Inspirerad av den homosexuella mannens blick gör Marianne Backlén nedslag i tiden, rummet och litteraturen.
Under min första vistelse i USA bodde jag tillsammans med min pojkvän Daniel i Rockland County utanför New York City. Vägen till naturparken kring Bear Mountain ringlade sig fram i hisnande vackra landskap mellan den nordamerikanska lövskogens väldiga träd, aldrig för långt ifrån Hudsonfloden som fortsatte ända upp till Kanada. Manhattans skyskrapor var både nära och fjärran, där de skymtade bakom floden när man närmade sig George Washingtonbron. ”I am with you in Rockland”, förkunnade Allen Ginsberg i den berömda diktsviten Howl från 1956, men då visste jag inte att detta upprepade utrop var en ömsint solidaritetsyttring riktad till poetkollegan Carl Solomon, intagen för vård på Rocklands illa beryktade mentalsjukhus. Som 23-åring hade Ginsberg själv varit intagen för psykiatrisk vård, vilket för en homosexuell man på den tiden gick ut på att tvingas ”bota” sig från sin sexuella läggning.
***
Året var 1971, Nixon var president och kriget i Vietnam pågick. Daniels syskon, deras vänner och unga släktingar, var anhängare av counter culture och de läste böcker av Charles Reich, Ken Kesey, Richard Pirsig. Det var självklart att de stödde raslig jämställdhet (trots att de inte hade några svarta vänner) och den amerikanska varianten av Women’s Liberation. Men det fanns en blind fläck i deras radikalism: inställningen till homosexuella. För samtidigt som de bejakade sociala reformer och motsatte sig politiskt förtryck i olika delar av världen, var det acceptabelt att uttrycka ett mer eller mindre öppet förakt gentemot homosexuella, speciellt mot homosexuella män. Det här framgick genom ironiska och spydiga små kommentarer, stereotypa uppfattningar om homosexuella mäns sätt att tala och gestikulera, vilket imiterades på ett sätt som ansågs vara roligt.
På den tiden hade det förhållandevis neutrala och positiva ordet gay ännu inte lanserats. I en julsång sjöng Judy Garland ”make the yuletide gay” och i musikalen West Side Story sjöng flickorna ”I feel pretty and witty and gay”, och här hade adjektivet inga anspelningar på homosexualitet. Men skällsordet faggot var redan i allmänt bruk. ”He’s a faggot”, var ett vanligt, nedlåtande uttryck, ackompanjerat med en liten grimas, ett roat skratt.
Som nittonårig finlandssvensk kvinna var jag dåligt förberedd för det amerikanska samhällets sociala strukturer och Ivy League-arrogans. När vi körde genom Philadelphias svarta slum och försäkrade oss om att bildörrarna var ordentligt låsta, blev jag ganska chockad och tänkte på Sydafrikas apartheid. Om homosexualitet visste jag mycket lite, men i James Baldwins roman Another Country (1962), som mot slutet av 1960-talet blev ett slags kultroman speciellt på finskt håll, förenades ångestladdade skildringar av rasism med förträngd sexualitet, misogyni och självdestruktivitet. Black Panther-aktivisten Eldridge Cleaver kritiserade Baldwins roman i sin berömda essäbok Soul on Ice (1968) och påstod att Baldwins unga svarta romanperson Rufus Scott, en jazztrummis som begår självmord genom att hoppa ner från George Washingtonbron, var en patetisk mes som lät en vit bög förgripa sig på honom och som skamligt nog tog en vit kvinna från sydstaterna till älskarinna, en svart eunuck, som vände andra kinden till i stället för att ansluta sig till de svarta amerikanernas frihetskamp.
***
Det var också i New York som jag för första gången fick se unga homosexuella män församlade i en för mig ganska främmande miljö av designmöbler, -tapeter, -mattor och annan fashionabel inredningsrekvisita, vilket blev en säregen erfarenhet som även i fortsättningen gjorde mig nyfiken på denna i mina ögon väldigt spännande grupp av män. Min pojkväns mor Regina hjälpte förmögna hemmafruar i Rockland County att inreda sina hem i nya bostadsområden som New City och Stony Point och ibland fick jag följa med till Manhattans berömda inredningshus, Decoration & Design. Inför mitt första besök försedde Daniel mig med märkliga råd: Du måste vara medveten om att nästan alla män som arbetar i D&D-byggnaden är bögar och att de kommer att vara mycket ovänliga mot dig ifall du talar med dem.
