Föreställningen 33 variationer på ÅST förmedlar en fin stämning och en visuellt tilltalande helhet. Musiken och relationerna mellan de olika rollkaraktärerna hade ändå fått ha en mer framträdande roll, skriver Carmela Johansson.
I föreställningen 33 variationer vill Dr. Katrin Brandt, spelad av Monica Nyman, ta reda på varför Ludwig van Beethoven skrev 33 variationer på Anton Diabellis vals. Det är en berättelse som berättas parallellt med scener ur såväl Brandts eget liv som ur Beethovens.
Föreställningen inleds lite lekfullt och småroligt vilket ökar förväntningarna. Början känns på många sätt som en föreläsning. Kända kompositörer räknas upp, vi får höra mer om Beethoven, medan Brandts eget liv och sjukdom viftas bort och förträngs. Men det väcks ett intresse hos åskådaren – vad har hon för sjukdom egentligen?
Föreställningen väcker tankar och lyfter fram många viktiga frågor om vad som verkligen är viktigt i livet: Vad gör jag för val? Vad prioriterar jag? Vad vill jag hinna göra innan jag dör? När är jag färdig och kan släppa taget om mitt liv?
Något saknas
Själva handlingen i dramat känns ändå lite platt. Det beror säkert delvis på texten att många scener aldrig riktigt tar fart. Trots att det finns mycket bra i föreställningen är det något som saknas. Kärlekshistorien mellan Brandts dotter Klara (Sofia Molin) och sjukskötaren Mikael (Jerry Wahlforss) verkar framför allt i första akten malplacerad. Relationen mellan mor och dotter är intressant och pojkvännen är viktig som ett stöd för Klara. Men parets dejtande känns mest som ett sidospår som inte tillför handlingen särskilt mycket.
Nymans Katrin Brandt känns till en början mest som en berättare. Trots att vi får se henne i samspel med sin dotter får man inget egentligt grepp om henne som person. I andra akten, då sjukdomen blir allt mer påtaglig, får vi se mer av människan Brandt. Det känns som om det finns mycket intressant i hennes karaktär, men mycket av det kommer aldrig fram. Det hade varit intressant att få se mer av relationen eller ickerelationen mellan mor och dotter.
Många gånger är det som om skådespelarna går på rutin. Undantagen är Bror Österlunds Beethoven och Daniela Franzells Gerti Ladenburger. Österlunds intensitet och inlevelse är underbar att se och får en att vilja veta mer om vem Beethoven egentligen var. Franzells roll blir ibland lite sketchartad men har också en tydlighet som många av de andra saknar.
Vackra bilder
Scenografin, ljuset och dräkterna fungerar bra. De gamla föremålen, kandelabrarna och dörrarna i kombination med det varma ljuset, ramar bra in helheten. Även teaterns balkonger används i en del scener och på många sätt är det här en föreställning som passar väl för Åbo Svenska Teaters interiör. Ljuset och röken skapar ibland otroligt vackra bilder som ger föreställningen ett visuellt mervärde.
Scenteknikerna har den här gången fått en mer synlig roll. De är klädda i vitt och spelar både roller och sköter scenutbyten under föreställningen. Det är bra att de vitklädda inte göms undan utan får vara en del av föreställningen.
Musiken kunde gärna ha fått lite mera utrymme i föreställningen. Pianisten Pauli Kari gör ett bra jobb och hans version av Diabellis vals är en njutning, men oftast fungerar musiken mest som en förstärkning av dramat.
Under föreställningens gång ser man ett mönster när det gäller de olika variationerna. Det är intressant att lyssna till hur olika samma musikstycke kan låta. Samtidigt blir det också alltmer klart att det hela handlar om mycket mer än ett musikstycke. På många sätt representerar variationerna också livets upp- och nedgångar.
ÅST:s 33 variationer är en upplevelse och en intressant föreställning. Det finns fortfarande saker att förbättra, men som helhet vävs föreställningen ihop på ett fint sätt.
Carmela Johansson
Foto: Frank Avitia / Flickr
Åbo svenska teater: 33 variationer. Text: Moisés Kaufman. Svensk översättning: Mats Kjelbye. Regi och bearbetning: Bobo Lundén. Scenografi: Erik Salvesen. Dräkter: Maria Lundén. Smink- och frisyrplanering: Sabina Segerström. Ljusplanering: Antti Niitemaa. Ljudplanering: Olli-Pekka Lepovuori. Musik: Ludwig van Beethoven och Anton Diabelli m.fl. Pianist: Pauli Kari. I rollerna: Monica Nyman, Sofia Molin, Jerry Wahlforss, Daniela Franzell, Bror Österlund, Pekka Sonck och Lasse Fagerström. Scenmästare: Anette Fagerström. De vitklädda / teknik på scenen: Anette Fagerström, Niklas Grönholm, Svante Olsson och Sabina Segerström. Bilder och animationer: Bobo Lundén. Projiceringar: Jouni Haavisto.
