Gunilla Hemmings nyskrivna pjäs vrider och vänder på ett antal moraliska frågor om nazifruarnas vetskap, ansvar och delaktighet i förhållande till sina mäns förehavanden i Tredje riket. Lilla Teaterns uppsättning är på många sätt en omskakande teaterupplevelse, skriver Anna von Bonsdorff.
I Raila Leppäkoskis och Taru Mäkeläs regi får vi se ett antal kvinnor, av vilka de flesta verkligen funnits, äntra scenen för att berätta just sin historia om NSDAP-tiden och andra världskriget. Den gemensamma nämnaren för dem är att de flesta är gifta med män som innehar en hög befattning i Nazityskland.
Gunilla Hemmings Nazifruar är uppbyggd kring ett antal kortare scener som avlöser varandra, var och en koncentrerad kring en kvinnas historia, och ensemblen på fem skådespelare handskas smidigt med flera rollbyten. Föreställningens berättargrepp får också publiken att känna sig inkluderad då kvinnorna på scenen explicit vänder sig till publiken för att dela med sig av sina historier.
Kaisa Rasilas scenografi går i dunkla toner, vilket passar väl både tematiskt och stämningsmässigt. Under första akten utspelas de flesta scenerna i en vardagsrumsaktig miljö. Under andra akten rör sig scenerna till tågstationer, fängelser och andra orter. Då pjäsen börjar är de stora trämöblerna på scenen draperade i vita lakan och tanken om det symboliska i att städa undan och glömma slår mig. Men de vita lakanen lyfts bort an efter under första akten, samtidigt som berättelserna kommer igång. Däremot ställs en hakkorsförsedd bordsflagga raskt in i garderoben, som för att markera att här ska det politiska och ideologiska inte vara det primära.
Också de övriga föremålen på scenen bär på stark symbolisk laddning, bland annat högen med skor som omedelbart för tankarna till Auschwitz. Att allting inte behöver sägas och förklaras rakt ut av skådespelarna är ett fungerande koncept. Det räcker med att lita på publikens historiekunskap och associationsförmåga.
Familjeliv till varje pris
Först ut på scenen är paret Höss, som spelas av Åsa Wallenius och Robert Enckell. En spänd och ambivalent stämning råder makarna emellan. Som publik drabbas man genast av det man ser, utan att för den skull begripa Hedwigs självuppfattning som föredömlig hustru och mor eller förstå hur Auschwitz kommendant kan kliva in vardagsrummet och bli familjefar ett tag.
Hur ovetande var dessa kvinnor egentligen om sina mäns yrkesliv? De personporträtt som tecknas fram klargör att de här nazifruarna inte är några brinnande NSDAP-ideologer. Ingen av dem talar politik, de talar snarare hemmets, familjens och pliktens språk. Redan i den första scenen blir det klart att Hemming skrivit en stark text där nazifruarnas självförståelse – avsaknad av skuldkänslor – och de historiska fakta man som publik inte kan bortse från konstant skaver mot varandra.
Humor
De olika scenerna bär trots allt på varierande stämningar, och utan att förringa det allvarliga temat bjuds det på möjligheter till skratt. Det komiska greppet fungerar fint i scenen där Pia Runnakko spelar Lina Heydrich. Lina berättar om sitt liv som om det vore en framgångssaga och hon själv en primadonna, och talesättet om att det bakom varje framgångsrik man står en dubbelt så ambitiös och beräknande kvinna kommer väl till pass. Det är Lina som håller i trådarna och puffar sin make till en nazikarriär, samtidigt som hon slingrar sig från skuld och beskyllningar. Senare gifter hon om sig med den finska teaterdirektören Mauno Manninen (Enckell) och skämten om finska dryckesvanor går hem hos publiken.
I en annan närmast farsartad scen har Marika Parkkomäki rollen som Karoline Rascher. Även om hennes make Sigmund, dråpligt gestaltad av Joachim Wigelius, är läkare som utför experiment på koncentrationslägerfångar, är Karolines största bekymmer att hon är för gammal för att få barn. Lyckligtvis har Sigmund inte begripit detta och Karoline tar till alla knep för att få tag på nyfödda – både genom att ”beställa” och i vissa fall ”returnera” barn. Den här scenen ger dessutom inblick i Tredje rikets förvrängda kvinnosyn, där mödrar som fött staten tillräckligt många barn premierades med medalj.
Journalisten och samvetet
Pjäsens sista scen utspelar sig först efter Tredje rikets fall. Här knyts en del trådar ihop och några personer som förekommit tidigare i pjäsen återkommer. Trots Nazifruars uppdelning i fristående berättelser bidrar den sista scenen till en känsla av sammanhängande helhet.
Efter kriget sitter flera av de högt uppsatta nazisternas fruar fängslade, medan männen spåras, döms och i flera fall avrättas. En journalist (Wigelius) dyker upp för att ställa en av de fängslade fruarna några frågor och i samband med det väcks än en gång undran om medaktörskap, ansvar och skuld. Vilka påverkningsmöjligheter skulle det ha funnits? Genom sina frågor lyckas journalisten komma åt pudelns kärna och lägga fingret på den ultimata smärtpunkten. Det blir intensivt och ett tag håller jag nästan andan.
Med minsta kännedom om Nazityskland är det omöjligt att lämna teatern oberörd. Man riktigt vrider sig av obehag och frustration då Hedwig Höss (Wallenius) kallar Auschwitz för paradiset eller när Lina Heydrich (Runnakko) menar att tiden i Böhmen, då hennes make Reinhard Heydrich var ställföreträdande ståthållare där, var ”en härlig tid”. Det är minst sagt svårt att veta hur man ska förhålla sig till dessa kvinnor. Själv lämnar jag teatern olustig till sinnes, vilket måste tas för ett gott tecken på en tankeväckande föreställning. Den starka texten i kombination med skickliga rollprestationer gör uppsättningen av Nazifruar allt annat än lättsmält.
Anna von Bonsdorff
Recension av föreställningen 7.9: Nazifruar. Text: Gunilla Hemming. Regi: Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Pia Runnakko, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Robert Enckell, Joachim Wigelius.
