Sitter finlandssvenska författare, kritiker och redaktörer på för många stolar för att kunna vara intellektuellt hederliga i det offentliga samtalet? Den frågan ställde Nya Argus i diskussionen ”Insyltade?” som ordnades under bokmässans sista dag. Trygve Söderling ledde ett samtal med kritikern/författaren Henrik Jansson, författaren Malin Kivelä och författaren/f.d. kulturchefen Tuva Korsström.
Temat är förstås evigt, men bör vädras då och då. Den här gången låg fokus främst på själva recensionsverksamheten och indirekt på dess förutsättningar att generera ”rättvisa” recensioner, vilket också var ett ord som användes vid något tillfälle. Precis som med begrepp som ”litterär kvalitet” är det lätt att tänka sig vad som åsyftas, även om en närmare definition är vansklig. Men kanske handlar det om att texter ska hålla också i eftervärldens ögon (förutom om att kritikern inte ska ha motiv att orättvist skriva upp eller ner).
Nya Argus diskussion var helt klart intressant, men som så ofta tenderade den att äga rum på linjen ”redaktion – kritiker – författare” och inte i triangeln ”författare – kritiker – läsare”. Insiktsfull kritik är säkert viktig för författare, men det finns en benägenhet att reducera den redaktionella rollen till en sorts budbärare mellan kritiker och konstnär. Detta gäller inte bara Nya Argus diskussion utan också många av de samtal jag i egenskap av Ny Tid-redaktör fört med olika konstnärer: Trots att det egentligen är självklart glöms det bort eller förtigs att recensionen ur ett redaktionellt perspektiv primärt publiceras för läsarnas skull.
Redaktören är i den bemärkelsen läsarens ställföreträdare då han bestämmer vad som ska recenseras, av vem, och med vilken textlängd. Det innebär ett enormt ansvar, och god kritik kan förstås vara relevant både för konstnärer och för läsare (oberoende av om dessa tagit del av konstverket i fråga eller inte). Men här tror jag att det är viktigt att inse att ”rättvisa” ur en institutionell synvinkel inte är något självklart ändamål, eftersom läsaren i mötet med den enskilda recensionen ofta är mer intresserad av en stimulerande läsupplevelse än av ”rättvis” kritik.
”Rättvisa” är heller ingen fullständigt självklar utgångspunkt i det redaktionella förarbetet. En påläst och resursstark redaktion har bättre möjligheter att göra en rättvisebedömning än en enskild läsare, men visst handlar det om att skjuta från höften då man fattar publiceringsbeslut eller delar ut recensionsuppdrag av böcker man inte läst till kritiker man inte alltid känner speciellt väl. Mycket lättare, enklare och snabbare går det att bedöma själva recensionen, som en sekundär men självständig text: Verkar den rättvis och insiktsfull? Är den inspirerande eller provocerande? Är den stilistiskt njutbar? Har den här recensenten trovärdighet?
Går man ytterligare ett steg kan man ifrågasätta om ”rättvisa” ens är ett bra ideal. Jenny Kajanus konstaterade i en kolumn i Ny Tid 39/2013 att hennes lärarerfarenhet säger att akademiska, djuplodande och heltäckande texter ”väcker beundran – men också dödstystnad. För att en text ska locka till den ändlösa dialog som i slutändan är kulturkritikens syfte krävs någon form av glapp eller felslut att haka fast i”.
Ur en medial eller institutionell synvinkel verkar det lätt som om den ”engagerande” recensionen alltid kommer att vinna över den ”rättvisa” i det enskilda fallet. Senast här infinner sig en otrevlig känsla av att det existerar ett sluttande plan mot effektsökeri, känslosam populism och – i längden – en marknads- och Facebooksanpassad kritik. Men om man höjer blicken från den enskilda recensionen blir det ändå tydligt att dess lockande potential vilar på att den springer ur en trovärdig, seriös och professionell kontext. Redaktioner har ytterst svårt att garantera att enskilda recensioner inte sjunger falskt, men borde kunna upprätthålla en kultur där recensionsverksamheten som helhet bildar en kör som låter hyfsat, med nödvändiga dissonanser ibland.
Fredrik Sonck
