vårt språk.
Sachs tar i dikten Kommt einer von ferne ur samlingen Flucht und Verwandlung (1959) fasta på detta och riktar en uppmaning till oss som vädjar till vår förmåga att se människan bakom de oförståeliga ljuden och beteendena. Men jag läser också ut en annan, indirekt uppmaning ur Sachs dikt, nämligen att vi själva ska försöka göra oss främmande inför vårt eller våra egna språk, för att på så sätt kunna se oss själva utifrån. För att parafrasera Julia Kristevas ord handlar det om att göra sig till en främling för sig själv och sitt eget språk, att se främlingskapet i den egna grammatiken. I Rolf Mobergs tolkning lyder dikten, med den svenska titeln Kommer någon fjärranfrån, som följer:
Kommer någon
fjärranfrån
med ett språk
som kanske låser in
ljuden
med stoets gnäggande
eller
koltrastungars
pip
eller
också som en gnisslande såg
som skär sönder all närhet
Kommer någon
fjärranfrån
med hundens rörelser
eller
kanske råttans
och det är vinter
så kläd honom varmt
han har eld under fotsulorna
(kanske red han
på en meteor)
så banna honom ej
om din matta ropar sönderbränd
En främling bär alltid
sitt hemland i famnen
som ett föräldralöst barn
för vilket han kanhända
inte söker annat
än en grav.
Språk som djuriska gnäggningar och pip, som en gnisslande såg som skär av all närhet – så kan dessa främmande språkljud också te sig. Men i den här dikten förs språkljuden även ihop med bilden av hemlandet som ett föräldralöst barn, som främlingen bara söker en grav åt.
Hemlandet och hemlandets språk som ett döende barn. Den känslomättade bilden säger oss någonting om den emotionella tyngd ett språk kan bära på, språket som minne, inte bara av glada händelser, utan också av trauman, av förföljelser och av död.
***
För tyskspråkiga författare som av olika anledningar tvingades fly Nazityskland – många av dem var judar – och uthärda många år, kanske resten av sina liv, i ett främmande land med ett främmande språk blev förhållandet till det forna hemspråket och arbetsspråket särskilt problematiskt. Vissa bestämde sig för att helt förkasta det språk som man såg som besudlat av nazisterna, och försökte etablera sig på något av asylländernas tungomål. Andra fortsatte skriva på tyska i sina exilländer – men det traumatiska förhållandet till tyskan tvingade dessa författare att i sina dikter och i sin prosa utarbeta en slags mot-tyska, en tyska som hela tiden försökte slå sig fri från förtryckarnas tolkningsföreträde, och detta inifrån tyska språket självt.
Nelly Sachs tillhörde dessa diktare som fortsatte att skriva på tyska. Men som Sachs-forskarna Anders Olsson och Aris Fioretos har kunnat visa spelade hennes översättargärning en stor roll för utvecklingen av hennes modernistiska estetik i den svenska exilen. Hon översatte Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Karin Boye, Erik Lindegren och en rad andra svenskspråkiga diktare till tyska, och kunde därigenom utveckla sitt lyriska uttryck till någonting helt nytt i tyskspråkig diktning. Exilförfattarens främlingskap i Sverige mötte de svenskspråkiga modernisternas existentiella känsla av hemlöshet, och Sachs lyckades ur detta möte mellan främlingar skapa en lyrik med främlingskapet inskrivet i sin grammatik.
***
En annan exilförfattare som levde i Sverige, med ett både problematiskt och produktivt förhållande till det tyska språket, var Peter Weiss, också han bosatt i Stockholm efter att ha följt efter sin familj till Sverige 1939. Weiss var betydligt yngre vid sin ankomst än Nelly Sachs, 22 år gammal, vilket säkert spelade en stor roll för hans mer eller mindre uttalade beslut att försöka assimilera sig språkligt i det nya landet och även byta skrivspråk från tyska till svenska. Hans familj hade redan 1934 tvingats fly Tyskland på grund av faderns judiska ursprung (någonting som förblev en hemlighet för barnen fram till 1938 eftersom ämnet var tabu).
Innan Sverige hade han redan hunnit bo i Storbritannien och i dåvarande Tjeckoslovakien, i Prag – så den unge Weiss var bekant med den rotlösa emigranttillvaron sedan flera år. Hittills hade han skrivit sina litterära ungdomsalster på tyska, men väl i Sverige, när han börjat bekanta sig med svenska modernistkretsar i Stockholm, försökte han på allvar att slå igenom som svenskspråkig modernist. På 30-årsdagen 1946 blev han svensk medborgare, och året efter debuterade han med prosadiktsamlingen Från ö till ö på Bonniers. Året därpå följde han upp debuten – som fått mycket positiv kritik i pressen – med De besegrade, som också den var ett prosadiktverk, men den här gången baserad på en samling tidningsartiklar som han skrivit under sommaren 1947 när han rapporterat från ett krigssargat Berlin som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen – alltså nästan precis under den tid då Stig Dagerman skrev på sin Tysk höst. Resan till Tyskland och vistelsen i Berlin verkar ha satt djupa spår hos Weiss, något som både brevkorrespondenser och dagboksanteckningar vittnar om. Återkomsten till Berlin och Tyskland påbörjar en successiv återgång till det tyska språket som kommer att få en avgörande betydelse för författarskapets utveckling och uttryck.
För det handlade inte bara om ett språkbyte, om en författare som av taktiska skäl – när han upptäcker att den breda svenska publiken inte tycks speciellt intresserad av hans modernistiska alster – byter bokmarknad till den tyskspråkiga världen. Istället handlade det för Weiss om en oundviklig konfrontation med ett delvis bortträngt förflutet förknippat med det tyska språket, som i förlängningen i författarens litterära verk uttrycker en konfrontation med den tyska efterkrigstiden, en bearbetning i konstnärlig form av en våldsam historisk epok. Och hela tiden är det språket som spelar huvudrollen, som bärare av minnen och trauman, av historiska sår men också av en möjlighet till motstånd.
