Grekisk mytologi möter västerbottniskt mörker

I Helioskatastrofen varvar Linda Boström Knausgård myten med den egna erfarenheten och gestaltar psykisk sjukdom på ett sätt som saknar jämförelser, skriver K. A. Andreas Holmström.

En flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär rustning och lans. Far och dotter omfamnar varandra och gråter. Sedan skriker fadern som besatt. Så inleds Linda Boström Knausgårds Helioskatastrofen, alltså som pendang till antikens myt om den vuxna Athena som tränger sig ur fader Zeus skalle. Här är flickan 12 år, och inlemmad i mycket mer konkret verklighet. Vi befinner oss i norra Sverige, någonstans utanför Skellefteå, för det är dit fadern Conrad blir transporterad, drabbad av schizofreni. Den namnlösa flickan, bokens jag, blir som sig bör omhändertagen av socialen. Där får hon också namnet Anna, och blir placerad på ett fosterhem utanför stan. Ingen tror på hennes berättelse om att Conrad är hennes pappa, men varför har hon inget minne? Själv vill Anna bara en enda sak: att träffa sin pappa igen.

Fosterhemsmiljön är varm och ombonad. I familjen och byn råder nykterhetsrörelsens, pingstkyrkans och idrottens milda makt. Anna tas väl om hand av sina nya föräldrar och de nya syskonen Ulf och Urban. De åker skidor och fiskar, men bröderna är inte helt igenom präktiga då även alkohol, cigaretter och tjuvlåning av pappans bil förekommer. Det bestäms att Anna ska börja skolan efter jul vilket hon bävar inför, men något annat hinner komma ivägen. Ulf och pastorns tre söner drar med henne till kyrkan en dag när den är stängd, ställer henne vid predikstolen och ber henne tala i tungor. Det visar sig att hon är mästerlig på det, folk börjar så småningom resa från vida kring för att höra henne tala. Men är det i tungor eller ett främmande språk hon talar? Själv vill Anna mest hitta en väg ut, en väg till Conrad – hennes lyckligaste stunder är när breven från pappan kommer. I bokens andra del byts plötsligt fokus. Anna är inlagd på sjukhus, förutom personalen träffar hon bara Urban. Hon är apatisk, stirrar in i väggen, går knappt ut. Helst vill hon dö. Vad som har hänt får vi inte veta – ett stort hål i texten öppnas.

Vibrerande

Överhuvudtaget är det mycket som sker mellan raderna hos Boström Knausgård; och olika läsare kommer att fylla luckorna med skilda delar substans. Å ena sidan har vi hela det mytiska sjoket, titelns Helios (guden över seendet och solen), Anna som Athena (vishetens och krigets gudinna) och andra grekiska kopplingar (som kan kännas påklistrade). Å andra sidan har vi det reella västerbottniska landskapet och platserna där författaren själv har sina rötter – tillsammans med andra biografiska anknytningar. Det gör Helioskatastrofen till en vibrerande och mångtolkningsbar läsning sprungen ur både myten och den egna erfarenheten.

Men framförallt har vi, liksom i Linda Boström Knausgårds förra bok Grand mal, en gnistrande precis och personlig prosa, där förnimmelser och känslor får fysisk gestalt: ”Orden ramlade ur mig och landade i hans knä och jag såg tydligt hur han plockade upp dem ett efter ett och polerade dem som när man torkar äpplen”. Också den mänskliga resans inneboende sorg förkroppsligas: ”Jag visste ingenting om min framtid och detta avklippta band var vad jag höll i mina händer”. Det märks att en poets blod pulserar i Boström Knausgård, och hon debuterade ju också som lyriker 1998. I bokens andra del gestaltar hon en psykisk sjukdom inifrån på ett sådant slående sätt att jag inte hittar några jämförelser. Hur bokens jag verkligen är vårdpaketet som det vanligen bara talas om, hur ”mörkret” hon söker verkligen blir ett verklighetens totala mörker. Mare Kandre, Stig Dagerman, Birgitta Trotzig är namn som flimrar förbi, men nej, Linda Boström Knausgård har med Helioskatastrofen skrivit sig fram till sig själv.

K.A. Andreas Holmström

Linda Boström Knausgård: Helioskatastrofen. Modernista, 2013.