Satir, propaganda, upplysning eller underhållning? Konstnärlig destabilisering av invanda tankesätt? Seriemediet flyr lätt undan olika generaliserande kategoriseringar, skriver Ralf Kauranen i sin artikel om politiska serier i en finländsk kontext.
En av höstens nyheter på den finländska seriemarknaden är Wolf Kankares album Miska Pähkinä utgivet av förlaget Suuri Kurpitsa. Serien skildrar en ung människas kamp kring sin könsidentitet i en situation då kroppen och den personliga erfarenheten säger något annat än samhällets normer och tvingande förväntningar. På cirka 80 sidor utmålas genom tunna svarta tuschstreck och stora vita ytor en visuellt harmonisk bild av ambivalensen i en transpersons vardag, dels av stor ångest och sorg, dels av lyckliga ögonblick och blomstring. Beskrivningen hålls på det personliga planet och politisk samhällsanalys och moraliska pekpinnar lyser med sin frånvaro. Och ändå, eller kanske just därför, utgör serien i mitt tycke ett fint exempel på så kallade politiska serier.
Det politiska i Miska Pähkinä beror förstås på att serien, det personliga greppet till trots, skildrar en utsatt minoritet, som i den samtida politiska debatten också har en viss synlighet. Viktigare är kanske ändå att seriens nästan introverta perspektiv, i motsats till en mera tendentiös samhällsengagerad ton, inbjuder läsaren till ett engagemang samtidigt som hon ges ett stort tolkningsutrymme. I stället för politisk propaganda och färdiga svar handlar det om att utnyttja konstens politiska potential till att öppna för dialog och reflektion.
Även om seriemediet i första hand kanske associeras till och läses som underhållning (i dagspressens seriestrippar eller i de populära Disney-serierna), har användningen av serier för andra syften en lika lång historia som mediet självt. Parallellt med ekonomiska och konstnärliga framgångar har serier också gjorts för att undervisa, upplysa, marknadsföra och propagera. Indelningen av serier i underhållande eller konstnärliga, undervisande eller propagerande är konstgjord, på samma sätt som en indelning i upplysande eller propagerande serier är svår att upprätthålla. Serierna flyr undan de alltför generaliserande kategorierna. Vad som för en betraktare är undervisning är för en annan propaganda.
Vidare är undervisningen och propagandan ofta också (avsedd att vara) underhållande. Att reklammakare, sociala rörelser eller politiska grupperingar valt att använda seriemediet i sin kommunikation kan säkert förklaras med att serier ansetts ha ett självklart underhållningsvärde samtidigt som man tilltalats av det bildbaserade berättandets pedagogiska potential.
Politiken som tema
”Politiska serier” är ytterligare en tråd i den här begreppsliga härvan. Allt är förstås politiskt eller kan anses ha en politisk dimension; det gäller också seriemediet och dess enskilda uttryck. I all enkelhet kan även de mest ”opolitiska” eller oengagera(n)de serier ses som politiska, då avsaknaden av engagemang och undvikandet av politik kan läsas som ett befästande av en konservativ ideologi.
Men serierna är också objekt för politiken. Den styrning som kulturpolitiska linjedragningar innebär är endast en aspekt av detta. I och med att serierna traditionellt betraktats som ett medium avsett för en barnpublik har deras innehåll väckt debatt. Den mest omfattande debatten pågick efter andra världskriget, då man i ett flertal länder diskuterade seriernas och speciellt serietidningarnas eventuella skadliga inverkan på de unga läsarna. Också Finlands riksdag såg sig tvungen att delta i debatten, som utöver de fostringsmässiga farhågorna också fick politiska förtecken. Bland annat kunde man (också på Ny Tids sidor) beskriva serierna som ett uttryck för amerikansk imperialism och krigsförberedelse. Senare har exempelvis rasismen i Hergés Tintin i Kongo behandlats i både medier och rättsliga instanser i flera europeiska länder.
Begreppet politiska serier har ändå framförallt aktualiserats i och med förändringar på seriemarknaden och i serieberättandet. Bland annat tack vare framväxten av (själv)biografiska serier – som Art Spiegelmans Maus och Marjane Satrapis Persepolis samt journalistik som Joe Saccos seriereportage från Palestina och det krigshärjade forna Jugoslavien – har seriemediet kommit att ses som en möjlig arena för faktabaserad samhällelig och politisk kommentar. Men också inom ”eskapistiska” genrer såsom superhjälteserierna har politiken utgjort ett tema. Till exempel visar Mervi Miettinens utmärkta doktorsavhandling (2012) om amerikansk populär geopolitik i superhjältesserier hur serierna tampas med den amerikanska politiken efter den 11 september 2001.
