1,6K

Det här är min sista kolumn för Ny Tid, åtminstone på ett tag. Genom årtionden har det varit en gåva att få skriva fritt kring ocensurerade tankegångar, i en tidning som känns som ett intellektuellt hem. Emellanåt kan det göra en alltför ohämmad; min far berättade en gång att texten varit så konstig att han flera gånger måste kolla att det faktiskt var mitt namn som stod på sista raden. Alla tidigare och nuvarande redaktörer förtjänar ett stort tack för tålamod, uppmuntran och proffsig feedback mitt i ombrytningsstressen.

Den här gången vill jag ringa in en känsla av irritation och obehag och försöka förklara den, förhoppningsvis inom den ”missförstå mig rätt” genre som är så kännspak för Ny Tid. Det handlar om att få barn, och att inte få dem, och om att alla livsval inte kan eller bör politiseras.

Först två citat som båda ger mig myror i kroppen.

Nancy Campbell från Tennessee är andlig ledare för en kristen sekt som kallar sig Quiverfull. Hon menar att nutida kvinnor glömt sin av biologin och Gud givna funktion, som är att få så många barn som möjligt. Engelskans woman betyder för Campbell entydigt womb-man, livmodersmänniska. På köpet kommer föga överraskande en tilltro till mannen som försörjare och auktoritet i familjen.

Det är enkelt att med biologiska argument visa att Campbell har fel, kvinnor är ingalunda gjorda för att föda tiotals barn. Barnens antal har begränsats i alla samhällen också långt före de moderna preventivmedlen uppfanns; sätten varierar mellan sexuell avhållsamhet och barnamord. I det för vår art ”naturliga” moderskapet har det alltid varit livsviktigt att inte föda alltför ofta eller vid fel tidpunkt och just därför är vår psykologi så skicklig på att justera dessa val.

Det finns redan skräckberättelser om Quiverfull-kvinnor som nästan dött av alltför många graviditeter och förlossningar. Också bland dem som är djupt och konservativt religiösa, bland dem som vill leva det mest traditionella kvinnoliv som kan tänkas, vill och kan alla kvinnor inte få barn på samma villkor. Kropparna mår olika, lusten att få barn likaså.

Nästa citat  kommer från andra ändan av det politiska fältet. En nyutkommen bok om frivilligt barnlösa recenserades nyligen av Henriette Zorn i Hufvudstadsbladet. Tankegångarna bland vissa av bokens författare är mig bekanta sedan tidigare, vad som förvånade var hur recensenten anammade dem utan kritisk distans. ”I dagens Sverige är det mycket svårt att inte få barn”, lånade recensionen bokens budskap. ”Det finns liksom ingen ursäkt att inte iscensätta eller förverkliga kärnfamiljsnormen. Det finns ett väl utbyggt system som hela samhället samlats sig bakom för att kvinnan ska producera barn: barnomsorg, föräldrapenning, bidrag…”

Resonemanget är tyvärr minst lika haltande som påståendet att kvinnor borde få så många barn som Gud vill. Om det någonsin funnits ett samhälle där mänskor har unika juridiska, moraliska, teknologiska och ekonomiska möjligheter att förbli barnlösa ifall de så önskar så är det förstås dagens Norden. Den som påstår att bidrag till barnfamiljer tvingar alla att bli föräldrar gör identitetspolitik av samhällspolitik. Att ge extra stöd till utsatta grupper betyder faktiskt inte att dessa upphöjs till norm! Tack vare inkomstöverföringarna har vi globalt sett minst barnfattigdom i Norden. Kanske man borde bli uppiggad över att någon lyckas med konststycket att se detta som ett problem.

Intressant nog har de nordiska familjebidragen inte heller utvecklats för att stöda barnskaffning. I stället har de motiverats med arbetsmarknadens intressen och könens jämlikhet. Det stämmer att den nordiska familjepolitiken antagligen bidragit till att flera föräldrar får ett andra eller tredje barn hos oss jämfört med läget i Ryssland, Tyskland eller Italien. Men det var inte den politiska målsättningen.

All empirisk forskning, också från Sverige och Finland, tyder på andra orsaker och följder av frivillig barnlöshet än en kamp med kärnfamiljen som norm. De som inte önskar få barn brukar uppge individuella och psykologiska skäl. Att de inte längtat efter att få egna barn. Att andra saker i livet lockat mera. Att man ängslats för att överföra genetiska sjukdomar. Dåliga relationer till de egna föräldrarna är också en vanlig bakgrundsfaktor.

En del av dem som väljer att inte få barn har upplevt att omgivningen stämplat eller förringat deras val. Men andra har inte stött på några problem alls.

Det finns mänskor som inte vill ha barn på grund av på politiska eller ekologiska orsaker. Men de utgör en blygsam andel av de frivilligt barnlösa.

Beslutet att försöka få barn är inte i första hand ideologiskt.

Kvinnorörelsens stora insikt var att det personliga är politiskt. Och ja, reproduktionspolitik är en del av samhällspolitiken: ger samhället tillgång till sexupplysning, preventivmedel, assisterad befruktning, möjligheter för ensamma kvinnor eller samkönade par att få barn?

Men kanske vissa personliga val är mer politiska än andra? Vad vi konsumerar och äter reflekterar till exempel ofta politiska ställningstaganden. Men beslutet att få barn verkar inte göra det. Det är lite som frågan om vem du förälskar dig i: väldigt sällan följer valet politiska rättesnören.

Kanske det är därför som kvinnoforskningen haft förvånansvärt lite att säga om längtan efter barn (eller längtans frånvaro). Det handlar inte om maktstrukturer.

Däremot handlar det om makt då den europeiska övre medelklassen oftare har råd och ork att skaffa ett tredje eller fjärde barn jämfört med arbetare och vanlig medelklass. Eller då barnlösheten i Sverige just nu minskar bland högre utbildade kvinnor medan den ökar bland de lägre utbildade kvinnorna (en barnlöshet som allra oftast, i nio av tio fall, inte varit önskad.)

Här ligger de i mitt tycke brännande politiska frågorna om barnskaffning. I övrigt verkar både ideologier och föräldraskap må bäst då de hålls tillräckligt långt från varandra.

 

Anna Rotkirch