Det var med stor nyfikenhet som jag följde Regina och hennes kunder in i D&D-byggnadens otaliga utställningshallar. Jag såg välfriserade och starkt sminkade amerikanska kvinnor, som såg ut som miljonärsfruar i sina pälsar och smycken, kräset studera utbudet av möbler, hövligt betjänade av unga män som i mina ögon påminde om vackra sagoprinsar. De såg ut som franska eller italienska modelejon med spännande frisyrer, helt annorlunda än de långhåriga hippiekillarna som jag var så van vid, finlemmade och smala (man gick inte på gym på den tiden). Jag, en ung heterosexuell kvinna som tyckte om att småflirta med män, beslöt att trotsa de goda råden och när Regina inte såg, log jag mot en ung man i snäv blazer och stuprörsjeans, kommenterade kanske glatt: Åh, vilken fin stol, är den dansk? Och fick bara en isande blick till svar.
Ett par år tidigare hade jag läst Marianne Alopaeus Mörkrets kärna (1965), som också blev ett slags kultbok i Finland, men fäste mig inte då vid den korta skildringen av homosexuella män på Café Flore i Paris. När jag i dag läser skildringen, en knapp halv sida lång, slår det mig vilka fina förutsättningar Alopaeus hade haft att skriva en psykologiskt intressant och trovärdig roman med gayteman från 1960-talets Paris. Men jag inser också att det är en skildring av bögar sedda med en heterosexuell kvinnas något nedlåtande blick, trots att hon samtidigt försöker fånga den homosexuella mannens blick:
Och alla dessa små anglosaxiska homofiler på Flores terrass, den ena nättare än den andra. De sitter där iförda tweedblazers med ryttarslits eller flotta italienska sportplagg av mocka, och vrider huvudet efter varje man; blickarna följer värderande eleganta axellinjer och smidiga höfter. (—) Men ibland sitter där någon distingerad gråhårsman, ensam och världsmannamässigt bakåtlutad i korgstolen med händerna på paraplykryckan. I mannens orörlighet en dold spänning, och i de vidöppna ögonen denna glasartade blick, besatt av begäret efter det omöjliga.
***
Hemma i Finland dök ett nytt namn upp i rubrikerna. Mannens smeknamn var Monsieur Mosse, året var fortfarande 1971, när Raimo Urmas Jääskeläinen, frisör till yrket, kom ut och blev Finlands första ”julkimohomo”, öppet homosexuella man. Liten till växten och med sin feminina framtoning skulle han enligt dagens bögvokabulär karakteriseras som en fjolla, fairy queen. Det var vanligt att folk på 70-talet, både unga och gamla, drog på munnen när det blev tal om Monsieur Mosse. Det var lätt att skratta åt honom, att tycka att han var lite löjlig och pinsam i sin kitschiga frisörsalong, omgiven av den tidens finska kändisar. På 70-talet talade man inte om homofobi och man var antagligen illa rustad för en mera djupgående förståelse för homosexualitet, men det fanns säkert personer som kallade Monsieur Mosse för hintti, fikus eller någonting annat nedlåtande. Samtidigt intog han nog en speciell plats på ”nationens skåp” och fann vägen till mångas hjärtan. För i sin älskvärda och lite naiva utstrålning var han ofarlig och harmlös. Han ingick inte i någon folkrörelse så som de amerikanska homosexuella männen som deltog i Stonewall-upproret i New York år 1969, eller dagens politiskt engagerade regnbågsfolk. Han var ganska ensam i sin roll som finländsk bög och festfixare och blev nog grundligt utnyttjad i den rollen.
