När du läser det här har Sveriges största litterära mingel, Bok-och biblioteksmässan i Göteborg, nyligen slagit igen dörrarna för i år och Helsingfors dito står i startgroparna. Dessa offentliga mötesplatser i litteraturens namn växer sig allt större för varje år. I allt högre utsträckning blir författarna celebriteter och varumärken, som förväntas sälja sig själva och sin ”produkt” för att maximera respektive förlags vinst. Det talas allt mindre om litteraturen som Littertur, som konst, magiska världar och nya upptäckter.
Visserligen är det inget nytt i att dagens författare förväntas nätverka – 1700-talet hade sina litterära salonger. Däremot räcker det idag inte med att skriva, fantisera, fundera och bilda sig. Det ska också bloggas, twittras, instagramas och varför inte gärna skrivas en bok utifrån detta, om sitt liv i sociala medier, och mellan varven gås på cocktailpartys och premiärer. Nåde den författare som inte ställer upp på att saluföra sig själv. Då blir det inte många böcker utgivna – oavsett format eller förlag. Att vilja vara för sig själv uppfattas som underligt och säljer definitivt inga böcker. Nu gäller det här inte enbart författare och andra som jobbar inom konstnärliga yrken, det samma gäller inom de flesta yrkesgrupper.
Ett eget arbetsrum med stängda dörrar där man i lugn och ro får göra sitt jobb uppfattas idag som förlegat och i värsta fall olönsamt, men är nödvändigt och betydligt mer effektivt för en reflekterande och inåtvänd personlighet. Vissa störs inte av ljud från andra eller av brainstorming i grupp i öppna kontorlandskap – tvärtom ökar det deras kreativitet. Det vi talar om här är det extroverta kontra det introverta idealet, för att använda Susan Cains begrepp i boken Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. Det extroverta idealet dominerar idag, åtminstone i västvärlden. Detta innebär att introverta personlighetstyper inte kommer till sin rätt vare sig i skolan eller i arbetslivet. Cains ifrågasätter dagens arbetskultur som ständigt och ensidigt efterlyser ”kreativia, flexibla, utåtriktade teamplayers”.
Över en tredjedel av den amerikanska befolkningen har en introvert personlighet, menar Cain. De reflekterar mer innan de talar, fokuserar på en sak åt gången, är mer lyhörda. Extroverta personligheter kan hålla fler bollar i luften samtidigt, är rastlösa, associerar snabbare, talar ofta fort, inleder gärna samtal med okända personer, tar risker och vill ha en fullspäckad kalender. Först ut med uppdelningen var Carl Gustav Jung. Enligt honom – och här sätter han fingret på något grundläggande – ligger skillnaden i frågan om vad som ger dig energi. Söker du ofta andras sällskap eller vill du vara för dig själv? Som Cain visar är introverta överrepresenterade i yrken som kräver ensamhet och tålamod – författare, musiker, arkivarier och långtradarchaufförer. En introvert personlighet ska inte heller förväxlas med ett bristande intresse för andra. Introverta kan trivas precis lika bra i sociala situationer som extroverta, men de blir snabbare trötta av dem och behöver lång återhämtningstid.
Cain besöker universitet, konferenser och företag. Hon talar med introverta historiker, psykologer, studenter och företagare på Manhattan om hur de uppfattar sin livssituation. Flera vittnar om hur de lärt sig att spela sällskapliga, och hur de övar sig och nästan gör våld mot sig själva för att försöka trivas i strålkastarljuset.
Det extroverta idealet växte fram i det tidiga 1900-talets USA, i och med att urbaniseringen ledde till en allt tuffare abetsmarknad, där det blev nödvändigt att hävda sig och sticka ut för att få jobb, samtidigt som filmindustrin skapade ett ideal av utåtriktade filmstjärnor, påpekar Cain. I dagens värld skulle man kunna tro att internet och sociala medier är lika välkommet för introverta som isoleringsceller för extroverta. Ändå förhåller det sig precis tvärtom, påpekar Cain – de sociala medierna är en välsignelse för inåtvända. De är nämligen motsatsen till minglet på en bokmässa eller ett cocktailparty: det går att tala till punkt, det sker i skrift och man talar och lyssnar när det passar en – inte när det förväntas.
Cains största förtjänst är att hon lyfter fram och pekar på att både extroverta och introverta personer behövs och måste få komma till sin rätt och ges utrymme – den entusiastiske visionären som drar igång projekt och den reflekterande forskaren som avslutar dem. Eller, för att romanen ska bli skriven behövs det egen tid, stängda dörrar, lugn och ro men för att nå ut behövs det nog ett och annat möte med läsarna, gärna i form av fördjupade samtal och reflektioner, som man till exempel kan få uppleva på små bokmässor, bokbloggar och inom litteraturcirklar.
Ylva Larsdotter
Susan Cain: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. Översättning: Bitte Wallin. Natur & Kultur, 2013.
