Merparten av mitt liv har hon funnits där. När jag var tio tog hennes ensamhet livet av henne. När jag var elva var hon född för att göra mig lycklig. När jag var tretton var hon inte en flicka men än ej en kvinna. När jag fyllde aderton ville hon ha mera. Men något hände. I dag kallar hon mig en hynda, en slyna. Hon säger att jag borde arbeta mera. Att det inte finns några ursäkter i världen.
Britney Spears, Britney, familjärt Brittan. ”Work Bitch är den perfekta låten att lyssna till på gymmet” säger min kompis från Chennai. Kompisen tar sin dagliga paus från arbetet på Google, under vilken hon går till kontorets eget gym och svettas till tonerna av Britneys senaste singel. Sedan jobbar hon mera.
”Fredrik Reinfeldt och Britney Spears har samma lösning på samtidens problem”, skriver Karin Arbsjö i en artikel i Sydsvenskan. Jobba mera satan. Work Bitch är ett ode till slitet, till arbetet för arbetets och kapitalets skull, den enda mening vi känner till, säger Federico Campagna i The Guardian. Från lunchdiscot till nattklubbens ritualiserade ”avslappning”, finns dansen främst till för att få oss att fortsätta bedöma vårt värde i hur produktiva vi är.
När allt är sagt och gjort tror jag att det är få saker som reflekterar vårt undermedvetna lika mycket som Britney Spears. Hon är en projektion av samhällets förändringar. Tack vare sin fullständiga inautenticitet – sin totala förlust av sitt jag, sin kropp, och frukterna av sitt arbete – har Britney formats till just de sanningar som går att säga i en viss tid. Dagens sanning är Work Bitch.
Det genialiska i produkten Britney är att hon lyckats sälja oss det bortom-inautentiska, det så simulerade att gamle Baudrillard skulle rodna, som något som verkligen handlar om henne. Denna skenbara ärlighet är vad som gör henne mäktig.
När Britney var på toppen av sin första våg gav man henne Lucky (om att vara olycklig trots att man har allt). När hon var nere efter sitt totala nervsammanbrott gav man henne Piece of Me (om att alla vill utnyttja henne). Däremellan hade hon genom sångerna vuxit upp med oss. Låttexterna som givits henne konstruerade ett enhetligt narrativ. Britney projiceras som en vanlig människa, hennes livsöde som något vanligt, motgångarna som något som hör livet till.
Faktum är däremot att hon, och vi med henne, har genomlidit åratal av att bli påkissad av överordnade, av djävulsk social press, av en splittrad arbetsmarknad, av förtal, jojobantning och svackande mental hälsa. Precis som vi andra har hon snubblat och gråtit på vägen.
På grund av att Britney verkat så oändligt inkompetent att ta hand om sig själv, att klara av den systematiska pressen, har hon påmint oss om oss själva. På grund av denna likhet har vi lärt oss att tro på vad hon säger.
Men efter femton år av skit står hon här nu, skenbart triumferande, och säger ”Jag klarade mig, och vet du hur? Det enda som krävs är hårt arbete”. Skyll dig själv om det går dåligt. Felet är ditt eget för fan. ”Arbeta”, säger hon, ”arbeta hårdare”.
Om Britney inte skyller på någon annan, vad har vi då för rätt att göra det?
Otso Harju
älskar popmusik och arbete
