Persona lever starkt på teaterscenen

av Carmela Johansson

Persona på Åbo svenska teater är en intensiv upplevelse.  Snygga bilder och videoprojektioner ramar in helheten, men styrkan ligger i skådespelarprestationerna.

Skådespelerskan Elisabeth Vogler har blivit stum, mitt under pågående föreställning. Ingen hittar något fel på henne och det blir sjuksköterskan Almas uppgift att ta hand om fru Vogler. Det är inledningen till Ingmar Bergmans Persona,här i en tolkning av den fria teatergruppen Grus grus teatteri.

Minna Hämäläinen gör en stark tolkning som Elisabeth Vogler. Hennes ögon är intensiva och levande från första stund och under hela den drygt en timme långa föreställningen. Eftersom fru Vogler inte säger något är det istället ögonen som talar och de säger desto mer. Senare blir kommunikationen levande också på andra sätt, men Hämäläinens styrka sitter ändå i detaljerna. Skrattet, en blick, minspelet, huvudvändningarna, allt skapar en fru Vogler som är lagom mystisk. Under föreställningen väcks nyfikenheten kring hennes person, man vill veta mer. Men det finns också en oro över vad som döljer sig under ytan.

Sjuksköterskan Alma verkar först vara en lågmäld karaktär. En tråkig person, som inte gör så mycket väsen av sig. Tystnaden hos fru Vogler gör däremot att det kommer fram nya sidor hos henne. Hon börjar tala och då hon väl börjat kan hon inte sluta. Sofia Molins Alma växer under föreställningens gång. I början känns skådespelandet lite ytligt, men kanske handlar det också om att hon då som Alma följer de regler som samhället satt upp om hur en kvinna ska vara, och därmed spelar en falsk roll. Ju längre föreställningen går desto mera växer och fördjupas Almas karaktär.

Föreställningen förstärks av olika projektioner och bilder. En del scener och speglingar visas enbart som projektioner. Det är ett fungerande komplement men de starkaste scenerna sker ändå i mötet mellan de två huvudkaraktärerna.

Föreställningen kantas av ett starkt symbolspråk och rör vid våra skamliga tankar och vilka förväntningarna kan vara på en kvinna. Ämnen som sex, svek och brist på kärlek är kanske inte lika förbjudna att tala om i dag som då Ingmar Bergmans film Persona kom ut 1966, men helt accepterade är de inte heller. Under föreställningens gång väcks både ens nyfikenhet och rädsla över vad som döljer sig inom karaktärerna. Vem är vem? Ibland går svängarna så snabbt att man undrar om allt egentligen är en illusion. Man ser vad man vill se, utgående från sitt eget liv. Samtidigt är det kanske också det som är meningen, att publiken får göra sin egen tolkning av händelseförloppet.

Grus Grus teatteris uppsättning av Persona är en stark upplevelse. Det är en föreställning som man kanske i normala fall inte skulle få se på en institutionsteater, den erbjuder något utöver den vanliga repertoaren. Det är en konstnärligt intensiv helhet som visar ett brett spektrum av det mänskliga.

Carmela Johansson

Grus grus teatteri: Persona. Spelas på: Åbo svenska teater och Åbo stadsteater. Text: Ingmar Bergman. Regi och bearbetning: Ville Kurki. I rollerna: Minna Hämäläinen och Sofia Molin. Röster: Monica Nyman och Stefan Karlsson. Ljusplanering: Jouni Haavisto. Ljudplanering: Kalle Terästö. Visuell planering, bilder och videon: Virpi Kettu och Ville Kurki. Kläder: Arbetsgruppen samt Ellinor Hellström och Sirpa Lindqvist. Rekvisita: Svante Olsson. Frisyr och smink: Sabina Segerström. Foto: Hanna Koikkalainen och Ville Kurki. Persona är ett samarbete mellan Grus grus teatteri, Åbo svenska teater och Åbo stadsteater. Föreställningar spelas på svenska på Åbo svenska teater och på finska på Åbo stadsteater.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.