Den tecknade seriens status är satt i förändring. Enligt serietecknaren Ville Ranta, intervjuad på sidorna 10-11 i detta nummer, kan man jämföra seriens ställning just nu med hur romanen ofta avfärdades som underhållning för kvinnor för 200 år sedan. I mitten av 1900-talet sågs serietidningen rentav som skadlig för barn och ungdomar.
Sedan 1800-talets protoserier, de tidiga belgiska mästarna och superhjälteboomen under efterkrigstiden har seriemediet ändå alltid lyckats hitta nya spår, både visuellt och textuellt, och omfattar numera hela skalan från amatörmässiga digitala enrutingar till fullfjädrade tryckta romaner som ställer stora krav på sina läsare.
Denna höst vill Ny Tid uppmärksamma seriekonsten i allmänhet och dess samhällskritiska dimensioner i synnerhet i två temanummer. Detta nummer fokuserar i högre grad på finländska serieskapare, medan vi den 18 oktober ska ta oss an några svenska.
Naturligtvis går det inte att göra en tydlig distinktion mellan politiska och opolitiska serier – det opolitiska är bara det vi uppfattar som normalt och naturligt och bär därmed på starka värderingar under ytan. Men det är också sant att många serier idag har en explicit politisk eller samhällskritisk ambition. Och som vanligt när det kommer till konst är det ofta vänstervärden och -perspektiv som hittar en fruktbar jordmån.
Kanske var det detta som för ett par veckor sedan fick Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att skriva att det ”i skrämmande många konstnärer bor en liten proggmusiker från 70-talet”, med tydlig adress till den blomstrande feministiska seriekonsten. Den serie han hyllar är istället Martin Kellermans populära 15-årsjubilar Rocky, som genom sin avsaknad av världsförbättrarambitioner om 50 år kan bli en klassiker som ger ungdomar ”en inblick i vad det innebar att vara halvung med halvkarriär i halvstora nordeuropeiska städer”, medan deprimerande svartvita serier om kulturministerns klena feminism kommer att vara ”dödare än Napoleon om fem år”.
Kanske är det också sant att det direkt politiska har sina risker. Överlag kan konst lida av att ha en för klar agenda; och som Ralf Kauranen skriver i artikeln på sidorna 6-7 kan en serie bli politiskt verkningsfull just genom att gestalta den sorts mänsklig ambivalens som är så central för konsten. Men samtidigt: Vad spelar det för roll att en kommentar är utdaterad i morgon om den är relevant och träffande idag? Varför skulle framtida klassikerstatus vara ett mål för seriekonstnären då det närmast per definition inte är det för scenkonstnären? Att den explicit politiska seriekonsten lånat ett här-och-nu av teatern är närmast ett kännetecken för den och inte nödvändigtvis en belastning.
I det perspektivet blir det intressant att undersöka seriemediet som ett självständigt språk som skiljer sig från föräldrarna (bildkonsten och litteraturen) och från andra nära släktningar (filmen, i viss mån teatern).
Vi kan säkert se både teknologiska och kulturella faktorer bakom detta språks framgång. Själva seriemediet anpassar sig väl både för den snabba webben (i synnerhet debatterande serier) och för snygga trycksaker (i synnerhet litterära serier). I den mån serierna trängt in i den dagliga politiska debatten har de mutat in en humoristisk nisch som politiker och journalister länge skyggat för. Serien kan tillåta sig att vara ganska opretentiös i och med att den, som Lasse Garoff gestaltar saken på sidorna 8-9, generellt har ett lågt sanningsanspråk. För den korta samhällskritiska serien ställer vi inte samma krav på nyanser och reflektion, eller journalistisk saklighet för den delen. Det är på gott och ont – serier är också ett utmärkt medium för att sprida stereotypa fördomar om utsatta minoriteter. Samtidigt kan det finnas både konstnärligt och politiskt legitima behov av den överlägsna slagkraft den tecknade serien i sina bästa stunder har.
Fredrik Sonck
