2,5K

Varifrån kommer vår längtan efter en plats som är hemma? Och vad innebär det för identiteten att växa upp i en global nomadfamilj?
FN-arbetaren Annika Sandlund speglar sina barns identiteter med forskning om att vara ”annorlunda”.

Det är kolmörkt i rummet och jag gissar på att klockan är ungefär tre på natten när jag vaknar av att fyra-åringen står tyst vid sängkanten.

– Sova med dig?! säger hon, i en ton som är mer uppfodrande än frågande.

Jag viker täcket åt sidan och makar på mig. Gör rum åt Amelie medan jag huttrar i kylan som letar sig in mellan benen. Hon bökar sig tillrätta och suckar nöjt. En minut senare stiger hon upp och klättrar över sängen. Jag känner tyngden av hennes små fötter när de vant söker sig till mellanrummet mellan mamma och pappa. Det hörs en liten duns när hon hoppar ner.

– Amelie, vart ska du? frågar jag sömnigt.

– My own bed, säger hon.

Jag drar efter andan. Lyssnar. Hör hur hon navigerar sig fram runt sina sovande systrar och kryper upp i den egna sängen under fönstret. Det blir tyst. Det är juldagsmorgon år 2012 och mitt yngsta barn har för första gången frivilligt övergett vår säng till förmån för sin egen. De första självständiga stegen ut i världen. Visserligen inom hotellrummets trygga väggar och visserligen rakt över mina ben, men i alla fall.

Det är typiskt för vår livsstil att de självständiga stegen tas i ett hotellrum. Och att hon pratar ett språk som inte är mitt. Mina tre barn är födda på tre olika kontinenter till föräldrar som talar olika språk inom hemmets fyra väggar. De har inte bott på ett ställe mer än fyra år i taget. De har aldrig upplevt tryggheten att med säkerhet i rösten säga att det här är hemma. När folk frågar var de hör hemma, svarar de tveklöst att mamma är från Finland och pappa från England. Om den vuxna envisas tar den äldsta, hon som är åtta år, kommandot och meddelar kort:

–Vi bor i Ankara. Just nu.

Om de ändå tillhörde majoriteten. Om vi kunde återvända till Finland varje sommar och de kände att Finland, utan tvekan, är deras hem. Så enkelt är det ändå inte. Det äter fisk och potatis och gillar lakrits och varje Muminserie som någonsin gjorts har vi hemma på DVD, men det hjälper inte. Språket skaver.

Finsktalande vänners barn som bor utomlands upplever inte främlingskapet på samma sätt. Inte heller svenskarna som åkte hem till jul för att ”i Stockholm vet julgubben var vi bor”. Den längsta tid vi tillbringat i Finland, två månader, när den äldsta var fem och den yngsta nyfödd var mer förvirrande än bekräftande. Bland de episoder jag minns bäst är den första gången jag och barnen stod i kassakön i Alepa. Runt omkring oss står folk och pratar. Kön muttrar när kassafröken reser sig upp för att växla pengar, och grymtar till när någon har glömt väga sina många plastpåsar med frukt. Ett par tonåringar bläddrar bland tidningarna, ett barn gnäller om godis. Freja, som är äldst av mina tre barn lyssnar storögt, men blir alltmer förvirrad.

– Men de pratar ju inte svenska!?!

Jag tackar kassafröken på finska och ger Freja en kasse att bära. På vägen till Nagu förklarar jag att det finns två språk i Finland.

– Kan du lära mig finska, mamma?

Jag lovar och redan vid färjfästet kan barnen räkna till tio på finska. Jag är stolt, men känner en sorgsenhet för att jag redan nu vet att det inte räcker till. Att det aldrig kommer att räcka till. Vi bor inte i Finland och som barn kommer de knappast någonsin att behärska finskan fullständigt. Antagligen inte som vuxna heller. Gör det någon skillnad? Varifrån kommer denna längtan att höra till?

