Annika Sandlund
Efter en genomgång av vapenförrådet, står beredskapen på agendan. Det visar sig att den är undermålig, men att detta till viss mån, och ironiskt nog, kompenseras av vetskapen att det egentligen inte finns mycket man kan göra. Det visar sig till exempel att det bara finns ett minimalt antal gasmasker eftersom hela lagret har skickats till våra kolleger i Damaskus.
Helt rätt prioritering, men attacken mot Muadhamiya nära Damaskus inträffade kl. 05.00 på morgonen. Förmodligen låg även de som hade gasmasker hemma i sina sängar och sov. Man har trettio sekunder på sig att ta på sig masken, som man alltså lagt under huvudkudden, eller bär med sig i ryggsäcken när man travar runt i flyktinglägret. Sedan gäller det att fly mot vinden.
– Fast oftast blåser det ju in mot Syrien, påpekar en av kollegerna som jobbar vid det flyktingläger som befinner sig mindre än 100 meter från gränsen.
– Jo, nej, då får ni nog ta en annan riktning, säger tränaren.
Och så fortsätter det. Vi lär oss det vi anses behöva veta om senapsgas, som ger skador liknande brännskador på utsatta kroppsdelar ett antal timmar efter exponeringen. Skadorna blir livslånga, men man kan överleva. Nervgasen sarin är lukt- och smaklös och antar vätskeform i normaltemperatur (under 150 grader). Väldigt små mängder, några droppar på stridsspetsen som sedan sprids som ett moln med vinden, räcker för att ta livet av alla i ett kvarter. Det var sarin som användes i Damaskus. Befinner man sig i området tar det mindre än tio minuter att dö en plågsam död när ens organ förlamas.
– Men har man gasmasken på sig och är vid liv ännu tjugo minuter efter attacken så överlever man troligtvis, säger vår tränare hurtigt.
Jag reser mig och tar ännu en kopp te i ett av de små, timglasformade glasen som man dricker te ur i Turkiet. Vetskapen om det absurda i hela övningen pyr inom mig, men liksom de andra är jag för väluppfostrad för att säga något. Vår tränare är en före detta militär och stolt över att han så att säga har bytt sida och nu tränar humanitära hjälparbetare. Antalet barn som uppskattas ha dött i sviterna av den kemiska attacken i Damaskus är 426.
Kollegan bredvid mig är inte lika väluppfostrad. Han skrev sin magisteravhandling om huruvida polisens användning av tårgas vid demonstrationer är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Han försöker styra in diskussionen på det ämnet. Resten av oss himlar med ögonen medan han och tränaren glatt pratar fullständigt förbi varandra.
Den 27 september kom FN med sin resolution om att Syriens kemiska vapen ska förstöras, helst genast, mitt under pågående inbördeskrig. Regimen släpper in personalen som ska förstöra dem med samma beredvillighet som de släppte in vapeninspektörerna. Hotet om militära attacker mot Syrien förbleknar. Inbördeskriget är inne på sitt tredje år, men förstörelsen av vapnen får ta max nio månader.
Hade jag en annan personlighet skulle jag skriva en fars om det hela. Men min kollega – han med tårgasavhandlingen – ber att få avsluta vår övning med ett videoklipp från attacken mot Damaskus. Vi ser ett barn som kvävs till döds. De tio minuterna tar en oändlighet. Och sedan finns det inget mer att tillägga.
Annika Sandlund
jobbar med flyktingfrågor för UNHCR