Och även om den öppet politiska seriekonsten inte alls är lika synlig i Finland som i Sverige, kan man kanske börja ana en ny form av politiskt engagemang också här. Ville Tietäväinens allvarliga Näkymättömät kädet (2011), som lyfter fram de papperslösa invandrarnas öde i södra Europa, erbjuder en version av engagemanget. En annan trend representeras av samhällskritik – rentav kapitalismkritik – inlindad i en kännspak absurd humor, såsom i Matti Hagelbergs Silvia Regina (2010), Jyrki Nissinens Viihdealus Dreamzone (2010) och Jarno Latva-Nikkolas Ukkometsola (2013).
I politikens tjänst
De föregående exemplen kan inlemmas i en tradition av politisk satir, men seriemediet har också mera direkt stått i politikens och propagandans tjänst allt sedan den finländska seriehistoriens begynnelse. Medborgarorganisationer, sociala rörelser och myndigheter har berikat både seriefloran och sin egen verksamhet med serier vars syfte varit att förmedla olika budskap och forma den läsande publikens världsbild och attityder.
Därför kunde historieskrivningen ha sett annorlunda ut då man 2011 firade hundraårsjubileet för utgivningen av seriealbum i Finland. År 2009 hade det nämligen förflutit 150 år sedan publiceringen av häftet Thomas i Brännby, mera känd under den finska titeln Turmiolan Tommin elämäkerta. Denna serie bestående av åtta bilder försedda med korta beskrivande texter presenterar den sedelärande berättelsen om Thomas, en ordentlig familjefader som uppmuntrad av annat manfolk tar till flaskan, dricker upp sin egendom, våldför sig på sin hustru och slutligen fängslas. Serien utgavs av ett sällskap oroade medborgare som genom skrifter ville sprida nykterhetsrörelsens budskap.
Också idag produceras serier av olika ideella organisationer. Ett slående fenomen är intresset för att ta upp djurrättsfrågor i serieform. Både djurskyddsföreningen Animalia och djurrättsorganisationen Oikeutta eläimille har inom några få år gett ut var sitt seriealbum. Animalias album (Halpaa makkaraa, 2007) presenterar serier från en tävling som efterlyste serier kritiska till industriell djuruppfödning. Tävlingsbidragen varvas med några inbjudna, etablerade tecknares (bland andra Mari Ahokoivu och Kaisa Leka) alster, och albumet utgör en tematiskt enhetlig men kvalitativt ojämn helhet i vilken humor och patos blandas. I det andra albumet – Sikala: Sarjakuvia tehotuotannosta (2010), redigerat av Henna Räsänen – presenterar tolv mer eller mindre erfarna serietecknare sin synpunkt på förhållandet mellan människa och djur. Djurens rätt har legat på den politiska serieagendan i några år och det finns knappast orsak att anta att dess aktualitet skulle minska inom en snar framtid.
Ett exempel på en mera situationsbunden publikation, som därför också blir något av en historisk kuriositet, är albumet Kakkoskierros (2012), som samlade ett antal tecknare bakom presidentvalskandidaten Pekka Haavisto efter att han gått vidare till valets andra omgång. Under en vecka producerades ett album som trycktes i 1 200 exemplar. Albumet hade två syften, dels att i korta humoristiska serier presentera kandidat nummer 2 som det första alternativet, dels att samla medel för kampanjen. Albumets innehåll och det ekonomiska bidraget bildar sammantaget en politisk aktion eller gest genom vilken serieskaparna uttrycker sitt stöd.
Serier och gräsrötter
Ett kapitel för sig i de finländska politiska eller upplysande seriernas historia är utvecklingssamarbetsorganisationen World Comics Finland (på svenska Världens serier). WCF:s verksamhet bygger på tanken att serier både är ett enkelt och ett (kostnads)effektivt sätt att dela med sig av erfarenheter och skapa debatt. Det enda som behövs, enligt föreningens undervisningsmaterial, är papper, penna och eventuellt en kopieringsapparat. Istället för att på traditionellt vis producera serier för olika samarbetspartners runt om i världen har WCF valt en annan väg. Föreningen har undervisat aktivister inom olika områden – hälsa, utbildning, kvinnors rättigheter, barnarbete etc – i att producera sina egna serier, som då också är förankrade i den lokala debatten och i de berörda människornas erfarenhetssfär.