 

***

 

Det finns naturligtvis en benämning på barn som faller mellan stolarna, en kategori dit också mina barn hör. ”Barn av den tredje kulturen” är sociologins etikett på barn som levt långa perioder i andra länder än de land som trycker deras pass. Uttrycket myntades av den amerikanska sociologen Ruth Hill Useem efter en längre tids vistelse i Indien. Det handlar mer om kultur än språk – och om känslan av att höra hemma på en plats på jorden. Barn som hör till den tredje kulturen och deras erfarenheter kan skilja sig radikalt från varandra eftersom uttrycket inbegriper allt från missionärsbarn vars vänner uteslutande hör till lokalbefolkningen till den amerikanske soldatens barn som är uppvuxna på en militärbas i ett annat land. Förutom vistelsen utomlands har de till synes lite gemensamt. Kultur, religion och språk skiljer dem från varandra. Den gemensamma nämnaren är det som skiljer dem från sina jämnåriga landsmän: de har bott utomlands så länge att de påstås ha mer gemensamt med andra tredje kulturens barn än med barnen omkring dem eller med barnen därhemma.

Enligt forskningen blir den tredje kulturens barn mer toleranta, lär sig språk snabbare och utbildar sig längre. Ungefär 40 procent av dem har en högre universitetsexamen (i motsatts till 5 procent av kontrollgruppen). De har svårt att återanpassa sig till sitt hemland, och drabbas ofta av depressioner. Och de stadgar sig, väljer andra yrken än sina föräldrar och vägrar bli de globala nomader som deras föräldrar var. Plus och minus alltså. Forskningsmässigt ändå lätt att ifrågasätta eftersom forskningen främst verkar ha utförts i USA med kontrollgrupper bestående av amerikaner. Och andra som är säkra på vilket land som är deras hem.

I letandet efter svar gör jag det jag alltid gör när jag kör fast. Jag samtalar med vänner. Mina och barnens, de flesta av dem i samma situation som vi. Annabel är en av mina kolleger som vuxit upp i Kenya med en far som tillhör Kikuyu-stammen och en mor från Bulgarien. Hon har chokladfärgad hud och gröna ögon. Efter våldet i Kenya bodde jag och barnen hos hennes föräldrar i Nairobi. ”They are killing our people” utbrast modern efter en speciellt våldsam dag i slumkvarteren. ”They are not EVEN your people”, muttrade Annabel och bad modern räcka fram sockerskålen.

Var hör du hemma? frågade jag Annabel. Tveklöst svarar hon både Bulgarien och Kenya. Hennes identitet ligger i släktbanden, maten och känslan av att höra till. Jag ifrågasätter hur en afrikansk kvinna som är vegetarian och liksom jag jobbar i världens alla oroshärdar kan ”höra till” i ett land som Bulgarien som jag har på känn att är lika homogent och ligger på samma skala när det gäller rasismen – om inte värre – som Finland.

– Vad de andra anser om var jag hör hemma har inget med saken att göra, säger hon.

Men så är hon också vuxen.

Hon kommer ihåg hur alla barn som kom från två kulturer med tvång skulle lära sig båda språken och ha religion och andra identitetsskapande lektioner på veckoslutet då de andra barnen fick leka fritt. Annabels tes är att det gör saken värre.

– Jag tror att hemligheten var att mina föräldrar var trygga i sig och aldrig prackade på mig en specifik identitet eller kultur, säger hon.

Det tål att tänkas på. Men går det alls att genomföra om barnen inte växer upp på en och samma plats?

Mina barn har som längst bott två månader i Finland och ingen av dem minns mycket av den vistelsen. Förutom att det snöade. Det gör det ju i sig rätt ofta i januari, men mycket att bygga en identitet på är det inte. Och att säga att snön i Väståboland är specifikt finlandssvensk är nog att dra på för stora växlar, även om det råkade vara endast finlandssvenskar som satt och huttrade i sina bilar och väntade på att den krängande Nagufärjan skulle klara förtöjningen.