***
I Weiss otaliga anteckningsböcker finner man passager som tydligt visar på det trauma som författaren förknippade med tyskans själva klang. Under vintern 1964–1965, då Auschwitz-rättegångarna sedan en tid pågått i Frankfurt am Main där Weiss också deltog som åhörare, skriver han: ”Språket på gatan, att plötsligt rysa till av ljudet när röster ropar: Gå gå snabbare skynda. De bosatta uppfattar ingenting särskilt, men vi hör döden i orden”.
I boken Wortgewalt. Peter Weiss und die deutsche Sprache som utkommer denna höst (Konstanz University Press) slår litteraturforskaren Jenny Willner fast att språket, som det beskrivs i Weiss texter från 1960-talet och framåt, pendlar mellan två poler: Å ena sidan framträder språket som ett slags instrument som intentionellt kan styras av dess talare eller skrivare, och som skyddsmur mot yttre hot, där språket används som ett slags ”immuniseringsstrategi” mot historiska trauman, för att mota traumat i språklig grind. Å andra sidan framträder språket också som ett okontrollerbart, destabiliserande hot som utövar våld mot berättarjaget och är således direkt performativt, likt en domstols förkunnande av en dödsdom.
Eftersom språket alltså både fungerar som vapen mot ett yttre hot och samtidigt utgör själva hotet, uppstår en oöverbryggbar konflikt som formar Weiss verk i sin helhet. Willners tes är applicerbar också på Weiss tidigare skrivande under slutet av 1940-talet och 1950-talet, då författaren ömsom skrev på tyska och svenska. Den ambivalenta hållning till det tyska språket som Weiss uppvisade i dessa och senare texter bottnar i det geografiska och språkliga avstånd som Weiss hade till den tyska som skrevs och talades i Tyskland. Weiss närmade sig åter tyskan från en främmande horisont, samtidigt som språket fanns djupt förankrat i honom sedan barndomen.
Allra tydligast framträder denna outsiderposition visavi tyskan i en brevväxling från 1948 mellan Weiss och den äldre förläggaren Peter Suhrkamp i Berlin. Under Weiss månader i den tyska huvudstaden som korrespondent hade han besökt Suhrkamp, och tillbaka i Sverige skrev Weiss ett antal brev till förläggaren som på ett exceptionellt tydligt sätt beskriver författarens stapplande steg tillbaka in i det gamla språket, där både svenskan och tyskan framstår som både främmande och förtrogna. I Weiss första brev till förläggaren förvandlas svenskan till surrande insekter som stör brevskrivaren då han mödosamt söker hitta tillbaka till den undflyende barndomstyskan (här i min översättning):
Käre herr Suhrkamp, jag sitter här och skriver på tyska och det är som om jag skulle återvända till ett rum jag inte sett på länge, men som ändå är bekant för mig. Under åren då jag skrev på ett främmande språk upplevde jag det som att någonting väsentligt fattades mig, som att det under varje ord låg en svårgripbar skugga. Jag bemödade mig verkligen för att nå de nya orden, det var en fruktansvärt svår process att leda allting genom denna komplicerade språkregulator, framför allt när jag tänkte på saker i barndomen såg jag hur nära dessa hängde samman med de allra första ordbegreppen. Sedan några månader har denna dissonans blivit allt mer outhärdlig. Jag började skriva på tyska, men runtomkring mig surrade ju luften av främmande ord; själv var jag dagligen tvungen att tala det andra språket och i alla mina begrepp levde denna ständiga växling mellan tonarter. Jag hade förlorat kontakten med ett väsentligt inre territorium, dels tvingad till detta av den nya omgivningen, dels för att jag förknippade alldeles för mycket med det tyska som jag gärna önskade glömma bort. Gång på gång skrev jag dessa andra ord, som ändå bara var främmande speglar för inre tankar och gång på gång, framför allt i mina drömmar, närmade jag mig de mer förtrogna ljuden.
På liknande vis som det främmande språket gnäggar, piper och gnisslar inför den bofasta åhöraren i Sachs dikt, framträder svenskan och tyskan i Weiss beskrivning som oljud snarare än som meningsbärande språktoner. Det är en mödosam och desorienterande upplevelse som gestaltas i detta främmande men också förtrogna rum, där det enda som återstår för författaren är att spetsa öronen än mer på jakt efter skärvor av mening och minnen.
Raderna av Sachs och Weiss pekar mot ett allmängiltigt drag i människans förhållande till språket, nämligen den motstridiga upplevelsen av att vara någonting djupt förtroget, som samtidigt hotar att glida ur händerna. Citaten visar också på vikten av att studera författarskap som rör sig över språkliga gränser, författarskap sprungna ur flerspråkiga biografier och geografier, eftersom de bär på erfarenheter av vad som händer när ett till synes stabilt språk börjar krackelera. I deras texter avtäcks språkets identitetsskapande funktion, men också jagets bräcklighet, och vad det är att vara människa i övergången mellan språkliga rum som definierar oss mer än vad vi kanske skulle vilja erkänna för oss själva.
Markus Huss
är doktorand i litteraturvetenskap vid Baltic and East European Graduate School, Södertörns högskola. Hans doktorsavhandling undersöker språkmetaforik och ljudspår i Peter Weiss prosaverk 1946–1960 och utkommer på Ellerströms förlag 2014.
Essä ur Hans Ruin-tävlingen 2013
Under hösten publicerar Ny Tid några förtjänstfulla – om än inte prisbelönta – bidrag ur årets Hans Ruin-tävling.
