I två föreställningar har Blaue Frau gett liv åt serier på teaterscenen. Ny Tid inbjöd Sonja Ahlfors och Joanna Wingren att ge sin syn på processen.
När vi började jobba med vår teatergrupp Blaue Frau var en av de drivande orsakerna att vi ville se kvinnor på teaterscenen som vi kunde känna igen oss i. Den teater som gjordes i Svenskfinland kändes (och känns) minst sagt konservativ ur ett genus-, queer- och normkritiskt perspektiv. Mycket av det vi i Blaue Frau gjorde kom därför ur ett ”inte”. Vi vill INTE vara objekt. Vi vill INTE vara endast en funktion, vi vill INTE vara offer. Det var både lätt och svårt att hitta intressanta kvinnoroller i de texter vi läste och drömde om att sätta upp. Lätt därför att mycket verkade intressant på pappret, svårt därför att överföringen till teaterscenen var betydligt svårare än förväntat. Teatern verkar suga åt sej tunna bilder av både män och kvinnor. Det som känns intressant i en bok, i en pjäs, i en dikt blir inte nödvändigtvis intressant på scenen. Tvärtom, det blir ofta förutsägbart och ytligt på teaterscenen. Vi ville verkligen INTE vara förutsägbara och ytliga.
När vi läste Nina Hemmingsson för första gången började vi gapskratta. Joanna gav boken åt Sonja, och Sonja skrattade speciellt mycket åt seriestrippen ”tå-tricket”. Joanna skrattade mest åt de snuskiga tanterna. Det hela var festligt eftersom kvinnorna i serierna var vulgära och sköra på en och samma gång, de var både elaka och utsatta, hungrande efter kärlek men ointresserade av ”normala” relationer. Det fanns så mycket dubbla budskap, så mycket sanning i både texterna och bilderna, så många lager och så mycket djup. Att överföra detta till en teaterscen kändes verkligen som ett våghalsigt projekt. Vi var rädda för att texterna skulle falla platt och att dubbelheten, den som vi längtade efter på teaterscenen, skulle försvinna. Det att en kvinna kan vara både och, offer och förövare, kåt och frigid, arg och ledsen, det kändes stort, det kändes som att vi var tvungna att prova.
Samtidigt som vi började arbeta med Jag är din flickvän nu (2008) såddes fröet till att sluta tänka i INTE-termer. Först några år senare formulerade vi det tydligare för oss själva: Blaue Frau är inte en antites, Blaue Frau är en tes, men arbetet med Hemmingssons serier var definitivt ett viktigt steg på vägen. När vi repeterade Jag är din Flickvän nu hade vi i början svårigheter att veta HUR vi skulle spela dessa karaktärer. Vi hade inte rollmodeller för dem. Vi visste inte om de skulle vara blyga eller arga, vackra eller fula. När vi sedan kom på det, att vi inte behövde tänka så polariserat, att det fula var vackert och vice versa föddes tre gapiga, arga, tysta, glada, ledsna, fina och fula personer på scenen. Vi hittade karaktärer som kunde säga precis vad som helst, som kunde skrika eller viska, skratta eller gråta och framför allt tuta ut sina åsikter oberoende av vad publiken tyckte. Det var oerhört befriande. Att jobba med det vulgära, det fula och gapiga på teaterscenen är verkligen inte lätt och vi tror att det är speciellt svårt då en är kvinna. Det är svårt eftersom vi som unga kvinnliga skådespelare hade få rollmodeller i den här frågan. Det var svårt eftersom vi fick jobba mycket med våra egna fördomar om vad som är äckligt och konstigt, humorlöst och okvinnligt. Hur hårt får en kvinna skrika på teaterscenen, hur länge är det roligt? Det visade sej att i kombination med Nina Hemmingssons texter gick det att skrika väldigt högt. Och väldigt länge. Till och med så högt att hela första raden höll för öronen.
Vi uppfattar att teatern som konstform är oerhört konservativ och att hjulen snurrar långsamt. Det finns få riktiga projekt som strävar efter att förnya teatern. När vi började läsa Hemmingsson öppnades en helt ny värld för oss. Bland de unga serietecknarna som kommer från Sverige är många kvinnor, många är politiskt aktiva och många är, framför allt, fruktansvärt roliga. I Jag är din flickvän nu varvade vi texter av Hemmingsson och Liv Strömquist, även Strömquist öppnade en helt ny värld för oss: politisk, vass feministisk satir som vi hade privilegiet att få framföra, argt, högljutt, obehärskat och kaxigt. Vi vred oss av skratt när vi läste Strömquists serier. Och det var härligt att se publiken vrida sej av skratt när våra argsinta och ömsinta karaktärer framförde dem på teaterscenen.
För oss som trampade på i teaterträsket, där så mycket verkade omöjligt, var serierna lite som att komma hem. De var fräcka, de var orädda, de pratade om saker som intresserade oss. De pratade till oss.
Genom att använda oss av serier och humor kunde vi locka de icke frälsta till teatern. De som vanligtvis inte ser våra föreställningar; de som aldrig skulle drömma om att gå på en feministisk föreställning. De kom, tillsammans med de redan frälsta. Humor kan vara ett vasst och farligt vapen. Tyvärr används humor idag på teatrarna ofta bara för att underhålla. Det blir, tycker vi, lite tråkigt i längden. Varför känns det så farligt att säga något viktigt? Varför görs humor ofta utan lager, utan djup? Ofta får vi höra att publiken längtar efter underhållning. Är det så? I så fall borde vi säkert definiera både begreppet ”publik” och begreppet ”underhållning”.
Det vi vet är att ”underhållning” inte behöver vara intetsägande. Det har vi lärt oss av att läsa Nina Hemmingsson och Liv Strömquist. Humorn kan säga nånting, även om formatet kan vara lättillgängligt, som serier, som humor, så behöver innehållet inte vara lätt eller enkelt.
Sonja Ahlfors och Joanna Wingren
Jag är din flickvän nu (med texter av Nina Hemmingsson och Liv Strömquist, i rollerna Sonja Ahlfors, Henrik Heselius, Marika Parkkomäki, Sara Puljula, Joanna Wingren) gjordes som ett samarbete med Teater Viirus och hade premiär på hösten 2008. Föreställningen turnerade flitigt och spelades bl.a. på Stockholms Stadsteater och på Parkteatern i Stockholm.
Mina Vackra Ögon (med texter av Nina Hemmingsson, i rollerna Sonja Ahlfors, Robert Kock och Joanna Wingren) är Blaue Fraus produktion och den hade premiär i december 2012 på Teater Viirus. Föreställningen har spelat på Pop Up Art House i Helsingfors, den har turnerat i både Sverige och Finland och har bl.a. spelats på Malmö Sommarcen i Malmö 2013.
Båda föreställningarna är regisserade av Anders Larsson.
Läs också:
Blaue Fraus pjäs väckte lusten att skriva dramatik
