Åbo stadsteaters uppsättning av kultmusikalen Rocky Horror Show är ett lyckat musikalspektakel, men missar pjäsens seriösa undertexter.
Det är svårt att tillfredsställa ett inbitet Rocky Horror-fan. Pjäsens popularitet är för djupt rotad i den filmatiserade (1975) originalversionen av Londonuppsättningen som hade premiär 1973. Men med bra musik, innovativa lösningar och spelglädje får man mycket förlåtet.
Rocky Horror Show är en camp-musikal i rocktempo om ett ungt par stöpt i puritansk amerikansk 50-talsmodell som hamnar i ett mystiskt slott. Det bebos av Frank-N-Furter (Frank-N-Wursti i Mauri ”Moog” Konttinens översättning) – en flamboyant galen vetenskapsman från planeten Transsexuell, och hans hantlangare, inspirerade av 30- och 40-talens sci-fi- och skräckfilmer. Under en bisarr natt konfronteras paret med 60-talets sexuella revolution, sin egen inställning till ”den andra”, narcissism, homosexualitet, och mycket annat. Våra hjältar tvingas via den sadistiskt sexiga marionettmästaren Frank (i nätstrumpor och korsett) och hans skapelse, den perfekta (och halvnakna) mannen Rocky, gå igenom sitt eget sexuella uppvaknande.
Filmversionen har skapat en subkultur där biopubliken lever i skamlös dialog med karaktärerna. Elementet applicerades till teatern med nylanseringen på Broadway 2000, och fanns med i både ÅST:s version 2002 och Åbo stadsteaters 2013.
Det goda är att man kan ta fasta på show-elementet, det bryter effektivt den fjärde väggen och skapar en intim och inkluderande stämning som öppnar för improvisation. Det negativa är att det lätt reducerar föreställningen till en ytlig, om än rolig och medryckande, show.
Fadd Frank
Åbo stadsteater får tummen upp på många plan. Med scenografi och dräkter har man lyckats bevara den kännspaka andan på samma gång som man gjort föreställningen till sin egen. Många regilösningar fungerar utmärkt, och ensemblen har haft roligt med manuskriptet. Spelglädjen syns och hörs.
Pjäsförfattaren och kompositören Richard O’Briens låtar är i dag klassiker, och teaterorkestern under Ismo Laaksos ledning har gett dem en snygg hårdrocksinspirerad framtoning. Mauri ”Moog” Konttinen har gjort ett gott översättningsjobb – låtarna är inte lätta att få att sitta ledigt på finska. Sångpartierna är uppsättningens starkaste element.
Det oskuldsfulla paret Brad (Stefan Karlsson) och Janet (Reeta Vestman) bär väl upp sina roller. Karlssons fysikalitet bjuder på mycket nöje, medan Vestman är en av uppsättningens bästa sångare. Rollerna ska vara älskvärda karikatyrer och båda skådespelarna har fattat galoppen. Hovmästaren Riff Raff har i Miska Kaukonens tolkning förlorat sin cynism och sadism, men fungerar även hyfsat som pajas. Pjäsens starkaste insats görs av den dominanta Kirsi Tarvainen (som Riff Raffs medkonspiratör Magenta), som får recensenten att fälla en tår under öppningssången Science Fiction. Den artificiellt framställda muskelknutten Rocky görs av den fysiskt imponerande Severi Saarinen, som frammanar bilden av Dudesons Jarppi på stereoider.
Den viktigaste och svåraste länken i Rocky Horror är Frank-N-Furter, rollen som i all evighet ägs av Tim Curry från originalet. Hans version av den manipulerande transvestiten-galne-vetenskapsmannen-utomjordingen-sexaddikten är en popikon. På Åbo stadsteater delas rollen av skådespelaren Lari Halme och dansaren och koreografen Sami Saikkonen. Då jag ser uppsättningen är det Saikkonen i rollen, och tyvärr är det ingen fullträff. Frank-N-Wursti i hans tappning känns stel och fadd. Saikkonen ser visserligen bra ut, men rollen har han inte lyckats få grepp om, och all den melodramatiska, hotfulla, och extroverta karisma som den ska representera lyser med sin frånvaro.
Nyanserna saknas
Tyvärr är det delvis brist på nyanser också i Marika Vapaavuoris regi, trots att den firar triumfer. I programbladet skriver hon att Rocky Horror Show tvingar en teatermakare att lägga analyshatten på hyllan och dras med av ”den vilda, galna historien”. Det är ett misstag. Det smarta manuset är inte bara en galen historia och lovsång till hedonismen, utan också en tids-, kultur-, och sexualskildring. Där finns referenser inte bara till B-filmer och rock n’ roll, utan också till Shakespeare, Eisenstein, Kubrick och Godard. Parallellerna till Stormen eller En midsommarnattsdröm är inte ens svåra att upptäcka. Konsten och sexualiteten som kärl för narcissistiskt självförverkligande eller upplyst frihet är ett genomgående tema och hedonismens både ljusa och mörka sidor utforskas. Frank-N-Furter är visserligen en njutningens martyr, men konsekvensen av hans excesser är allt annat än oproblematisk, liksom även den sexuella revolutionen på 60-talet hade sina mörka sidor. Pjäsen hade 1973 redan den sexuella revolutionen i backspegeln, punkens cynism hade börjat gry i London.
Samtidigt finns här referenser till den tyska cabaretkulturen och den gryende nazismen under början av 30-talet, vi ser vinkarna till Sally Bowles, Brechts Femskillingsopera och Dr Strangelove. Vapaavuoris tolkning är glad och rolig, men på bekostnad av manusets inneboende mörker och tvetydighet. Utan undertexten och utan en nyanserad Frank-N-Wursti faller också slutet, som i originalet är dramatiskt och känsloladdat – i Vapaavuoris version en comic relief. Frank-N-Furter ska vara det plågade, explosiva nav som historien snurrar runt, och om han inte blir det blir det lätt platt fall för alltihop. Tack och lov är resten av uppsättningen så gedigen att den balanserar ut Saikkonens anonymitet, och det är möjligt att Halme bär rollen bättre.
Som show och fräck camp-uppvisning fungerar Åbo stadsteaters Rocky Horror Show utmärkt, och även fansen torde åtminstone ställvis få njutning av uppsättningen. Men den lyckas inte fånga den mångbottnade magi som gjort pjäsen till en klassiker.
Janne Wass
Foto: Nana Simelius
Åbo stadsteater: Rocky Horror Show. Manus och regi: Richard O’Brien. Regi: Marika Vapaavuori. Översättning: Mauri ”Moog” Konttinen. Musikarrangemang och kapellmästare: Ismo Laakso. Scenografi: Jani Uljas. Dräkter: Tuomas Lampinen. Koreografi: Russell Adamson. Ljuddesign: Mika Hiltunen och Jari Tengström. Ljusdesign: Jarmo Esko. I rollerna: Lari Halme/Sami Saikkonen, Reeta Vestman, Stefan Karlsson, Kirsi Tarvainen, Riitta Salminen, Jukka Aaltonen, Severi Saarinen, Miska Kaukonen, Mika Kujala, Sonja Sorvola, Petri Rajala, m.fl.