Mina barn kommer naturligtvis att lära sig finska om de vill det. Men kommer de någonsin att känna sig hemma i Finland, att känna sig hemma någonstans? Jag har förklarat för dem att vi kommer att bo utomlands hela deras liv, för att jag jobbar för FN och älskar det. Och det finns inga FN-jobb i Finland. Den äldsta, som är åtta, tar det med en klackspark, och den yngsta, som är fyra, reagerar med att vägra lyssna på sagor på svenska. Den mellersta, som är sex, är den som till vardags tydligast söker bekräftelse från omgivningen. Hon är glad och omtyckt, lyssnar alltid på lärarna och försvarar de yngsta barnen i skolan. Hon vill vara som alla andra.

– Jag hatar ditt jobb, mamma.

Säger hon som är sex år gammal.

Därmed inte sagt att vi inte försökt. Jag sökte till Stockholm. Inte Finland, men nära nog. Jag fick inte det jobbet. Nästa gång det blir lediganslaget är om fem år, möjligen sex om den som sitter på posten nu vill förlänga ytterligare ett år. Då är den äldsta 14 och den yngsta 10. För sent att hitta ett land att kalla för hemma? Borde jag lämna det jobb jag älskar, väl medveten om att det som väntar därhemma inte behöver vara ett kassajobb i Alepa, utan något annat, något som kan vara nog så intressant.

Kompromissen skulle vara större för min man, som är engelsk och varken pratar svenska eller finska. Och som kan hitta ett jobb i det multikulturella Stockholm mycket lättare än i Finland. Fast han kan förstås också lära sig. Och anpassa sig. Det gör vi ju hela tiden, så som vi flyttar omkring. Barn från den tredje kulturen sägs ha starka familjeband. Det sunda förnuftet säger mig att det är för att barnen inte har något val. Vem kan man ty sig till om skolan, klasskamraterna, kulturen och språket ersätts vart tredje eller fjärde år?

Freja föddes i Sri Lanka och vi flyttade därifrån till Afrika ungefär ett och ett halvt år senare. De första två månaderna efter flytten grät Freja oavbrutet varje natt. Från det tropiska och varma klimatet och huset hon kände flyttade vi till ett litet hotellrum i ett torrt och bergigt Etiopien. Under gråtattackerna tog min man henne med sig på timslånga promenader runt hotellet och när de kom tillbaka lade hon sig raklång på mig så att huvudet hamnade i min halsgrop och de små benen nätt och jämt nådde mina lår. Hon var inte ens två år gammal. Flytten från Etiopien till Turkiet tre år senare gick bättre. Verkade det som åtminstone.

 

***

 

Måste ett hemma vara en fysisk plats?

Nu kanske du svarar att det ena inte utesluter det andra. Diplomatbarn är hemma i mer än ett land, finlandssvenska bögar växlar mellan två minoritetsgrupper, identiteten är en lök som i sitt innersta innefattar vad det är att vara människa. Vad minns en två-åring? Före språket inget minne, före minnet inget jag. Så sägs det. Men undersökningar bland barn som vuxit upp på barnhem visar att barn som fram till ett års åldern haft föräldrar som älskat och skött dem sig klarar sig bättre och utvecklas till mognare och emotionellt starkare mänskor än spädbarn som misskötts. Vad minns vi? Vad vet vi om de händelser som formar oss som mänskor?

Själv känner jag mig till 100 procent som både finlandssvensk och finne, trots att jag aldrig varit speciellt bra på finska. Men språket är mer än orden. Intonationen, känslan, klangen. Eva Dahlgren och ”Aavan meren tuolla puolen… jossakin on maa”. Jag kan känna skillnaden och ändå känna mig hemma. Alla de finska rockballaderna som omslöt mig som tonåring. Alla kvällarna på diskot. Och före det: lekarna ute på gården. Varje gång jag dyker hör jag en barnramsa i huvudet… ”Yks, kaks, kolme, istu isän polven…. Äiti sanoi älä istu, isä sanoi istu vaan… näin sitä istutaan.” Hur gammal var jag när vi lekte den här leken? Sju, åtta, nio? En lek där vi barn försökte sätta oss på simbassängen eller vikens botten. Benen i kors, trycket i öronen, bubblor som letade sig upp mot ytan.  Min finska var dålig då och den har blivit sämre med åren. Men det finska språket kommer alltid att hitta ett klangbotten inom mig.

