I en dokumentär som hade premiär på filmfestivalen i Venedig denna månad avslöjas att hjärnan bakom den feministiska gerillarörelsen Femen är en man, Viktor Sviatskij. Han porträtteras som en briljant organisatör, men som en patriark som hunsar och styr över de kvinnliga aktivisterna.
Femens medlemmar framhåller att Sviatskij inte längre styr gruppen utan fungerar som en ”konsult”, men detta är inte den enda kontroversen kring Femen. Gruppens finansiering är allt annat än transparent och det finns uppgifter om stora donationer från affärsmän som inte nödvändigtvis står feminismen nära.
Femen är kända för sina nakenprotester. Om nakenprotesten är rätt väg att gå för feminismen är dock ingen ny fråga. Det har länge funnits en gren inom feminismen som vill avdramatisera kvinnokroppen och -sexualiteten, alternativt protestera mot tanken om att det är antifeministiskt att framhäva sexualitet och skönhet.
Att föra den diskussionen i samband med Femen är ändå att missförstå Femens ursprung och taktik. Femen grundades 2008 i Ukraina av Anna Hutsol och Viktor Sviatskij som en studentörelse som protesterade mot sexturism, trafficking och sexuellt utnyttjande inom universitetsvärlden, och sedermera allmänt mot diskriminering i samhället. För att få fram sitt budskap använde sig gruppen av performance och gatuteater, alltså på förhand inövade teaterstycken som framfördes på gator och torg. Ofta innehöll de halvnakna kvinnor och män för att uppnå en dramatisk effekt, men inte som en feministisk-filosofisk ståndpunkt. Att helt och hållet klä av sig var bara en förlängning av teatern, vilket Femens affischnamn, Inna Sjevtjenko, också har bekräftat i flera intervjuer. Sjevtjenko själv säger att de bara brösten helt enkelt är ett sätt att få uppmärksamhet.
Också i övrigt kännetecknas Femen av en avsaknad av analys och eftertanke. Sjevtjenko själv skryter med att deras rörelse inte baserar sig på ”ett 700 sidor långt manifest” – Femen går enligt henne ut och protesterar då de ser missförhållanden i samhället. Men risken för enorma blundrar har ökat efter att gruppen flyttade sin bas till Paris och började protestera mot en lång rad internationella frågor, som de inte nödvändigtvis är speciellt insatta i. Numera motsätter man sig såväl diktaturer och religion som patriarkatet i allmänhet. Som när Sjevtjenko 2010 sågade ner ett stort kors i Kiev som en stödaktion för Pussy Riot – trots att merparten av aktivisterna i Pussy Riot uttryckligen är religiösa och riktar sin kritik mot Putin snarare än kyrkan. Sjevtjenko har också medgett att hon inte brytt sig om att ta reda på att korset hon sågade ner var ett minnesmärke för offren för Sovjet-terrorn.
Ett annat klavertramp var de protester som uppstod efter att den tunisiska Femen-aktivisten Amina Sboui fängslades i somras. Dels gick Femen ut med grundlösa rykten om att Sboui hade slängts i mentalsjukhus och dömts till stening, knappast troligt under det moderata Ennahda-partiet. I själva verket satt hon i husarrest och hotades av sex månaders fängelse. Men den ”topless jihad” som Femen startade var ännu värre och inbegrep protester där man brände islamska symboler och spökade ut sig i grovt generaliserande och anstötliga ”muslimska” dräkter – en unken fläkt av gammaldags orientalism, och något som främst högerextremister sysslar med i dag. I debatter har bland annat Sjevtjenko vägrat att se slöjan som något annat än ett patriarkalt förtrycksinstrument, vilket ytterligare är ett uttryck för bristen på bakgrundskunskap och kulturell allmänbildning.
Man kan hoppas att Femen i sitt ursprungsland lyckas väcka den feministiska diskussion som utan tvekan behövs där, och kanske också i resten av världen kan ge mer fart åt debatten om jämnställdhet. Faran är dock att gruppen i sin aggressiva iver över att bli en internationell och universell moralpolis slår ut i blindo och i misstag ger dem de försöker hjälpa de värsta käftsmällarna.
Janne Wass
är journalist
