Varför är serietecknare med högeragenda så sällsynta att de kunde rödlistas? Även om deras icke-existens inte behöver sörjas har frågan emellanåt gjort sig påmind under höstens arbete med Ny Tids två temanummer om seriekonsten och samhällskritiken. I Ny Tid 38/2013 fokuserade vi på finländska serieskapare, medan vi nu vänder blicken mot Sverige. I synnerhet där är vänsterns dominans total då det kommer till nutida explicit politiska serier.
De undantag som ändå finns måste betraktas som specialfall. Ett handlar om rent rasistiska alster, men de diskuteras så gott som aldrig som litteratur eller konst, utan i termer av hatprat och hets (historiskt har deras betydelse däremot varit större, ännu på nittiotalet gav t.ex. Helsingin Sanomat spaltutrymme för Kari Suomalainens serierasism). Ett annat specialfall är serier som driver med det politiska systemet i allmänhet. Folkets Dagblad var, tills upphovsmannen Leif Sjöströms alltför tidiga bortgång häromåret, en finlandssvensk representant för genren när den är som bäst. Den här sortens serier är visserligen explicit politiska i tema, men brukar undvika att själva positionera sig ideologiskt och beskrivs oftast bättre med ”skämt” än med ”satir” som förled. I den mån dagstidningars skämtserier kan spela högern i händerna är det genom att underblåsa en misstro mot politiskt arbete överlag – genren kännetecknas av att politiker och aktivister, oavsett färg, skildras som inkompetenta, cyniska eller knasiga.
Det som ändå helt saknas är serier som ger röst åt den breda borgerliga medelklassen och explicit säger att det är samhällsnyttigt med konsumtion, att vi borde sänka skatterna, att vi behöver mer kärnkraft, fler poliser, färre bidragssnyltare och disciplin i skolan. Serier som med andra ord propagerar för statistiskt vanliga värderingar. Högern har visserligen svårt att göra sig hörd inom konsten överlag, men visst känns det extra omöjligt inom seriemediet? I dagens nordiska kontext är risken stor att också den mest uppriktigt nyliberala eller borgerliga serien skulle läsas ironiskt och missuppfattas som sin motsats.
Anledningarna kan vara flera, men en av dem handlar säkert om det intima sambandet mellan satir, serier och humor (jmf. engelskans ”comic”). För även om det förmodligen är för dogmatiskt att säga att humor alltid måste sparka uppåt, så underlättar vänsterns underifrånperspektiv användningen av humorn som ett politiskt verktyg, och försvårar på motsvarande sätt arbetet för högertecknaren. Inom seriemediet – i synnerhet i det korta format som dominerar satiren – förstärks problematiken dessutom av en formmässig tradition (ett behov?) av schabloner och endimensionella karikatyrer. Sådana kan givetvis vara orättvisa också mot makthavare och privilegierade, men blir lätt direkt obehagliga om de återger invandrare, arbetslösa eller fattiga småbarnsmammor, då de ingår i högerns problembeskrivning. Om högertecknaren odlar sådana bilder systematiskt framstår han snart som en hjärtlös mobbare
En viktig insikt – som kanske blir speciellt tydlig i seriernas värld – är kanske att skrattet har en både omstörtande och förtryckande potential. Kännetecknade för skrattet är att själva reaktionen i hög grad är spontan, omedelbar och oreflekterad, men att den i efterhand, eventuellt, kan tvinga skrattaren till omvärderingar och eftertanke.
På ett rent personligt plan kan det livsförlängande skrattet förstås vara ett helt legitimt självändamål. Men för den svaga eller förtryckta kan skrattet också fungera som ett vapen, en röntgenstråle att genomlysa makten med, medan de mäktiga och liknöjda har lätt att ge humorn en enbart självterapeutisk funktion, vilket i värsta fall gör den till ett skynke som döljer det som är brutet. Lite hårddraget kan man skilja på den sortens skojerier som används för att fly verkligheten och den satir som får oss att se verkligheten, och dess maktstrukturer.
Fredrik Sonck