I skolan var mina finska uppsatser fyllda med röda streck och när jag en gång experimenterade med att sätta dubbla antalet a och ä vid varje vokal, märkte läraren ingen skillnad. Det säger rätt mycket. Men efter att ha bott tio år utomlands och klarat franska behörighetsprovet på svaga grunder har jag insett att det var ribban som satt fel. För att ha en gångbar finska i Åbo måste den svenskspråkiga vara fullt tvåspråkig. Helt undermedvetet hade jag redan som tonåring förstått att ”prata bra finska” i praktiken betydde att man som finlandsvensk ska uttala bättre, skriva bättre och ha ett större ordförråd än gemene man. Det duger inte att som finnen använda ”vittu” i varannan mening. Men det är inte färdigheten som är viktig för tillhörigheten. Varför längtar de finlandsvenskar som flyttat till Sverige hem? Det är färgen, doften, klangen från de språk man uppfattade innan orden fick sin mening. En plats där jaget kan vila.

Andrew Solomon, en psykolog som ägnat sitt liv åt att försöka förstå vad som formar identiteter, har undersökt snart sagt alla som är ”annorlunda”. Homosexuella, kortvuxna, barn med Downs syndrom, döva, kriminella. Det låter absurt att jämföra de här kategorierna med varandra. Och ännu märkligare att jämföra dem med mina barn. De här människorna har inget annat gemensamt än att de på något sätt är ”fel” och på alla sätt är utsatta. Men ibland kommer man fram bara genom att gå fel. Solomon, som själv är homosexuell, upptäckte att i formandet av identiteter som avviker från normen finns gemensamma drag. Oberoende av vilken identitet det är som avviker.

En av Solomons teser är att lineära identiteter, det vill säga de identitetsmallar som föräldrarna ger sina barn, överförs obemärkt. Grekiska föräldrar lär sina barn grekiska, de flesta färgade barn har färgade föräldrar. Dessa identiteter ifrågasätts sällan och framstår alltid som bärande och bindande. Svårare är det med det som avviker. En mor till en person med så kallad dvärgväxt frågade om hon skulle försöka förmedla en ”kortväxts identitet” till sitt barn och hitta kortvuxna som dottern kunde se upp till. Eller påstå att dotter var som alla andra ”bara kortare”. Eller operera armar och ben? På kongressen för kortväxta långt senare satt en tonåring. Halvt gråtande, halvt skrattande utbrast hon  att ”det är ju så här jag ser ut… de ser ut som jag”. På den kongressen talades det politik, sex och religion – allt det viktiga, utom just längden på kroppen. När alla är ungefär lika kan diskussionen handla om allt det andra. Identiteter som skiljer oss från våra föräldrar – oberoende av om det är givna eller valda – beskriver Solomon som horisontella identiteter. Det tog honom många år att hitta sin egen identitet och ”hem” hittade han inte förrän han insåg att hans homosexualitet inte handlade om hur han var, utan om vem han var.

I januari i år debatterades Abu-Hannas brännfackla till kolumn om rasismen – vars startskott kännetecknande nog var Abu-Hannas letande efter svar på hur hennes barn skulle kunna växa upp till en självsäker individ bland folk som inte såg barnet bakom hudfärgen. I debattens kölvatten intervjuas en ung finlandssvensk man som går i gymnasiet i Helsingfors i TV-Nytt. Hans mor är finlandssvensk, hans far från Gambia. Han har bott några år utomlands, men känner sig klart höra hemma i Finland där föräldrar och morföräldrar bor. Trots den dubbla minoritetstillhörigheten verkar han trygg i sig själv. Och jag känner naturligtvis till både intervjuobjektet och hans föräldrar. Hans morfar umgicks i samma studentkretsar som min far. Jag har intervjuat hans mor. Jag hör hemma i den finlandsvenska ankdammen även om mina barn aldrig fått tillfälle att plaska i den.