Monsieur Mosse var sensationstidningen Hymys gunstling, och det lilla som finns att läsa på webben i artiklar från 70-talet är egentligen helt sakligt, till och med sympatiskt skrivet. När Monsieur Mosse gifte sig i Amsterdam med sin pojkvän Pepe, skrev Hymy att hela Amsterdams krets av ”homosexualister” bevittnade de två finländska männens stora dag. Artikeln kommenterade också den juridiska aspekten på giftermålet och beklagade att äktenskapet inte garanterade alla de juridiska rättigheter som hör till ett heterosexuellt äktenskap, så som arvsrätt och änkepension. Under årens lopp försvann Monsieur Mosse ur bilden (i takt med att han förlorade först Pepe och sedan sin egendom förlorade han också sin hälsa och avled i sviterna efter en hjärtoperation år 1992) medan SETA:s roll som nationell människorättsorganisation för sexuella minoriteter blev allt synligare.
***
I dag är 70-talets naiva troskyldighet som bortblåst, vindarna har vänt. I våra dagar kan homofobin vara både öppen och rå, vilket författaren Kaj Korkea-aho konstaterar i sin kolumn (Hbl 14.3.2013): ”Allt tal om näthat fick mig att tänka på hat som jag själv mött under åren. Allt från hur jag är onaturlig och äcklig för att jag är bög till mer extrema saker som att alla bögar gärna får hängas i rep från sina könsorgan på torget i Jakobstad tills de sakta dör.”
Här kommer jag att tänka på det paradoxala i dagens Ryssland, där de nya antigaylagarna legitimerar böghat, samtidigt som president Putin rider och poserar med bar överkropp, på ett sätt som kunde tolkas som homoerotiskt. En Facebook-sida lanserar honom som gayikon. Det som är tabubelagt och undanskuffat dyker ibland upp på de mest överraskande sätt och det är väl just så som vårt undermedvetna fungerar. I de mest högljudda homofobers garderober skramlar ofta många skelett.
1980-talet dominerades av aids, den mystiska sjukdom som presenterades som ett slags cellernas biologiska krig i vår organism. Under en vistelse i New York 1985 förvillade jag mig alltför långt västerut i Greenwich Village och såg bara gaymän omkring mig: än en gång inbillade jag mig att jag bemöttes av enbart fientliga blickar. Jag bodde i ett kvinnokollektiv i Brooklyn och en efter en flyttade mina rumskamrater ut – vår hyresvärd, som bodde i husets bottenvåning, var hivsmittad, och det gick rykten om att myggor kunde överföra smittan. I romanen Timmarna (1998) har Michael Cunningham en både gripande och osentimental skildring av den hivsmittade skinntorra Richard, som begår självmord: ”Hon undrar varför hon inte gråter. Hon ser tofflorna på Richards fötter, himlen som speglar sig i den växande blodpölen”.
***
Under hela 90-talet var den trendiga stadsdelen Chelsea norr om Village med sina konstgallerier, barer och gym ett populärt bostadsområde för gaykillar, men under de senaste tio åren har alltfler ”neo-homofoba heterosexuella”, som inte tvekar att använda skällsordet faggot, erövrat området som nu domineras av en heteronormativ livsstil.
Psykologen Alan Downes har forskat i homosexuella mäns psykiska hälsa i boken The Velvet Rage: Overcoming the Pain of Growing Up Gay In a Straight Man’s World (2005). Han rannsakar myterna kring gay pride och frågar om amerikanska homosexuella män skapat sig en livsstil som ställer helt orimliga krav på dem: att vara evigt unga, sexuellt aktiva och attraktiva. Varför lider så många av depression, självförakt och ensamhet? Barndomens känslor av utanförskap och konservativa föräldrars fördömande inställning följer många livet ut. I en intervju i Guardian konstaterar Downes: ”Vi har allt mera pengar för konsumtion, jämfört med andra befolkningsgrupper äger vi allt dyrare hus, bilar och kläder. Men är vi alls lyckligare?”
Som ensamstående mamma till tre barn kunde jag i början av 2000-talet irriteras av en viss sorts gay- och heterosingel-livsstil präglad av resor, inredningsmani och ett rikt sällskapsliv. Fanns det en liten homofob inom mig, eller var jag bara en trött mamma som avundades andras möjligheter att komma och gå som de ville? Ser jag i dag ett gaypar pyssla med sin lilla knähund i spårvagnen, minns jag Edmund Whites provokativa påstående i romanen The Married Man (2000): ”I ett gaypars liv intar hunden barnets plats”.
