Suzanne Osten – före detta konstnärlig ledare för den legendariska teaterscenen Unga Klara – har gett ut sina dagboks-anteckningar under den talande titeln Det allra viktigaste.
Dagboken utgör ett personligt komplement till tidigare dokumentationer av Ostens och Unga Klaras verksamhet och är ett självporträtt av en stor konstnär och aktivist för vilken det konstnärliga alltid går hand i hand med det politiska, skriver Joakim Groth.
”Ett viktigt fritt val – konstnärlig integritet – är på väg att försvinna. Istället har det vuxit fram en ny okultur som stavas cynism och kulturförakt. I ett samhälle där alla är köpare och säljare är det alltid barnen som överges först.”
Under hösten 2008 ville Stockholms stadsteater sanera verksamheten på sin barn- och ungdomsscen Unga Klara, eftersom teaterns ledning betraktade den som alltför olönsam. Det satte igång en händelseutveckling som i praktiken ledde till avvecklingen av Unga Klara som en självständig enhet inom stadsteatern, vilket den varit sedan början av 70-talet. Suzanne Ostens dagbok Det allra viktigaste följer upp detta skeende. Hon har alltsedan starten varit konstnärlig ledare för Unga Klara, hennes briljanta och ofta överraskande uppsättningar (några av dem minns jag bättre än andra: Affären Danton, I lusthuset, Irinas nya liv, Flickan, Mamman och soporna, Besvärliga mänskor) har utgjort teaterns skyltfönster, men en lika stor, om inte större, betydelse (eftersom föreställningar trots allt bleknar bort i takt med mänskors minnen) har Unga Klara haft som föregångare och ideal, såväl vad gäller konkreta arbetsmetoder som barnteaterns konstnärliga ambitioner och kulturella status.
På Unga Klara har produktionerna alltid gjorts på dess målgrupps villkor, med ett konsekvent barnperspektiv och ofta med användning av referensgrupper; samtidigt som det har funnits en övergripande teoretisk ram (Donald Winnicott, Alice Miller, psykoanalys). Repetitionsprocesserna har ofta varit undersökande och experimentella (såsom på 2000-talet det innovativa arbetet med babydrama, teater för barn under ett år, där man velat påvisa att barns sinne för teater finns praktiskt taget från födseln); föreställningarna har för det mesta varit framgångsrika och kritikerrosade. Att Stadsteatern betraktade hela denna verksamhet som alltför kostsam är förstås ett tidens tecken: ”En ny grosshandlarmentalitet skapar teaterns ansikte utåt och inåt. Repertoarläggning styrs av daytrading, och som kvartalskapitalisten justerar sina aktieportföljer tradar teatern med sina publiksiffror. Kvalitet är lika med att ha utsålt. Vi ser samma mönster på allt fler institutionsteatrar. I sin rädsla att misslyckas satsar teatrarna på pjäser publiken redan känner till och säljer dem med ansikten från media. I sina texter lovar teatern garanterad underhållning.”
Oförtröttligt engagerad
Suzanne Osten inte bara personifierar Unga Klara, den framstår nära nog som hennes livsverk (de gånger hon regisserat någon annanstans än på Unga Klara är lätt räknade, två) och Det allra viktigaste utgör en fragmentarisk resa genom hennes vardag under de här åren då Unga Klaras framtid stöttes och blöttes i olika sammanhang. Hon repeterar och undervisar, håller workshops i Palestina och Korea, kämpar för sin teaters existens. Det är en text som liknar sin författare; den är passionerad, spontan, expressionistisk, intellektuellt rastlös, nyfiken; den kan också vara slarvig och ger sig inte alltid tid att vänta på läsaren, som tidvis har all möda att hänga med och förstå vad som döljer sig bakom de lakoniskt återgivna händelserna eller reflektionerna. Den utgör som sådan ett personligt komplement till tidigare dokumentationer av Suzanne Ostens och Unga Klaras verksamhet (till exempel Mina meningar (2002) och Babydrama (2009)) och är allt som allt ett självporträtt i tusch av en stor konstnär och aktivist för vilken det konstnärliga alltid går hand i hand med det politiska och som driver sin sak med oförtröttligt engagemang: ”Vart tog ensembletanken vägen? Var finns den konstnärliga processen? Var är den konstnärliga friheten synlig? Vem vågar tala om konsten och friheten i dag, bland politiker och teaterledningar? Vi är talets hantverkare. Kritik är livslust. Ner med tystnaden! Därför kallar jag alla levande teaterchefer, skådespelare, publik, politiker och samhällsdebattörer till försvar för teaterkonsten!”
Och Unga Klara då? Efter att Stadsteatern i praktiken skiljt sig från sin barn- och ungdomsteater återbildades den som ett aktiebolag. Kulturrådet presenterade en utredning och fastslog att ”Unga Klaras/Suzanne Ostens verksamhet är av stort kulturpolitiskt intresse och konstnärligt värde, såväl nationellt som internationellt”. Namnet Unga Klara och den tidigare scenen Lagret hyrdes av Stadsteatern och de närmast följande årens verksamhet finansierades bland annat genom bidrag från den amerikanska sponsorn Barbro Osher, Allmänna arvsfonden samt Postkod-lotteriets kulturstiftelse. Våren 2013 kom nyheten att Suzanne Osten överlåtit teaterns konstnärliga ledning åt Gustav Deinoff och Farnaz Arbabi från och med sommaren 2014. Frågan om den långsiktiga finansieringen är så vitt jag vet ännu inte löst.
Joakim Groth
Suzanne Osten: Det allra viktigaste. Gidlunds förlag, 2013.
