Birgitta Boucht
Jag sminkar mig sällan och ägnar inte mycket tid åt att spegla mig. Men varje morgon borstar jag ögonfransarna med mascara. Då är jag tvungen att se mig själv i ögonen, åtminstone för en kort stund.
Idag kom jag ihåg när jag senast verkligen rannsakade mig själv, inte för att bedöma mitt yttre, utan mitt inre. Det var på hemvägen från Lillan efter att jag sett det första offentliga genrepet på Gunilla Hemmings Nazifruar. Jag var så uppfylld av den att jag avböjde allt promenadsällskap, jag ville bara tänka på vad den väckt hos mig.
Hemma satte jag mig ner och skrev mejl till mina vänner:
– Nu har jag sett genrepet på Nazifruar på Lillan. Jag var ganska betänksam när jag gick dit, men det är en skakande föreställning, en fin text och jag tror att alla i publiken tänkte som jag: hurudan skulle jag ha varit, vad skulle jag gjort då och – framför allt – vad gör jag idag? Hur kommer eftervärlden att bedöma vårt sätt att sköta jordklot och mänskor på 2000-talet? Vad kan vi påverka, vad vet vi egentligen? Hur länge kan vi låta bli att känna vårt ansvar?
– Nu är jag hemkommen från Nazifruarna, nästan avsvimmad av en otroligt stark föreställning. Den gick på djupet och under skinnet, i sin vardaglighet, groteskhet, aningslöshet etc. etc. Förfärliga fruar – och hela tiden måste man fråga sig, hur skulle jag själv ha reagerat/varit? Som publik kommer man inte lätt undan.
Skådisarna var otroliga, Åsa Wallenius, Marika Parkkomäki och Pia Runnakko bytte skepnad på en sekund, och också mansrollerna imponerade. Jag tror att hela publiken var överens om att det här är en pjäs som kommer att gå över världen.
– Nu ska jag sluta för jag är så uppskakad efter att ha sett genrepet på Gunilla Hemmings pjäs Nazifruar på Lillan. En stark och skrämmande föreställning. Obarmhärtigt genomlyst text.
– Jag har missat allt här under Hfors festspel, men igår såg jag genrepet av Guja Hemmings Nazifruar. Jag blev rent fysiskt berörd av det vämjeliga som skedde på scenen, allt tigande och ljugande och all faktisk okunskap om vad som skedde. Jag tror alla upplevde detsamma som jag: vad hade man själv gjort, var hade man själv ställt sig i händelseförloppet, vad är solidaritet, med vem, och vad är feghet – och vad gör vi idag, hur kommer eftervärlden att se på oss och våra klyftor mellan rika och fattiga, mellan mänskor som räknas och de som inte räknas? De som får leva och de som dödas.
Nu har pjäsen haft premiär och blivit rejält sågad av kritikerna. Man talar om hejdlösa skratt i publiken, uppskruvade klichéer, hysterisk dörrspringarfars. Under den föreställning jag såg vred vi oss inte av skratt utan av skam över vår historia och vår nutid. Det var uppfordrande att utsättas för, tänkte jag när jag såg mig själv i ögonen idag.
Birgitta Boucht