Tanken är helt enkelt att vem som helst som har något att säga kan göra det genom serier. Man har också lanserat begreppet ”gräsrotsserier” för att markera en skillnad mot upplysningsserier och upplysningsarbete i allmänhet, vilket alltid bär på konnotationer av att vara information riktad från bättrevetande (i-lands)aktörer till mindre välinformerade mottagare. Verksamheten som understötts av det finländska utrikesministeriet har bedrivits i Afrika, Asien och Europa och bland annat resulterat i den livskraftiga systerorganisationen World Comics India.
I statens tjänst
Statens roll har varit stor på den finländska seriemarknaden, framför allt genom kulturpolitiken, men också genom finansieringen av andra aktörer inom medborgarsamhället. Som utgivare har offentliga myndigheter däremot varit ganska marginella. Det viktigaste undantaget inföll under andra världskriget, som utgjorde en given kontext för både statligt och privat orkestrerad seriepropaganda i olika länder. De mest kända exemplen är de amerikanska: Captain America som slår Hitler på käften och Stålmannen som säljer statsobligationer.
I Finland stod det så kallade folkförsörjningsministeriet för en imponerande serieutgivning. Ministeriet, som hade ansvar för det ekonomiska livet i det krigstida Finland och kallades ”hemmafrontens högkvarter”, hade en utmanande propagandauppgift i att vinna medborgarnas välvilja för ransoneringen av förnödenheter. Ministeriets informationsbyrå spred dekret och upplysningar genom alla tillgängliga medel, och våren 1941 producerade man på prov serier för att informera om insamlingen av lump. Då försöket bedömdes som lyckat fortsatte man senare med serier mot handeln på svarta börsen. Därefter producerade man under ett och ett halvt års tid varje vecka seriestrippar som informerade den tidningsläsande publiken om bland annat farorna med handel på svarta börsen, pågående insamlingar, vikten av självförsörjning och deltagande i talkoarbeten. Den yttre fienden är endast marginellt närvarande i denna propaganda, som på ett komiskt sätt skulle ge hemmafronten information och skapa en anda av gemenskap.
Rum för olikhet
Även om tyngdpunkten i beskrivningen ovan legat på politiska serier i bemärkelsen serier utgivna av en instans med en politisk agenda (till exempel nykterhetsrörelsen eller en statlig myndighet) är det väl att märka att detta perspektiv är begränsat. Trots att man här kan tala om propagandistiska serier kan den kontroll som utgivaren eller publiceringskontexten utövar över budskapet, seriernas innehåll och retorik, variera stort. Den politik som bedrivs i serierna kan till tilltalssättet vara mer eller mindre styrande, ge mer eller mindre rum för olika tolkningar och reproducera eller ifrågasätta stereotypier och konventionella synsätt i olika grad. En serie som på basis av utgivningskontext kan definieras som propaganda behöver inte nödvändigtvis stå för en bestämd åsikt eller representera en viss retorik.
Men politiska serier behöver inte heller utgå från det politiska fältet, representerat av exempelvis en viss typ av aktör eller agenda. Tendentiöst berättande som erbjuder läsaren färdigtformulerade svar och perspektiv på samhället utgör också endast en slags manifestation av konstens politiska potential. Politisk konst kan också innebära, såsom den holländska kulturforskaren Mieke Bal framfört (t.ex. på seminariet The Ethics of Storytelling: War, Trauma, Vulnerability i Åbo denna höst) en uttrycklig avsaknad av klara, entydiga perspektiv. Konst som inte handlar om politik kan vara politisk i och med att den skapar ett rum för olikhet och motstridiga synpunkter eller destabiliserar både invanda betraktelsesätt och sin egen ståndpunkt. Bristen på svar – och en politisk frågeställning överhuvudtaget – kan tjäna en politik som är öppen för dialog och bejakar pluralism.
Ralf Kauranen
är sociolog vid enheten för
inhemsk litteratur vid Åbo
universitet
