Teater Povres lyckade uppdatering av Dantes gudomliga komedi slår rakt i solar plexus på dagens arbetssamhälle, skriver Carita Nyström.
I mitten av livet gick den italienske skalden Dante Alighieri in i en livskris, och där i den mörka skogen tar hans Divina Commedia vid. Den skrevs i början av 1300-talet, och ligger till grund för Erik Holmströms nutidsversion av helvetesvandringen: Den nya gudomliga komedin är en politisk pjäs om dagens arbetsliv. Pjäsen har i Agneta Lindroos regi och med ensemblen på Teater Povre blivit en stark och livfull föreställning som spelas ännu några gånger i november i Wasa Teaters gårdsbyggnad Magasinet.
Pjäsen inleds med Tuuli Heinonens virvlande entré som den högpresterande medelålders Ida. Hon bedyrar oss hur lycklig och lyckad hon är, hur perfekt hennes liv är, tills hon faller ihop och i likhet med Dante går in i en livskris, eller drabbas av utbrändhet, som vi i dag kallar detta alltför vanliga tillstånd. En morgon vill Ida inte alls stiga upp och gå till sitt perfekta jobb och hon frågar sig: ”lever jag?” En fråga hon i pjäsen ofta återkommer till.
För denna arbetsvägran blir Ida straffad. Hon får sin egen Vergilius, Karl-Gunnar (spelad av Dennis Hansson), som ledsagar henne genom helvetets nio kretsar och skärseldens prövningar. Carla Fri spelar både Idas ”sanna” jag och hennes chef. I likhet med de två andra aktörerna spelar hon också en rad andra roller.
Det är fascinerande att följa med hur fyndigt och träffande Dantes helveteskretsar har anpassats till nutidens verklighet. Här straffas man för synder som avhopp från gymnasiet, sol- och semesterdyrkan, systemkritik (till exempel Hannah Arendt) och alltför liten konsumtion! Kronan på verket är Idas slutliga ankomst till paradiset som visar sig vara ett rent helvete – hennes gamla arbetsplats. En sublim ironi.
Den enkla scenografin utgörs av ett schackrutigt golv, svarta stålrörsstolar och en tv-skärm i fonden. Den sistnämnda ger oss diverse information, bland annat citat ur Dantes komedi. Ibland agerar någon av pjäsens många personer via skärmen. Ett lyckat grepp i denna tid av grasserande skärmkommunikation, gränsande till skärmbesatthet.
Trots de snabba kasten mellan de olika rollerna blir både karaktärer och situationer tydliga. Det kräver virtuost skådespeleri, halsbrytande akrobatik och nyanserad mimik. Teater Povre har i sina tidigare uppsättningar använt sig av trestle-masker, vilka används också här, men sparsmakat och effektfullt. Alla tre aktörer står för imponerande prestationer, men Tuuli Heinonens Ida berör, åtminstone mig, allra starkast. Hennes utsatthet, osäkerhet och förtvivlade försök att ”passa in”, kan man lätt identifiera sig med.
Teater Povre är en fri grupp som startades 2007 av Agneta Lindroos. Den nya gudomliga komedin är teatergruppens hittills största satsning och är värd en stor publik. Jag hoppas att gruppen får resurser att turnera söderut – och Hangö teaterträff skulle vara ett utmärkt forum för komedin som slår rakt i solar plexus på dagens arbetssamhälle.
Dante kallade sin helvetes-skärseldsvandring för komedi, trots dess mörka anslag. Också här är komedin bärande modus, men skrattet blir ångestfullt, pjäsens samhällskritik drabbar hårt och gör ont. Den unga publik, som såg föreställningen samtidigt med mig, skrattade mycket, men ofta hade skratten lätt hysteriska övertoner.
Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger
Erik Holmström: Den nya gudomliga komedin. Regi: Agneta Lindroos.
På scenen: Carla Fri, Dennis Hansson, Tuuli Heinonen.
Premiär 26.10. www.teaterpovre.com
