I Finland är det Arbets- och näringsministeriet som ansvarar för integreringen av invandrare. På ministeriets hemsida redogör man för de övergripande målen med integrationspolitiken idag: ”Prioriteringar i integrationspolitiken är bland annat att stödja invandrarnas känsla av samhörighet i samhället och en dubbelriktad integration, stödja invandrarfamiljer samt att främja sysselsättningen för vuxna invandrare, speciellt genom att undervisningen i finska och i svenska utvecklas.”

Invandrarbegreppet skall naturligtvis förstås brett – det inbegriper såväl arbetskraftsinvandring, utbytesstuderande som asylsökande och kvotflyktingar. Självklart är att dessa grupper har olika förutsättningar för att lyckas med integreringen. Klart är dock också att det finns gemensamma nämnare för en lyckad integrationspolitik. Den första målsättningen som nämns är att stödja känslan av samhörighet i samhället. Samhörighet i samhället måste väl betyda att känna sig delaktig, att kunna ta del av samma samhälleliga aktiviteter som alla andra och att omkring sig ha kontaktytor till det samhälle man ska bli delaktig i.

Jag tänker, som jag brukar, i första hand på invandrare med uppehållstillstånd på humanitär grund, och ställer mig i ljuset av de klara målsättningar som ministeriet proklamerar minst sagt frågande till en rad praktiska arrangemang under den avgörande första tiden i landet för dessa människor. Här tänker jag ta upp två huvudbryn: boendet och banken.

Först boendet: Den primära boendeformen för asylsökande och de som fått olika former av uppehållstillstånd är boende på mottagningscentraler. Mottagningscentraler finns utplacerade runtom i Finland, sällan dock på centralorter eller i centrum. Dels har man använt sig av gamla institutioner anpassade för att inhysa folk och byggt om dem till mottagningscentraler. Dels har man på vissa orter sett en möjlighet att utnyttja tomma kommunala lägenheter som mottagningscentraler. Boendet ordnas alltså på ställen där vi inte vill bo.

Eftersom centralerna inte sällan ligger långt utanför centralorter och större samhällen umgås de boende mest med varandra. De flesta skulle gärna flytta till en stad om de bara kunde. I allt större utsträckning flyttar dessa personer också, frivilligt och utan direkt assistans, till kompisar och bekanta i större städer. Problemet här är att de nyinflyttade sällan har tillgång till egna lägenheter, och att olika former av informellt boende, bostadslöshet och utnyttjande ökar.

Tanken är ju att uppehållstillstånd för dessa människor skall vara en direkt länk till en kommunplats och ett ordnat boende. Alltför ofta känner sig dock invandraren tvungen att ta saken i egna händer. Som sagt leder detta till risker med bostadslöshet, marginalisering och motsatsen till integrering. Det finns mycket att förbättra i boendesystemet, om målen med integrationspolitiken verkligen tas på allvar.

Sedan bankkontot: Utan papper som berättigar till bankkonto är man ingenting i Finland. Man kan inte ens betala en räkning med kontanter på banken, faktiskt. Det är väldigt få arbetsgivare som går med på att betala ut lön i kontanter, så att arbeta kan bli svårt. Att ta emot stöd från staten är också trixigt. Om man har tur har man kanske en kompis man kan lita på som har ett konto.

För att få ett bankkonto måste ens identitet vara klarlagd, och det är den sällan om man är flykting. Om man har flytt till Finland, fått uppehållstillstånd och nytt pass står det ändå i ens handlingar att ens identitet inte har kunnat verifieras. Det här gäller för all framtid, hur länge man än bor i Finland. Hur ska samhörigheten i samhället kunna stärkas bäst för de människor som vet att de kommer att bo i Finland för all framtid, men som ändå inte har något hopp om att få öppna ett eget bankkonto?

Ida Staffans

hoppas verkligen att utredningarna om att ge vissa invandrare id-kort av en ny typ som också berättigar till banktjänster skall ge resultat.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.