 

***

 

Var hör mina barn hemma?

Solomons bok är spretig och lång, men det är i exemplen som komplexiteten kommer fram. De 300 intervjuade familjerna har haft det verkligt tufft och i ljuset av exempel verkar mina barn – liksom Solomon själv – att ha rätt lite att bekymra sig över. Även om pojkar som gillar pojkar får höra av föräldrarna att de nog kommer att växa ur denna ”fas”, så har de i alla fall en chans att komma till rätta med sin identitet utan att ständigt få den slängd i ansiktet av folk som hellre definierar ut andra än försöker definiera sig själv. Mina barn kommer aldrig att känna sig hemma på en fest med för mycket alkohol och tonåringar som har sex i någon annan förälders säng. Men det gjorde jag aldrig heller som tonåring trots att jag bott i Finland hela den tiden. Och att mina barn aldrig kommer att känna sig som 100 procent finnar eller ens finlandssvenska är väl sist och slutligen mera mitt problem än deras. Kanske.

Solomons bok är relevant för mig för att den så tydligt förflyttar synfältet från det allrådande ifrågasättandet av den egna identiteten till ett identitessökande bland den obevekliga växelverkan – både det förstärkande och det nedslående – som pågår mellan föräldrar och barn. För att nämna bara ett exempel slås jag av tvetydigheten i flera dialoger. Till exempel berättar en mamma om när hennes döva barn i femårsåldern tecknar åt henne ”är jag döv?”. Mamman svarar ja – likaså på det dövspråk som hon lärt sig för att kunna kommunicera med sitt barn. Svaret från barnet kommer sekundsnabbt: ”Jag önskar att du också var det”… När det gäller att växa som mänska är vi varandras bollplank, vi föräldrar och vi barn. Och ingendera partnern är den andra överlägsen.

Jag trodde alltid att mina barn skulle vara som jag – eller åtminstone formbara. Men barn överraskar, populärkulturens benämning ”mini-me” är inget annat än föräldrarnas fromma förhoppningar alla övertygande bevis till trots. Barnen är inte våra kopior. De är främlingar vi förälskar oss vid och lär oss älska. Solomon liknar erfarenheten av att vara föräldrar med att ha ett ständigt förhållande med en främling. Det är sant, men inte hela sanningen. Det ständiga förhållandet skulle ju i så fall också inbegripa den andra parten, fadern eller modern. Men det gör det inte. Vuxna mänskor har aldrig gjort mig så glad, eller så förbannad, som mina egna barn. På något plan, bortom allt det rationella och benämnbara, så är man aldrig lyckligare än sitt olyckligaste barn. Och ingen dag är värre än den dag man som förälder märker att sitt barns lycka inte är något man kan styra.

Kanske är det därför jag som förälder försöker? Som vi alla försöker? Som Abu-Hannas debattartikel hittade hem?

Om jag är trygg i min identitet som omkringirrande finlandssvensk vill jag att mina barn också ska vara det. Även om barnen pratar bättre turkiska än finska. Även om det bara är jag som står för det finlandssvenska. Trots att jag som del av en språklig minoritet är insnöad på språkfrågan inser jag ju att den bara är en del av identiteten. När jag berättar godnattsagan, trilskas Amelie.

– På ENGELSKA mamma, INTE på Swedish…

Kan jag som finlandssvensk läsa Vem ska trösta Knyttet på engelska? Jag vet inte, så jag envisas. De andra barnen har aldrig ens kommit på tanken att ifrågasätta språket men det har hon, den yngsta. Fyra år gammal och envis som synden. Så det är Pelle Svanslös och Mumin som gäller. Hur det ska gå när hon kan börja läsa själv är en annan femma. Men ännu är det långt dit.

