M.A. Numminen minns sin vän och kollega Otto Donner, som firas med en minneskonsert i Ekenäs på söndagen.
Första gången jag såg Otto Donner var på jazzklubben Mäyränkolo på Albertsgatan 20 i Helsingfors. Det var ett legendariskt ställe för jam sessions, delvis på grund av att jazzmusikerna kom dit efter sina spelningar och spelade gratis till varandras och publikens stora nöje. Otto spelade trumpet i en sammansättning med Christian Schwindt som trummis, Erik Dannholm som tenorsaxofonist, kanske Esa Katajavuori som pianist och Tapani Tamminen som basist. Det kan också ha varit en annan, kanske större, jamgrupp där musikerna byttes ut under kvällens gång. Året torde ha varit 1961.
En alldeles annan typ av musik representerades av Otto Donners verk Ideogramme för flöjt, klarinett, basun, slagverk och 12 radiomottagare, som fick sitt uruppförande på Musica Nova – festivalen för modern musik – 1962. Instrumentens partier var utskrivna med noter, men radioljuden kom från bärbara mottagare, som delats ut i publiken, och var och en fick fritt välja radiokanal eller byta till en annan under konsertens gång. Musica Nova representerar den klassiska musikens avantgarde. Senare var jag på flera tillställningar där man framförde Otto Donners avantgardistiska kompositioner och helhetskonstupplevelser, så kallade happenings.
Love Records
Otto och jag träffades första gången 1963, i en studio byggd av geniet inom elektronisk musik, Erkki Kurenniemi, i Porthaniabyggnadens källare på Helsingfors Universitet.
Jag hade blivit bekant med Kurenniemi föregående år och var i färd med att förverkliga bakgrundsbanden för mina första elektroniska kompositioner i den lilla studion. Otto anlände dit tillsammans med den svenska kompositören Jan Bark. På grund av den svenska gästen byttes språket naturligtvis till svenska. Jag minns fortfarande hur jag frågade Otto när jag kunde komma över och diskutera musikens avantagarde med honom. Otto svarade: ”Ring mig nån gång. Säkrast är jag hemma på natten. Ring fast klockan fyra.”
Efter det var jag då och då med i Ottos experimentella projekt. Han kom i sin tur gärna med och spelade trumpet då jag gjorde en provsingel med två verk som jag komponerat till texter ur Ludwig Wittgensteins Tractatus. Under slutet av 1960-talet satt både Otto och jag i Ylioppilasteatteris experimentella styrelse, och vi gjorde båda på varsitt håll experiment inom teaterbranschen.
Men redan 1966 hade Otto Donner tillsammans med Atte Blom och Christian Schwindt grundat skivbolaget Love Records. Det var en oerhört modig, snarast våghalsig, handling, eftersom bolagets produktion skiljde sig fullständigt från de andra skivbolagens utbud. Pekka Gronow och jag hade redan då vårt eget bolag Eteenpäin!/Vorvärts! Men vi överlät vår produktion till Love Records på fri leasing under 1970-talets början.
I början av sjuttiotalet tog Otto Donner sig an jobbet som underhållningsdirektör på Rundradion. Under de åren (1970-74) som Otto hade hand om det uppdraget förändrades Yles musikpolitik en hel del. Framför allt ökade inspelningarna och uppförandena av nya kompositioner. Också musikens betydelse som påverkningsredskap fick genom Otto nya dimensioner. Och trots att tidsepoken var starkt vänstersinnad, övergav Otto inte dem som representerade andra ideologier. Populärmusiken fick inte heller något företräde framom övriga stilarter, trots att dess inflytande växte. Otto samarbetade med avdelningen för klassisk musik.
Från Rundradion återvände Otto till Love Records, som hade bra flyt. Bolaget hade i mitten av 1970-talet lyckats förändra Finlands skivutgivningssystem så att också skivor producerade på ideell basis kunde bli kommersiellt framgångsrika. Å andra sidan hade Love hittat en verklig guldgruva då man satsade på rockmusik. Största delen av inkomsterna från produktionen användes för att spela in nya skivor, och här dolde sig en fara som materialiserade sig första gången i och med konkurshotet 1977. För att avvärja hotet delade Otto och jag på uppgifterna: Otto vädjade till kulturellt inställda bidragsgivare, och jag försökte efter bästa förmåga ta hand om fackrörelsen, eftersom jag på den tiden var relativt väl bekant med den. Naturligtvis var de andra Love Recordarna också med i talkoarbetet.
Den gången lyckades vi undvika en konkurs men två år senare lyckades det inte längre, fast konkursen då snarare berodde på politiska passioner än på bristande resurser. Vi skulle ha fått låna pengar med en liten fördröjning, men det ville inte konkursdrivarna vänta på. Enbart upphovsrättsersättningarna skulle så småningom ha inbringat de nödvändiga resurserna, men Love Records tvingades sälja sina upphovsrätter till Warner, som än i dag skor sig på Love Records odödliga popularitet.
