– Jag såg mig inte som svart innan jag flyttade till USA. Det var först utanför Nigeria som jag ”blev” svart, säger Chimamanda Ngozi Adichie som nyligen var i Helsingfors för att lansera den svenska översättningen av sin roman Americanah.
Efter att en ihärdig telefonförsäljare berömt huvudpersonen Ifemelu i Chimamanda Ngozi Adichies fjärde bok, Americanah, för hennes amerikanska uttal bestämmer Ifemelu sig för att det är dags att börja tala den engelska hon växte upp med. Hon har fått nog av att dölja sitt nigerianska ursprung, fejka att hon är någon annan. Istället börjar hon blogga om hur det är att vara svart i USA idag.
– För mig är etnicitet inte en konstruktion utan något i allra högsta grad konkret och politiskt. Och ständigt närvarande. Det samma gäller kön, klass och religion. Att påstå motsatsen är att utöva makt, förminska och osynliggöra. Jag som svart kvinna och du som vit kvinna upplever världen olika, men vi bemöts också olika. Det är fel men det är så vår verklighet ser ut. Det är dessa strukturer och hur de tar sig uttryck i vår vardag som jag vill synliggöra, säger Adichie.
Trettiosjuåriga Adichie betraktas som en av de intressantaste rösterna i den afrikanska samtidslitteraturen. Debuten Lila hibiskus (2003), följer en ung igboflicka åren efter självständigheten. Hon blev ett litterärt världsnamn med En halv gul sol (2006) som utspelar sig i Nigeria under Biafrakriget i slutet av 1960-talet. I novellsamlingen Det där som nästan kväver dig (2009) undersöker Adichie hur det är att vara svart i ett samhälle, där majoriteten är vita – ett tema som går igen i Americanah. Hennes senaste roman sträcker sig över 20 år, tre kontinenter och persongalleriet är rikt och skiftande. Fiktionen gör det möjligt för henne att komma närmare de frågor som bränner till. Historier, karaktärer, språk hittar hon överallt, i möten och i vardagliga situationer.
Jag träffar henne i Helsingfors i samband med bokmässan. Hon är mitt inne i en lanseringsturné i Skandinavien med anledning av de nyligen utkomna översättningarna av Americanah. Hon är ganska trött efter en intensiv morgon där intervjuerna avlöst varandra, och många återstår ännu efter den här. Dagen innan var hon på premiärvisning av filmatiseringen av En halv gul sol (regi Biyi Bandele) på London Filmfestival.
– Jag är nöjd med filmen som helhet men jag måste ändå säga att i det här fallet är boken något bättre, säger hon med ett skratt.
Ras och etnicitet
Det är lätt att tycka om Chimamanda Ngozi Adichie: Hon är välformulerad, analytisk och intensivt närvarande i samtalet.
– Jag såg mig inte som svart innan jag flyttade till USA. Jag var kvinna, dotter, medelklass, igbo, student. Det var först utanför Nigeria som jag ”blev” svart. Det var en märklig upplevelse för det gjorde något med min blick – både i hur jag såg på mig själv och på andra. Jag är intresserad av hur vi konstruerar identiteter men också av vilket värde vi ger dem. Det finns enormt många fördomar och föreställningar kring svarta: vi är mindre intelligenta, lata, har rytmen i blodet. Jag funderar på vad det gör med ett barn att växa upp och höra det. Jag kommer aldrig att glömma när jag skrev en uppsats i engelska på universitet i USA. Det var den bästa i hela klassen. Läraren såg helt perplex ut när det visade sig att det var jag som hade skrivit den. Det är de erfarenheterna av ras, fördomar och hudfärgens betydelse som jag vill skildra i Americanah.
Tycker du att vita undviker att tala om etnicitet och ras?
– Ja, det tycker jag faktiskt. Det handlar om välvillighet, många tror att jag blir sårad. Majoriteten av vita ser inte sig själva som vita och reflekterar inte över hudfärg eller rasism. Men faktum är att det att vara vit, inte bara i Amerika och övriga västvärlden utan i hela världen, innebär en massa privilegier som vita tar för givna.
– Jag har också privilegier. Jag är välutbildad, hade turen att växa upp i ett medelklasshem, klarar mig ekonomiskt och socialt. Det tog mig säkert tio år att inse att jag har klassprivilegier.
Längtan bort och hem
Det är intressant i vår globaliserade värld att fundera kring begrepp som hemma, borta, tillhörighet och utanförskap. Förmiddagen då Ifemelu beslutar sig för att sluta låtsas vara amerikan, är en vändpunkt i romanen och det är också då hennes resa tillbaka till Nigeria börjar.
– Hem är ett väldigt underligt fenomen. Jag tror inte mina vänner i Nigeria funderar så mycket på vad som är hemma och vad som är borta. När jag lämnade Nigeria som 19-åring for jag inte tillbaka på fyra år. Tidvis hade jag en enorm hemlängtan. När jag sedan återvände insåg jag att mycket hade förändrats. Nigeria hade förändrats. Det tog lång tid för mig att acceptera det. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera kring vad som egentligen är hemma. Nu, tio år senare, kan jag säga att Nigeria är hemma. Jag har kommit fram till att hemma för mig är där jag kan vara mig själv, där jag har ett utrymme som är självklart, som jag inte behöver tvivla på. Det Nigeria jag lämnade finns inte längre, bara som ett nostalgiskt minne. Jag är nostalgiberoende, det är därför jag skriver.
