Peter von Bagh, den finländska filmvärldens grand old man, fyllde 70 år i augusti. Antti Alanen och Olaf Möller tog tillfället i akt och sammanställde festskriften Citizen Peter, en bukett essäer och iakttagelser om ett långt, och i högsta grad pågående, livsverk.
Det var inte för tidigt. Medan Peter von Bagh själv författat en ansenlig del av den filmlitteratur som getts ut i vårt land, är detta den första bok som tar sig an honom. Besynnerlig är denna tidigare lucka, men den lappas nu med besked. Bland skribenterna finns namn som M. A. Numminen, Ralf Långbacka, Kaisa Korhonen, Jarmo Lampela och Hannu Salama (en text från 1971). Kortare hälsningar har lämnats av personligheter som Rosa Liksom, Kaj Chydenius och Tuomari Nurmio. För att inte tala om mästerregissörerna Nicholas Ray och Jean Renoir (varmt vänskapliga vykort från mitten av 70-talet).
I Finland har vi en tendens att se sann storhet först då den erkänts i utlandet. Aki Kaurismäki blev allas Kaurismäki i Cannes. I samband med filmfestivalen i San Francisco tidigare i år, tilldelades von Bagh det prestigefulla Mel Novikoff-priset för sitt allomfattande arbete i och för filmvärlden.
Här hemma är von Bagh för all del välbekant och uppskattad – kanske tagen för given? – som en encyklopedisk filmkännare, ett ordval som dock knappast är tillräckligt för att beskriva en man som på egen hand kan författa en internationell filmhistorik (se Alanens essä). Men han är så mycket mer än det. Den von Bagh som presenteras i Citizen Peter är lika mycket filmhistoriker, -kritiker och -skapare som lärare (professor), festivalarrangör, radio- och tv-personlighet, förläggare (Love Kirjat), 60-talist, kosmopolit och kulturell stöttepelare och drivkraft i största allmänhet. Allt till hundra procent.
Texterna ger intrycket av att von Bagh hållit i trådarna, inte bara för vår filmkultur – genom Filmarkivet, tidningen Filmihullu, filmfestivalen i Sodankylä och så vidare – utan för centrala delar av själva den finska folksjälen. Redan det att han i vår tid kan tala om något sådant som en folksjäl, utan ironi och helt utan släktskap med det så kallat sannfinländska, är anmärkningsvärt.
I sina två essäer visar Olaf Möller hur Finland genomgående varit temat för von Baghs dokumentärfilmer. Inte i första hand det Finland som är eller var, utan det Finland som kunde vara, ett drömt Finland. Det är alltid det vackra som lyfts fram: i de lika vördnadsfulla som oretuscherade porträtten av svunna dagars stormän, däribland Olavi Virta (1972), Tauno Palo (1981) och Tapsa (Rautavaara, 1980); i de närhistoriska nedslagen i åren 1939, 1944 och 1952 (från 1993 respektive 1992 och 1980); i den majestätiska stadsmålningen Helsingfors, för evigt (2008). Listan kunde göras mycket längre.
von Bagh har alltid struntat i vilka ämnen det finns beställning på i samtiden. I fallet Olavi Virta var konsekvenserna brutala: ingen tycktes vilja se den slocknande stjärnan, och regissören fick vänta i sex år innan YLE gick med på ett nytt tv-projekt (en oändlig tid i den omåttligt produktiva von Baghs kalender). Men anklagelserna om respektlöshet och utnyttjande var fullkomligt missriktade. Tvärtom var von Bagh en av de två eller tre första intellektuella som med respekt och kärlek på allvar tog sig an den finska populärkulturen – något bland andra Nurmio, Chydenius och Pekka Laine betonar i sina texter.
Olavi Virta öppnar med tesen: ”Schlagern (iskelmä) är folkets dolda minne.” En vacker idé, inte minst i förhållande till det genomgående bruket av finsk schlager i von Baghs kollagefilmer. Och kollaget, den teknik han odlat och renodlat i sin essäistiska dokumentarism sedan tidigt 70-tal, är för von Bagh just studier i (det kollektiva) minnet. Filmkollaget som minnesrepresentation är också ämnet för hans doktorsavhandling Peili jolla oli muisti (”Spegeln som hade ett minne”, 2002).
”I brist på egen begåvning använder jag mig av andras material”, sammanfattade von Bagh sitt filmskapande i samband med en förevisning tidigare i höst. Men som Möller uttrycker saken skulle mycket av det bortglömda filmmaterial som skimrar i von Baghs kollagefilmer knappast vara uthärdligt att se på i sitt ursprungliga sammanhang.
En generös humorist
Till de mest fascinerande avsnitten i boken hör Jouko Aaltonens beskrivning av arbetsprocessen bakom kollagefilmerna: hur ett gränslöst material av film, musik, målningar och litteratur, hopsamlat med intuition och vaga tematiska riktlinjer, sorteras och blandas, vänds och vrids, klipps och klistras, tills där plötsligt – i regel i sista minuten före sändning – står en levande helhet. Något nedskrivet manus finns aldrig med i bilden: von Bagh ser målet i andanom.
Också Citizen Peter är ett slags kollage. De enskilda texterna tecknar tillsammans en bild av människan och konstnären von Bagh, trots, eller kanske tack vare, att de inte alls tycks ha redigerats med tanke på helheten. Ämnesvalen är visserligen väl åtskilda, och läsningen blir inte långtråkig – men upprepningarna är många. Då det rör sig om faktauppgifter kunde några samordnande strykningar ha suttit bra (liksom en noggrannare korrekturläsning). Och helt ekonomiskt är det väl inte att en avsevärd del av boken finns i två exemplar: på engelska, tyska eller franska samt i finsk översättning.
Men vad de personliga intrycken beträffar får upprepningarna ett slags induktiv övertygelsekraft. Uppenbart oberoende av varandra säger de många rösterna samma sak om festobjektet: von Bagh är en stor humorist med gränslös arbetskapacitet och en omåttlig kunskap som han generöst delar med sig av, liksom han lånar ut filmer och böcker ur sina sagolika samlingar. Han är blygsam, uppskattande och uppmuntrande, men bergfast i sin vision, immun mot påverkan han inte önskar ta emot. Särskilt vackra och underhållande är Lauri Timonens anekdoter om sin ”lärare och mästare”.
Citizen Peter inspirerar. von Bagh visar ett exempel som går tvärt emot mycket i vår tidsanda. Där Guggenheim slår fast att den enda adress som duger är den absoluta paradplatsen i Helsingfors centrum, leder von Bagh sommar efter sommar världens bästa filmfestival i en lappländsk håla, varje år med nya publikrekord. Och som svar på den rådande specialiseringsfixeringen, visar han att det inte finns djup utan bredd, att verklig expertis inte finns utan bildning.
Han leve!
Viktor Granö
Antti Alanen och Olaf Möller (red): Citizen Peter. Like, 2013.