Otto Donner lyckades ändå rädda Love-skivornas masterband, så att man 1989 kunde grunda Siboney Oy som fortsatte ge ut skivor. Siboney såldes så sent som för ett par år sedan till Universal, främst på grund av att Love Recordarna hade nått pensionsåldern.
Föreningsentusiast
Otto Donner hade många järn i elden. 1978 var han med och grundade Elävän Musiikin Yhdistys (Föreningen för levande musik, Elmu, som bland annat drev klubben Lepakko, grundade Radio City och i dag driver Nosturi, red. anm.). Mellan 1986 och 1994 var han ordförande för föreningen för kompositörer och lyriker, Elvis, och 2007–2008 innehade han posten på nytt. Däremellan utförde han ett av sina internationellt sett mest betydande uppdrag, som styrelseordförande för Teosto 1994–2006. Eftersom han behärskade flera språk kunde han effektivt driva sin sak i upphovsrättsfrågor – i Frankrike på franska och i Tyskland på tyska. Därefter var det lätt att få med sig nämnda länder under generalforumet, trots att diskussionsspråket var engelska.
Otto Donners stora entusiasm när det gällde föreningsverksamhet framstod för många av hans kompositörsvänner som nästan manisk. Varför kunde en så bred kompositör som Otto inte koncentrera sig på melodiernas och tonernas värld? Otto besvarade en gång frågan genom att fråga mig vem jag kunde föreslå som hans ersättare ifråga om de internationella uppdragen. Nå, inte kunde jag ju komma på någon ”motkandidat”. Förutom språk behärskade Otto de komplicerade upphovsrättsfrågorna, och kunde dessutom förnya dem när tiden så krävde.
Lyckligtvis hann Otto Donner vid sidan av allt annat också förkovra sig i musikens värld. Jag hade beundrat Donner-soundet sedan det tidiga 60-talet. Också på Love Records-skivorna kan man fortfarande höra hans arrangemangshandlag. År 1982 orkestrerade han min serie Kanteletar, som jag gjort för Joensuus mansorkester, en symfoniorkesters stråkar och en rockgrupp. I två sånger fanns atonala tongångar, som var svåra för kören, men för de knepigaste avsnitten hade Otto skrivit hjälpmelodier som sångarna kunde stödja sig mot.
År 1989 hade det gått 100 år sedan Ludwig Wittgensteins födelse, och det måste firas genom att spela in hela Tractatus på skiva, sex sånger. Än en gång ville jag ha Ottos unika stråkarrangemang.
Till två av sångerna arrangerade Otto ett donnerskt stråksound som var som honung för öronen. År 1993 komponerade jag en halvtimmes atonal opera för tenor, bas och en liten kammarorkester. Också nu orkestrerade Otto den och kom dessutom med och instruerade musikerna i Stockholm, där verket Rameaus brorson, fick sitt uruppförande på den internationella filosofikongressen Dialogseminariet. Också i det nordiska tango-oratorium, som uppfördes på Helsingfors festspel 1997, kan man höra Ottos arrangemang. Över hälften av arrangemangen var gjorda av honom. Att inte hela verket orkestrerades av honom hade andra orsaker.
Ännu år 2000 försökte vi få en producent för ett oratorium med namnet Enigma Aeterneum, men det projektet stötte på så stora finansiella problem att det än så länge inte har uppförts.
Free for All
Jag talade alltid finska med Otto. Han behärskade finska alldeles utomordentligt väl, bättre än många som talar det som modersmål. Alltså använde jag svenska bara då det var nordiska gäster närvarande – eller någon gång då Otto och hans fru Ira inbjöd mig att tillbringa kvällen med dem i Ekenäs. Dagen hade då gått i arbetets tecken, antingen i Ottos hemstudio eller på hans skivproducentbolag DER i Ekenäs centrum.
Otto var under hela sitt liv intresserad av tidens strömningar. Han kände till musikens olika stilarter och i hans umgängeskrets fanns många unga människor, som till åldern kunde ha varit hans barnbarn. Otto kom utmärkt överens med ungdomar. Det här syntes också i hans sista långvariga projekt Free for All. Det var en orkester vars sammansättning varierade en del. I den fick varje musiker vara sig själv och också ta sig friheten att tolka sina egna solopartier som de själva ville. Det fanns inga felaktiga ljud. I det avseendet var Free for All på samma gång både en väldigt sextiotalistisk och mycket modern orkester. Ofta slog det Ottos vänner och bekanta att han också här gav andra mycket mer utrymme än sig själv. Även om Otto var en viljestark person, så tycktes han inom konsten koncentrera sig på att hjälpa andra.
M.A.Numminen
Översättning: Janne Wass
Tribute to Otto Donner.
Söndagen den 3 november klockan 16.
Konsert och firande av Otto Donners sista jazzskiva ”And It Happened…”. På scenen: Akademiska Sångföreningens kvartett, Free for All, Juhani Aaltonen Quartet med Johanna Iivanainen. Kulturhuset Karelia, Skillnadsgatan 11, Ekenäs.
