– Bildningen är vår viktigaste egendom, säger vår kulturminister i Frankfurt (HS 11.10).
– Marknadens prissättning är den enda oberoende kraft som kan definiera konstens kvalitet, säger Björn Wahlroos (Konstsamfundets årsmagasin 2013).
– Medan vi närmade oss systemkollapsen, lärde sig konstsektorn att tänka och handla enligt problemets [kapitalismens] språk i stället för att söka lösningar.
Det sista citatet är ur den brittiske dramatikern Mark Ravenhills tal på teaterfestivalen i Edinburg. Sök nya vägar när finansieringen av konst är hotad, i stället för att svansa efter med joller om kreativa industrier och businessplaner. Konstens språk måste vara ett annat!
Kapitalismens största kris sedan 1930-talet överskuggar allt. Ekonomin är alltings mått. Varför? För att vi de senaste tjugofem åren låtit oss förföras av den ekonomiska jargongen och börjat tro att där bakom finns värderingar eller livsinnehåll. Men det gör det inte. Wahlroos säger i Konstsamintervjun att ”bolag och samfund i sig inte har moral”, att det ”bara är individer som kan vara moraliska eller omoraliska” och att ”egennyttan är en väsentlig drivkraft”. Rätt, i världen enligt Ayn Rand gäller ju: roffa åt dej och ge fan i resten! Wahlroos slår också fast ”att ordet kultur monopoliserats av dem som inte har annat livsinnehåll”(!). Logiken bakom Konstsamfundets idé att lyfta fram landets klarast lysande oligark som en auktoritet även på kulturens område är krånglig. Övriga grodor i intervjun må vila, men jag lovar: de blir klassiker.
I Eyvind Johnsons roman Strändernas svall frågar Odysseus sin gamle svinaherde Eumaios hur han ser på framtiden, när samtidens mäktiga skövlar och våldför sig på mänskor och resurser: ”Hur drömmer du mänskans metod? Om tusen år?”. Eumaios: ”Då delar de kanske makten, delar brödet lika. Men jag ser inget mål, jag anar bara en riktning. Om tusen år eller tvåtusen eller tretusen kommer kanske mänskans rike”.
Det tutas ut att kulturen är i kris, boken i kris, tidningen och teatern i kris. Hurdan är krisen då? Tänk om Samuel Becketts dystopi i Slutspel plötsligt är verklighet: på ena sidan en minskande publik, på andra sidan minskade anslag. Varför skall vi då spela, kan man fråga, som en röst i Linnea Staras teaterutredning gör.
Det sägs att det spelas för mycket teater, att publiken inte räcker till. Det är ett farligt mantra. Jag håller med om att det spelas för mycket på svenska, samtidigt, i Helsingfors. Men det är en annan sak.
Den ekonomiska krisen snöper fantasin och visioner styrs av försök att tala rätt jargong. Vi har låtit oss lockas mot en andlig kris. Paavo Arhinmäki saluför i Frankfurt vår bildning, men sitter i en regering som säljer ut densamma.
Det sjuder av liv på det svenska kulturfältet i Finland. Staras utredning har puffat en ny våg av samarbeten och utveckling av scenkonsten. Det gäller de fria teatrarna och regionteatrarna, som glädjande aktivt gått in för ökat samarbete. Den stora nationalscenen har sitt självdefinierade uppdrag. Cefisto söker dialog, teaterdagarna i Vasa om en månad blir spännande.
Och: vi skall spela för att teatern redan i sitt ursprung var en mötesplats för helande, ”en helande handling för staden”, som Peter Brook formulerar det:
”När invånarna samlas på en speciell plats under speciella förhållanden för att delta i ett mysteriespel återförenas de spridda samhällslemmarna och en stund av helande återförenar den stora kroppen och varje medlem, återlemmad, hittar sin plats.”
Dan Henriksson
teaterchef, Klockriketeatern
