Barnprogrammet Bärtil som sänds inom ramen för BUU-klubben på Yle Fem är ett nytt fenomen för mig. De gånger jag har tagit del av fåret Bärtil, Isa Gris, pudeln Pipsa och de andra i gänget har jag mest blivit frustrerad över att livet på landsbygden framställs så slentrianmässigt och stereotypt. Karaktärerna må vara fast förankrade i den finlandssvenska myllan men det blir till slut för mycket ”morjens, morjens” över det hela. Sonen som tillhör programmets målgrupp verkar inte se det som ett problem.
Medier svävar numera mellan olika stolar. Tidningar blir tv, filmkaraktärer blir dockor och arga fåglar finns säkert redan på ett toalettpapper nära dig. Och nu har alltså fåret Bärtil och de andra tagit steget in i fablernas värld mellan hårda pärmar.
I Bärtil och glassbilen av Monica Vikström-Jokela (text) och Johanna Sjöström (bild) återser vi de välbekanta karaktärerna och miljöerna. Det är sommar och glassbilen är på intågande. Men inte får Isa och Bärtil någon glass för det, en landsväg och en allseende mamma ligger i vägen. De bestämmer sig för att bygga en egen glassbil som blir något av en succé i trakten. Snofsiga pudeln Pipsa får både sin köttbulleglass och sin kärlek besvarad, Älgen får uppvakta och allt är frid och fröjd. ”Morjens, morjens” till alla och envar.
Ur ett genusperspektiv lämnar dock berättelsen mycket att önska. Här hade författarna haft utrymme att leka med könsroller, identitet, homosexualitet, etnicitet, men återskapar istället snäva normer för hur pojkar och flickor är och ska vara. Det är synd för Bärtil och hans vänner är populära i Svenskfinland. Förhoppningsvis ges Bärtil och hans vänner möjligheten att blomma i alla färger och riktningar framöver.
Ylva Larsdotter
Monica Vikström-Jokela (text), Johanna Sjöström (bild): Bärtil och glassbilen. Fontana Media, 2013.
