Nu har jag inte (ännu) läst Den underjordiska moskén men om man får tro recensionen av Leif Salméns bok i Ny Tid 40/2013 så påpekas däri, att även tänkandet om framtiden har sin historia och att denna historia inramas av förväntningar, som den så kallade agrara revolutionen skapade genom att möjliggöra ett överskott. (Ett överskott av mat, får man väl anta.) Så här långt håller jag gärna med. Men sedan följer en sats, som jag vill citera ordagrant för att ingen ska missa poängen: ”Därförinnan var livet ett nu, och inget långt sådant: solitary, poor, nasty brutish and short”, skriver recensenten Clas Zilliacus.

Nutida forskningsresultat, som bland annat bygger på utgrävningar i dagens Turkiet, stöder inte längre denna uppfattning. Före den yngre stenåldern, då jordbruket infördes, levde människorna tvärtom längre än idag. Och inte bara människornas liv utan även deras kroppar var längre. Att härav sluta sig till att allt var bättre då vore säkert förhastat, men någonting var det tydligen i alla fall. Filosofen Hobbes från Malmsbury, gravlagd i Johannes Döparens kyrka i Derbyshire år 1679, får alltså finna sig att ha blivit ställd på huvudet. Och den kända hobbesiska satsen om att livet i ”naturtillståndet” vore ”ensamt, fattigt, obehagligt, djuriskt och kort” är som sagt i behov av revidering. Eller kanske hela idén om ett forntida ”naturtillstånd” är mogen att kastas i historiens skräpkammare?

 

Mikael Böök

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.