Konsta Ojala har gjort sig känd främst som tecknare och illustratör. Han gör stora kollageaktiga blyertsteckningar med ett visuellt språk av tonårsklotter, serier, graffiti och psykedeliska visioner. Nu är han aktuell med en separatutställning på Glogalleriet i Helsingfors, men inte med teckningar. Den enda blyertsteckningen på plats har isolerats i galleriets andra, mindre rum, resten är skulpturer: anarkistiskt tillskruvade och mättade med referenser till allt från seriefigurer till Facebook till kannabisreklam.

Skulpturerna är små och står jämnt utspridda i galleriets långsmala huvudsal. På väggen närmast dörren finns ett öra i brons, med ett örhänge dinglande i öronsnibben – det är detta som är titelverket ”Van Goghs andra öra”. Längre fram bongas Homer Simpsons hopklämda huvud, gröna papier-maché kaktusar, en roterande svart hög med ett par solglasögon och en rykande hatt, bland annat.

Trots den anarkistiska stämningen är materialvalen och presentationen överlag konservativa; det är huvuden och djur i brons, gips och betong, stående på små piedestaler. Det finns en överraskande motsättning mellan innehåll och form. En bronsorm på en cylinderformad betongstod har spytt upp en hög slem på golvet (”Spitting cobra”) – som om den gjorde uppror mot sitt eget varande på piedestal. Ett huvud i betong har ett motoriserat finger roterande i näsan (”Gattamelata on a break”). Man får en känsla av att ett slags överironiserande är på gång, ett markerat avståndstagande från gallerikontexten som verken befinner sig i. Det ger en lustig eftersmak av både defensiv humor och okritisk formalism.

Helheten har sin spretiga charm och en stor dos ocensurerad lekfullhet. När man granskar verken närmare får man sig både aha-upplevelser och fniss. De fungerar långt med igenkänningsfaktorer och ordlekar, ofta angivna i titeln. Det är ett grepp som dukar för en rolig första läsning, när man undan för undan upptäcker logiken i de olika, till synes irrationella kompositionerna.

Den andra läsningen visar sig sedan vara mera problematisk.

Det är tydligt att Ojala flirtar med så kallad dålig smak – det är mycket prutthumor och heko-heko. Frågan är varför. Finns det en mening bortom själva gesten att ställa fram ”lågkultur” i ”högkulturens” rum? Jag kommer på mig själv med att söka de mekanismer som finns i t.ex. Anssi Kasitonnis skulpturer, där vitsigheten och den synbara klumpigheten är trojanska hästar för större djup. Kanske har Ojala andra målsättningar eller så är djupen lite för skickligt kamouflerade.

Denna problematik blir tydligare för att det finns positiva undantag. En svart bronsskulptur avbildar övre halvan av Moes, bartendern i The Simpsons, huvud. Moe plirar missnöjt upp från golvet, dit resten av honom ser ut att ha försvunnit. ”Stupid gravity”, heter den. Här har galenskapen en klarhet och skärpa man gärna sett mera av.

Samtidigt som det är lite för många frågor som förblir obesvarade är det också detta som gör utställningen minnesvärd. Man kan inte hjälpa att man engageras i detta förvridna universum, delvis just eftersom det är så energiskt halvfärdigt och fullständigt förbryllande.

 

Emma Rönnholm

 

Konsta Ojala: The other ear of Van Gogh. Glogalleriet, Unionsgatan 28 b (innergården), till 29.9.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.