Då och då har jag anledning att påminna mig själv om ett val jag gjorde för över tjugo år sedan. Jag tror det var livsavgörande. Jag var då strax under trettio och vacklade mellan att börja ta mina anspråk på att börja skriva och bli konstnär på allvar, eller att försöka skapa mig ett mera utåtriktat liv som forskare eller journalist.
En tid hade jag föreställt mig att jag, såsom många andra, skulle kunna göra både och. Men mitt psyke fungerade inte så. Så fort jag började påstå något kom en röst igång i mitt huvud som hindrade alla mindre påstridiga men mera sammansatta och oförutsägbara röster från att komma fram. Det var rentav så att jag kände att helt olika personer framkallades ur mig beroende på vilka röster jag valde att låta göra sig hörda.
I den situationen läste jag C.J.L Almqvists lilla text Skaldens natt. Den var som en uppenbarelse för mig. På ett högromantiskt språk formulerade han på två sidor min belägenhet. Inte bara kände jag igen mig i Almqvists skald – över vilken sömnens duva icke vilade och för vilken konstens form att vara icke tycktes rät – utan också den fråga som i nattens mörker ställdes honom var som riktad till mig.
”Välj!”, hörde skalden en röst viska till hans själ:
Vill du vara stark, så skall du få den starkes lott, vilken är kamp och ingen ro. Med allt ska du ha att strida: ingenting utom dig på jorden skall du finna i lag, utan ständigt skall du vilja fäkta däremot. Och ingenting utom dig på jorden skall finna dig i lag, utan ständigt uppresa sig och kämpa emot dig. Så även inom dig i ditt tänkande och begrundande skall du vara irrande och ditt väsende flyktigt.
Det alternativ skalden erbjuds är att bli ”ett lamm” och låta allt göra med honom som det vill, att stå på intet och stöda sig på intet:
Då skall intet röra dig, och du själv skall äga intet; men du ska få makt med allt.
Du skall ej få makt att äga det, ty du skall intet besitta och på intet stå. Men du skall få den bästa av all makt, som är att leka.
Almqvists skald ber om att få bli ett lamm. Han överger i sitt sinne allt och säger: ”Allt må vara och göra hur det vill. Med mig må de göra såsom det brukas, de må slakta mig. … Jag målar blott.”
Också jag har valt lammets lott, att som författare i mitt förhållande till omvärlden blott måla och låta allt vara och göra hur det vill med mig. Om det nu är ett val, för jag tror inte jag har kunnat något annat. Ifall jag vill leva på djupet skapande, ifall jag ska kunna nå ett sinnestillstånd i vilket något nytt och oväntat ska kunna födas och hållas levande kan jag inte samtidigt vara i färd med att fäkta.
Numera ser jag det rentav som en av mina viktigaste uppgifter som poet. Att vidkännas sårbarheten och vårda mig om den. Att våga visa den i liv och skrivande, och att framhärda med det, också när det missbrukas och ses som svaghet. Jag vill till och med hävda sårbarheten som en etisk hållning, ett sätt att pröva sin omvärld och ifrågasätta den strävan efter yta och styrka som är så genomgående, också i kulturvärlden där alla som kan förväntas vilja framstå som starka, smarta och slagkraftiga.
Att då i stället gå motsatt väg, söka sig i motsatt riktning, mot det mörka och såriga och se just det som värdefullt och livsuppehållande. Som den amerikanska poeten Stanley Kunitz skriver i The Testing-Tree: ”The heart breaks and breaks/ and lives by breaking./ It is necessary to go/ through dark and deeper dark/ and not to turn.” (Hjärtat krossas och krossas/ och lever av att krossas./ Det är nödvändigt att gå/ genom mörker och djupare mörker/ och att inte vända om. Övers. HR)
Henrika Ringbom
är författare
