Seriekonstnären Ville Ranta har ända sedan han bestämde sig för att livnära sig på serier varit något av en provokatör. Många uppdragsgivare har lockats av hans rykte men fegat ut när Ranta levererat sin serie.
Ny Tid träffar Ville Ranta utanför Helsingfors universitets rymliga och pampiga studentbibliotek Alexandria, i centrum av staden.
– Här har jag aldrig varit förut, säger Ranta.
Nej, inte just i den nya byggnaden – men vid universitetet har Ranta studerat finsk litteratur för lite mer än tio år sedan. Vid den tiden kom han också in i de helsingforsiska seriekretsarna och fick år 2001 ta över efter sin vän Johanna Rojola som serietecknare för tidskriften Libero, som ges ut av Vänsterunga.
– Det var mitt första stadigvarande uppdrag och det var där jag första gången på ett målmedvetet sätt provade på att göra samhälleliga och ställningstagande serier. Det kändes genast helt rätt och väldigt intressant. Min stil var ganska outvecklad då – men jag tycker att jag lyckades göra några rätt viktiga grejer.
Rantas serie censureras
Ranta har sedermera lyckats med konststycket att helt och hållet kunna livnära sig på att skriva, rita och illustrera. Ranta gör både långa serieromaner (se skild text) och kortare serier och karikatyrer, så kallade enrutingar. Vändpunkten i Ville Rantas bana som konstnär kom år 2006 efter att han publicerat serien Muhammed, pelko ja sananvapaus (Muhammed, rädslan och yttrandefriheten) på den uleåborgska kulturtidskriften Kaltios webbplats. Serien är en 5-sidig drömlik berättelse där karaktären Ranta och en maskförsedd Muhammed-karaktär diskuterar rädslor, religion, västerländskt hyckleri och världspolitik – detta som en kommentar till de danska karikatyrerna och de i hög grad orkestrerade upploppen kring bilderna i Mellanöstern. Serien ledde till stor panik både bland Kaltios utgivare och i samhället i stort. Bland annat drog Sampo, Pohjola och Tapiola bort sina annonser från Kaltios webbplats. Bara tanken på att framstå som fientlig gentemot islam vägde tungt: utgivaren Kaltio rf sparkade inom kort chefredaktören Jussi Vilkuna. Hela webbsidan lades ner och när den åter öppnades var serien borttagen.
– Jag kommer nog säkert aldrig att uppleva något sådant på nytt. Det var en ganska skrämmande upplevelse och jag var ovan vid att figurera i offentligheten.
Det hela blev än mer konstigt eftersom så många debattörer inte hade sett serien – den hade ju plockats bort från Kaltio. Och även om flera nätaktivister återpublicerade serien på sina servrar verkade en del tro att Kaltio publicerat de danska Muhammed-teckningarna.
– Det var en diskussion som fördes i blindo. Jag måste försvara mig i olika debatter med människor som inte visste vad jag hade ritat. Det var en verklig moralpanik à la 2006. Och det är ju faktiskt så länge sedan att folk ju inte var på nätet i egentlig mening, de flesta diskuterade inte på webben och det fanns inga sociala medier. Samtalen fördes i papperstidningar, på e-postlistor och på offentliga tillställningar.
Sedermera publicerades serien bland annat i Sarjainfo och idag går den att läsa bland annat på Ville Rantas egen webbplats.
Jakten på nya jobb
Livet efter uppståndelsen vintern 2006, blev också på ett ekonomiskt plan en slags vattendelare för Ranta.
– Kring den tiden kände jag ett behov av att börja om från början. Å ena sidan var jag rätt så känd, och hade ett namn – å andra sidan hade jag svårt att få jobb just för att jag var känd för att vara en konfliktsökande tecknare. Efter uppståndelsen med Muhammed-serien blev Iltasanomat min första uppdragsgivare. Jag lyckades förhandla fram en sida i tidningen, men jag fick jobba där bara ett år. Sedan rationaliserades jag bort – tydligen hade jag förhandlat till mig ett alltför högt arvode.
Efter året på IS tog fackförbundstidningen Journalisten kontakt och upplät en halvsida för Ranta.
– Det var bra, men kändes ändå som en slags inside-tidning. Det skulle ha varit mer spännande att vara på ett mer blåsigt ställe. Där var åtminstone yttrandefriheten garanterad…
Menar du att yttrandefriheten var alltför tryggad…
– Jo! Alltför tryggad. Läsarna gillade mina alster men jag talade liksom till en grupp likasinnade.
Ville Ranta hade i det här skedet av sin karriär vant sig vid att olika tidningar och organisationer tog kontakt just för att de ville att Ranta skulle provocera och ruska om lite. Ryktet efter Muhammed-serien levde kvar. Men många uppdragsgivare hade – efter att de fått se ”beställningsverket” – backat ur och menat att de sen heller inte ville publicera serien.