Ramberättelsen i Americanah utspelar sig på en afrikansk hårsalong i Princeton, där Ifemelu får sitt hår flätat inför resan hem till Nigeria. Det är viktigt att det görs ordentligt, enligt nigeriansk traditionell modell, vilket kvinnorna på salongen tycker är märkligt. Med det i åtanke blir det svårt att inte tala om Adichies egen frisyr, en slående vacker kreation, ett konstprojekt i sig. I så gott som varje intervju nämns hennes hår och frisyrer. För henne är det en politisk markering men också en hyllning till det nigerianska kulturarvet och kvinnorna.
– I synnerhet för svarta kvinnor är håret är en kraftfull symbol. I dag har jag en traditionell nigeriansk håruppsättning. Min mamma och mormor brukade ha liknande frisyrer på 1960–70-talet. Men min generation har fått höra att vårt naturliga hår är fult och att vi måste göra något åt det. Så vi har plattat, färgat, blekt och satt in löshår. Det gör mig arg! När slutade vi älska vårt hår och började tycka att onaturligt hår är vackrare? Det visar också hur strömlinjeformad och homogen synen på skönhet är. Men det är lätt för mig att säga. Om jag vore en högt uppsatt jurist på Wall Street skulle jag säkert vara tvungen att ha rakt hår, påpekar Adichie.
Var Americanah en bok du behövde skriva?
– Ja, jag var tvungen att gå till botten med dels mitt eget förhållande till USA, och dels skriva om hur dominerande den amerikanska kulturen är. Jag vill inte säga att jag är Ifemelu – hon har ett roligare liv än vad jag har. Min förra roman En halv gul sol var känslomässigt mycket mer krävande. När jag skrev Americanah hade jag roligt, men de var också hårt arbete, berättar Adichie.
Den amerikanska drömmen
Ifemelu har egentligen ett ganska typiskt ”manligt” beteende. Hon är utlevande, ber inte om ursäkt, har olika pojkvänner och älskare.
– Jag är mycket intresserad av könsroller. Många nigerianska kvinnor säger att de inte tycker om Ifemelu, att hon är egoistisk. Men hade hon varit man hade hennes beteende varit helt acceptabelt. Hennes självförtroende blir sämre ju längre hon vistas i USA, men med tiden får hon det bättre ställt socialt och ekonomiskt, samtidigt som hennes självbild ändras i grunden. Jag tror att det är ofrånkomligt när det gäller immigranter, påpekar Adichie.
Ifemelu bär med sig olika bilder och föreställningar om vad Amerika är och inte är, men starkast är ändå hennes ungdomskärlek Obinzes längtan dit. När jag läser Americanah inser jag att Ifemelu och hennes vänner har sett samma amerikanska tv-serier, filmer och läst samma böcker som jag. Vi har liknande föreställningar om det amerikanska livet och den amerikanska drömmen.
Vad är det egentligen med USA och den amerikanska kulturen?
– Egentligen är det löjligt. Om det är någonting som Amerika har lyckats med, är det att skaffa sig kulturell makt över resten av världen – film, litteratur, musik, mode, tv. Och Amerika har lyckats få oss att konsumera det och tycka att det är så bra och fint att vi glömmer vår egen kultur och livsstil. Jag vill uppvärdera den nigeriskanska kulturen. Även om USA:s politiska makt skulle försvinna så skulle den kulturella bestå. Amerika är drömmen för många nigerianer – så var det ju också för mig, säger Adichie.
Titeln Americanah är ett adjektiv och syftar på personer som kommer tillbaka till Nigeria efter en tid i USA och som blivit ”amerikaniserade”, på gott och ont.
– Men Americanah är egentligen inget skällsord utan används för det mesta om en person som skryter med det goda livet i USA och som ser lite ner på Nigeria och sitt ursprung, säger Adichie.
Som bibliotekarie kan jag inte låta bli att undra hur biblioteksväsendet i Nigeria fungerar.
– Jag är mycket intresserad av biblioteksfrågor och av att få fler människor, framförallt unga att läsa. Människor vill läsa böcker men då måste de finnas tillgängliga. Det finns få offentliga bibliotek i Nigeria och de har knappa resuser. Privatskolor och universitet kan ha bra bibliotek, men de är inte öppna för vem som helst. Jag har vänner i Lagos som har öppnat privata bibliotek. Min väninna ordnar bland annat litteraturklubbar för utsatta och fattiga barn och ungdomar. Det är något jag själv skulle kunna tänka mig att göra i framtiden. Bibliotek är oerhört viktiga för samhället, säger Adichie
Vi börjar avrunda och förbereda fotograferingen. Fotografen föreslår att vi ska ta ett foto när hon sitter med sin bok i händerna. Hon avfärdar det hela och kryper istället upp i soffan.
– Förra gången jag var i Finland var det lika kallt och dimmigt. Är det ofta ett sånt här väder? Jag undrar vad det gör med människorna, säger hon.
Ylva Larsdotter
