Det är en egendomligt stympad kristendomshistoria Lars D Eriksson presenterar i sin kolumn i Ny Tid 32/2013. Kejsar Konstantin, eller rimligare uttryckt statsmakten, spelade en stor roll, men att se denna roll som den enda rollen vore lika falskt som att se 1900-talets socialpolitik som en konspiration av otäcka politiker.
För det första måste man fråga sig hur kristendomen blev så stark att Konstantin kunde betrakta den som en allianspartner i sin maktsträvan. Och där ger Rodney Stark besked i sin bok The Rise of Christianity från 1996. Kristendomen hade två starka sidor.
För det första tog de kristna hand om varandra. Som Robert Axelrod visar i sin klassiker The Evolution of Cooperation är de som samarbetar alltid starkare än de som inte gör det. Särskilt tydligt blev detta samarbete i det kristna fallet när två epidemier härjade det romerska imperiet 165-180 respektive 251-270: hedningarna tänkte bara på att rädda sig själva medan de kristna vårdade sina sjuka. Sjuka kristna överlevde därför medan sjuka hedningar dog. De kristna ökade på detta sätt inte bara sin andel i befolkningen utan lockade givetvis mängder av nya proselyter.
För det andra värnade kristendomen om kvinnorna. I det romerska imperiet var det viktigt att arv inte splittrades och romerska män tvingade därför sina fruar till livsfarliga aborter. Sådant var förbjudet i den kristna kyrkan varför mängder med kvinnor blev kristna, och sedan uppfostrade sina barn till kristna.
Vid tiden för Konstantin hade den kristna kyrkan alltså vuxit till ett stort parti, som visserligen inte omfattade de fattiga som myten säger, men inte heller de rika som Eriksson låter ana – utan snarare den strävsamma medelklassen, sådana som snickarmästare Jesus själv.
Vidare är Erikssons bild av kyrkan efter Konstantin märkligt konfliktlös. I själva verket pågick tuffa strider mellan olika fraktioner av vilka många var starkt statsfientliga. Den romerska staten tog givetvis parti i dessa strider och gynnade de statsvänliga med pengar och jagade de statsfientliga med våld. Så sent som på 600-talet fanns en stark antistatlig falang som dominerade Egypten och gjorde det lätt för islam att erövra landet. De kristna där ansåg helt enkelt att islam stod närmare dem än vad statskyrkan gjorde.
Gamla tiders auktoritära höger föreställde sig gärna att folk gjorde som de gjorde för att de var lättledda och dumma. Modern folkrörelseforskning har visat att folk för det mesta är rationella – även om rationaliteten sällan räcker fullt ut vare sig hos vanligt folk eller hos affärsmän och politiker. Så var det även med kristendomens uppkomst och spridning.
Jan Wiklund