– När sedan Kirkko ja kaupunki (som ges ut av Helsingfors församlingar) kontaktade mig sade jag först nej. Jag var lite traumatiserad av så många liknande förslag. Men sedan lyckades de ändå locka dit mig.
Hur då?
– Nå, de kom med ganska övertygande löften om att de menar allvar med samarbetet och att de noga övervägt initiativet.
Ranta tackade ja och har sedan 2009 producerat en karikatyrteckning per vecka för den helsingforsiska församlingstidningen. Utgivningstakten är tätare än han någonsin förr varit med om, men den har också garanterat konstnären en viss ekonomisk bas att luta sig tillbaka mot.
– Det har nog varit en verklig erfarenhet och jag har etablerat mig på tidningen, inte minst tack vare en handfull teckningar som väckt stor offentlig uppståndelse. Det är nog ett helt annat arbete än det jag hade på Libero och de första åren på Kaltio – då ens teckningar inte väckte just någon uppståndelse alls bland vanligt folk.
En av de kändaste Ranta-teckningarna i Kirkko ja kaupunki publicerades för knappt två år sedan inför jul. En Timo Soini-aktig julgubbe önskar God jul åt alla vita finländska heterosexuella konservativa. Småsannfinländarna på bilden säger ”skit jul åt er andra” och ”ni borde skjutas och skickas ur landet.”
Ranta säger att han också då han tecknat för små målgrupper försökt ifrågasätta och provocera, trots att han delat många av de värderingar han antagit att läsarna har.
– Det är en helt annan sak att teckna för människor när jag vet att den stora majoriteten inte ser världen på samma sätt som jag.
Den egna tron
Ville Ranta har som en del av sitt konstnärskap behandlat religion – oftast ur ett allmänt filosofiskt eller samhälligt perspektiv, men också ur ett väldigt personligt perspektiv. Det tunna seriealbumet Eräänlaisia rukouksia (Ett slags böner) från 2008-2009 handlar mest om Rantas konfliktfyllda relation till den finländska evangelisk-lutherska kyrkan – som enligt Ranta fjärmat sig från många av kristendomens gamla ideal – men också om den egna tron. Kampen mellan upplysning och tro tecknar Ranta ner så att det kan låta så här.
Gud fick ett namn när den antika (muinainen) människan skrek av förskräckelse inför det konstiga och ofattbara […] När jag föddes döptes jag i vetenskapens, upplysningens och det logiska vettets (järki) namn. Jag förbjöds att tänka att det utanför den synliga verkligheten skulle kunna finnas någonting. Jag fick naturen och mig själv att ha kontroll över. Helt okej. Utom, att jag var den samma eländiga människan från antiken som i förskräckelse skrek efter Gud och jag hade ingen som helst makt över mig själv eller naturen. (översättning MF).
– År 2008 blev religionen väldigt viktig för mig. I viss mån berodde det på att jag på ett privat plan hade en väldigt svår period, men jag har också tidigare varit intresserad av religion. Jag har hållit den nära, men ändå på avstånd.
Hurdan respons har du fått på de serier som behandlar religion?
– Efter Eräänlaisia rukouksia fick jag ganska mycket negativ feedback av människor som hör till den finländska kulturintelligentsian. Man förhåller sig ganska intolerant till religion, speciellt om man försöker blanda in religion i kulturintellektuell konst. I sann 60-talistisk anda vill man att religionen ska hålla sig borta från kulturen, precis som man vill att den ska hålla sig borta från den politiska sfären.
Ranta berättar att han väldigt aktivt måste försvara sig och sina serier. Till all lycka – ur Rantas perspektiv – hade en annan vänstersinnad ung man ur intelligentsian lite tidigare trätt fram och försvarat sin, i hans fall katolska, tro.
– Essäisten Antti Nylén fick gå i första ledet och ta emot de allra hårdaste slagen och jag följde efter och blev bara lite lätt piskad. Antti Nylén var både i sina ordval och i sitt kunnande om tron mycket hårdare än jag. Han hade tänkt mycket mer än jag och var mycket tuffare och hade ordentliga teser som han drämde i bordet. Jag var inte ensam om att offentligt bli korsförhörd om min tro.
Ville Ranta tycker att det under de allra senaste åren också i många liberala kretsar, och till och med bland ateister, går att skönja en lite mer öppen och tillåtande attityd till tro och troende människor.
– Nu finns det också många som inte genast fördömer en – som inte genast kommer farande med alla påvar, kondomförbud, korstågen, kvinnans ställning på 1600-talet – utan som verkar kunna se olika nivåer och skiftningar i religionen.
När intervjun är slut rusar Ville Ranta ut från universitetsbiblioteket Alexandria. Han vill inte missa halv fyrans tåg till Uleåborg. Senare i höst kommer Ranta att bege sig till en seriefestival i Algeriet där han ska tala om självbiografiska serier.
Marcus Floman
Läs också: Uppskattningen för serier fortfarande låg och Då Ville Ranta censurerats