Så jag trycker min egen kultur ner i halsen på dem. Till hjälp har jag de moderna medierna, DVD-filmer, böcker, internet. De är för små för Väinö Linna men när Tove Janssons barnproduktion tar slut har jag Astrid Lindgrens kvar. Visserligen från andra sidan viken, men skärgård som skärgård. Man kan inte vara så nogräknad om man bor på andra kontinenter. Skrållan och Tjorven i Vi på Saltkråkan blev en omedelbar hit.

– Det verkar så idylliskt, sade min man.

– Visst, sade jag, och höll inne med att det mesta utspelade sig på femtiotalet.

 

***

 

Jag har också hållit inne med att jag har vänner vars tonåriga barn skär sig och bommar tobak och snattar öl i butiken. Åt andra. Föräldrarna passar på sina barn genom att läsa deras bloggar och följa dem på Facebook. Det anses fullt normalt.

– Ska vi flytta hem får vi göra det medan ungarna går på lågstadiet, säger jag åt mannen.

Kanske är det samma sak världen över, men det var för jävligt att vara tonåring i Finland. Varenda en tonåring avviker, och få är de föräldrar som uppmanar avvikande identiteter – ofta delvis på grund av det fullständigt korrekta antagandet att det kan vara svårt att vara annorlunda. Och vi vill alla göra livet lättare för våra barn.

Några timmar efter att Amelie stegat över vår säng för att somna i sin egen är hon vaken igen. Nu kryper hon ner mellan oss igen, men denna gång i sällskap med storasyster Freja. De lägger sig på varsin sida om mig och Freja lägger sina ben över mina. De är redan långa och taniga och hennes tånaglar skrapar mina vader.

– Vi kan inte sova… berätta en saga, säger hon, fullständigt klarvaken.

– Den från igår.

Mannen rör på sig, muttrar, stiger upp, och stegar iväg till Frejas säng. Han drar täcket över huvudet. Klockan är sex på juldagsmorgonen. Jag berättar en saga om en modig flicka som gett sig ut i skogen för att rädda prinsessor ur den elaka drakens klor. Draken har ätit upp alla prinsessor och för att rädda dem och sig själv har draken gett vår hjältinna en utmaning. Sagan är en följetong och varje gång orken tar slut ger jag barnen tre tänkbara alternativa slut som de får välja mellan. Nästa gång tar sagan vid där det valda alternativet har fört oss. Denna gång kräver draken att flickan ska hitta den gröna kristallen vars gömställe bara havets konung känner till. Men hur ska prinsessan hitta havets konung ? Ska hon a) simma ner till bottnen, b) locka upp honom ur havets djup, eller c) förvandla den magiska örnen till en fisk?

Det blir tyst en så lång stund att jag tror att de båda hunnit somna. Sedan säger Freja.

– Jag vet! Prinsessan ska skypa honom!

– Det finns inget skype i drakarnas skogar, grymtar mannen från sängen vid fönstret, både sömnigt och irriterat.

Det är förstås sant. Men så finns det ju faktiskt inga drakar heller. Och jag kramar om barnen för att de är så mycket smartare än jag. För att Freja valde det alternativ som inte erbjöds. Kanske är det den bästa vägen att hitta den egna identiteten. Ett hem bortom platsen, språket och kulturen. Möjligen ett mycket ensamt hem. Men ändå.

Visst gör det skillnad vad andra mänskor anser. Vi vill alla känna oss trygga i vetenskapen om var vi hör hemma. Men mänskor blir vi bara i växelverkan med andra. Genom det artikulerade och det osagda. Det som formar oss till den vi är och den vi blir är inte sällan det alternativ som är oss givet. Vi bär våra föräldrars historier inom oss, men det som skapar den egna identiteten är allt det – och alla de – andra som vi upptäcker på vägen.

 

Annika Sandlund