***
I dag har det skett ett slags förskjutning i gayförfattares val av tematik och berättarperspektiv. Efter en rad romaner med övergripande gayteman har författarna Edmund White och Alan Hollinghurst övergått till en mera mainstream stil. Whites roman Jack Holmes and His Friend (2012) berättar om redaktören Jack i 60-talets New York med tillfälliga pojkvänner och förälskelse i arbetskollegan Will, en wannabe-författare som är heterosexuell. När Will slutligen bedrar sin fru Alex, som är kultiverad, rolig och självuppoffrande, och börjar delta i sexorgier, känns det som en ganska trist och sunkig avslutning på romanen.
I Alan Hollinghursts debutroman The Swimming-Pool Library (1988) förekommer inte en enda kvinna, alla romanpersonerna är gaymän och handlingen utspelar sig i London sommaren 1983, den sista sommaren före aids. Romanen Främlingens barn (2012) inleds med en skildring av den 16-åriga Daphne och hennes förälskelse i Cecil Valance, som några år senare stupar i första världskriget. Hade Cecil ett förhållande med George, Daphnes bror? Romanen för läsaren in i minnets labyrinter, till öppningen i ett tätt buskage som den unge författaren Paul Bryant hittar när han letar efter huset som var Daphnes barndomshem, och där Cecil skrev sin berömda dikt, ursprungligen tillägnad George.
I Karolina Ramqvists debutroman More Fire (2002) finns en obehaglig scen, i vilken huvudpersonen, en ung svenska på resa i Jamaica, ett av världens mest homofoba länder, råkar höra två svenska gaymän kalla en kypare för ”boy”, varpå hon hämnas genom att anmäla dem för polisen efter att ha sett dem ha sex i mörkret ute på stranden. I Ramqvists senaste roman Alltings början (2012) skildras tonårsflickan Sagas tvångsmässiga förälskelse i den snygga festfixaren Victor Schantz i 90-talets Stockholm. Deras förhållande är anonymt, kravlöst och för tankarna till gaysexet i Edmund Whites böcker. De möts på barer, växlar ordlösa blickar, ”hans blick glider så lätt förbi henne”. Ibland går de till en park, där ”alla bögar raggade upp och satte på varandra på nätterna förr”.
I Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar (2012) blir ”bögcirkeln” på centralstationen den unge Rasmus första möte med Stockholms homosexuella subkultur i början av 1980-talet. Stället, en rund öppning mellan våningarna, beskrivs som ett kraftfält, som universums mittpunkt kring vilken hela världen snurrar. Nyfiken betraktar Rasmus männen som står där och väntar, röker och växlar ordlösa blickar och små nickningar med varandra. Gardell beskriver också bögcirkeln som ett altare, en offerplats, på vilken unga män offras.
I Christer Kihlmans Alla mina söner (1980) demonstrerar Juan, som levt som taxiboy på gatorna i Buenos Aires, hur han raggade kunder i pojkprostitutionens kvarter: ”Han signalerade oavbrutet med hela kroppen, men jag visste att den avgörande signalen utgick från ögonen, den sökande blicken, som var totalt uttryckslös för den oinvigde men häftigt utmanande, innehållsrik, inbjudande, för den som visste och ville detsamma. Det var på den blicken varje affär berodde i denna bransch.”
***
Och på Källskär i Ålands yttersta skärgård, långt borta från världens metropoler, förvandlade den svenska greven Göran Åkerhielm ett alkärr till en oas med marmorstatyer, krocketplan, rosor och cypresser. Stenmurar restes kring huset som skydd mot köld och nyfikna blickar, stenhamnens förebild var det grekiska Piraeus. Än i dag präglas grevens anläggning av ett slags gayestetik. Ett äldre par från Kökar, som jag talar med under min vistelse på Källskär, låter mig förstå att allt var ”miki trevligare” före grevens tid. Kökarborna kunde göra utfärder till holmen, sitta på berget och beundra Källskärskannan, dricka kaffe i lugn och ro. Nu står Hermes, gudarnas snabbfotade sändebud, uppe på berget, fångad i ett spänstigt språng, och vaktar infarten till hamnen.
Marianne Backlén
